En bra mamma?
Jag och sambon har börjat prata om barn.
Inte ''vi ska skaffa barn nu'' utan snarare börjat känna av varandra och pratat om möjligheten att i framtiden bli föräldrar. Vi har nyss köpt oss en gård och saker och ting börjat liksom falla på plats så att säga.
Den tanken som plågar mig är dock… jag är adopterad och utreds just nu på psyk för att jag troligtvis lider av borderline.
Jag är rädd att jag bär på sånt jag inte känner till i och med att jag är adopterad och min bakgrund är ett tomt papper.
Jag är rädd att inte räcka till sin mamma då jag haft stora problem med ångest och depressioner i mitt liv.
Jag blev våldtagen som barn (var 10 år gammal) och har ett ganska så mörkt förflutet som jag just nu går i terapi för.
Vi är inte inne på att skaffa barn än på ett tag som sagt.
Men det är väl snarare jag och mina hjärnspöken.
Kommer jag räcka till som mamma?
Kommer jag bli en bra mamma?
Min bästa vän har en dotter på 4 år som jag är gudmor till.
Och hon försöker hela tiden trösta mig i att jag säkerligen kommer bli en underbar mamma den dagen jag är menad att bli det.
Jag älskar min guddotter verkligen, hon är fantastisk.
Jag slits mellan att stå och kika på barnkläder och verkligen känna ''jag vill verkligen bli mamma en dag'' och ''nej jag är för trasig för att ens tänka tanken''.
Hjälp mig?
Det är omöjligt att svara ja eller nej på dina frågor. Då alla hanterar saker på så många olika sätt. Sen får man väl fundera: skulle jag orka med ett barn som kanske skriker dygnet runt i flera månader p g a kolik? Visst är kanske kolik ett problem som vara ett kort tag, men du kanske förstår min tanke. Och om du skulle kunna klara av att eventuellt i allra värsta av världar vara ensamstående? Jag har av och till själv velat ha barn men själv ansett att jag inte mått bra nog för att ha ett barn. Jag vill att mina barn ska ha en mamma som inte mår skit nu och då. Och som är harmonisk och känner att minsta ljudet gör en irriterad. (Visst kan man känna så oavsett, det är normalt) Jag känner att: nä, just nu passar det inte med mitt mående som har sakta blivit sämre. Så nu ligger dessa planer på hyllan. Så du får väl fundera själv ts vad just du klarar.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Jag ska utredas först och främst och efter det påbörja mer seriös terapi. Det blir inte frågan om barn på ett par år oavsett. Både jag och min sambo vill veta att det är mer stabilt med allt innan vi ens försöker. Just nu är det snarare så att sambon börjar känna att han en dag vill bli pappa.
Och jag är en sån som lätt klankar ner på mig själv.
Just nu skulle jag inte klara av ett barn, absolut inte.
Men jag hoppas och ber om att jag kommer må bättre.
Om inte annat för min egen skull.
![[postmortum91]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag tänker såhär: världen har blivit bättre på att ta till sig psykisk ohälsa och vi vet mer idag. Jag såg på Malou efter 10 då en dotter till en psykiskt sjuk mamma berättade att det bästa man kan göra är att vara öppen om det och be om hjälp. Jag hade själv en mamma som var deprimerad och bar på mycket skit i sitt förflutna. Hon var ingen perfekt mamma men extremt kärleksfull och högt älskad. Dock var hon ensamstående så det var väldigt tungt för henne ibland med en tonårstjej. Jag tror du kan bli en fantastisk mamma trots dina hjärnspöken. Det gäller att vara ärlig mot sig själv så man inte för över sin ångest till barnen. Be om hjälp när det blir tufft och OM det skulle ta slut med din kille i framtiden tycker jag du ska söka stöd hos socialen som kan hjälpa dig med avlastning och samtalskontakt till både dig och dina framtida barn. Fortsätt jobba med dig själv, det är aldrig dåligt att gå till samtalskontakt. Kram
Ingen annan än du kommer kunna svara på de tror jag. Jag kan bara relatera till mig själv. Jag ville absolut inte ha barn, varningen så förtjust i barn. Så hittade jag rätt barn och nu har jag en son på 9 månader. Jag var också orolig skulle jag kunna ta hand om ett barn? Alla tankar! Men på nåt konstigt sätt så finns mamma krafterna där inom oss kvinnor:-) rätt häftigt! Men skulle jag veta att de fanns stöd redan från början skullebjag tagit de! De finns hjälp och stöd på vägen. lycka till och svaret finns i ditt hjärta
Starta ny diskussion