Jo du har varit orolig länge, och jag hade samma bekymmer länge. Du har haft en väldigt jobbig graviditet med mycket oro, där lades grunden. sen prematur på det, och så den vanliga mammainstinkten på toppen. Samtidigt som vi omgivs av varningar för faror, och ibland omkommer barn och man blir extra orolig. Nånstans där är det väldigt lätt att tappa greppet om sunt förnuft och låta oron ta överhanden och man spårar ur.

Bäst är nog om du skaffar en samtalskontakt som kan vägleda dig igenom det hela tills det släpper. ❤️

Tack för dina ord! Jag vet liksom att det är överdrivet men det hjälper inte alltid. Ibland tänker jag (för att jag måste), äh då får det vara så, medan andra dagar orkar jag inte stå emot, då kan jag undvika saker för att slippa fundera på det sedan. Har en underbar sambo som stöttar men samtidigt vill jag bli av med det. Lagom oro vill jag ha. ❤

Det är kontrollbehovet som har spårat ut och skapat tvångstankar helt enkelt

Mm det är nog så. Får jobba på det.

Jag rekommenderar att söka Dig till MVC psykolog för att stärka Dig i Din föräldraroll. 👍

Jag har två barn sedan tidigare, det är först nu det har blivit så här, det är väl som Tanatos skriver - men tror det hade räckt med att någon sa till mig att "det är ingen stor sannorlikhet att det eller det skulle hända" eller som jag kom på nu, som jag själv sa till en kompis som hade liknande problem "om någon hade frågat dig om det ena eller det andra kunde hända, vad hade du sagt då"? När man hör någon annan uttala det som oroar än, hjälper det oftast. Man hör ju ofta genom någon annan hur dumt (eller onödigt) saker kan låta. Och här diskuterar jag med mig själv, haha 

Det är dock en kortsiktig lösning som du själv bär svaren på :) Det uppstår ju nya situationer hela tiden, och om folk ständigt ska "rätta" dig och dämpa din instinkt åt dig, så är risken att du börjar tvivla på dig själv som mamma och känner dig hönsig mm. Det vill vi ju inte! ☝️

Du är inte ensam SoeN! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag nojjade över exakt samma grej om att det skulle komma hårfärg på bröstet som hon skulle få i sig vid amningen sist jag färgade håret 🤪 

Jag oroar mig över om hon sover för mycket, för lite, om hon äter för lite, om hon bajsar för mycket eller för lite om hon är lös i magen. Om hon har en konstig prick på huvudet (kan det vara cancer eller något annat hemskt? Det var lite smuts kan jag meddela) Är det verkligen pga tandsprickning som hon skriker nu, tänk om hon egentligen är sjuk? Blir hon för kall om hon sover utan pyjamas? Blir hon för varm om hon sover med pyjamas? Och vad har folk varit med sina händer innan de gullar med henne? Tvättade jag själv mina händer ordentligt nu? Men herregud nu har hon hostat tre gånger idag, tänk om det är början på RS virus? Är hon inte lite snorig också? Vad är de för konstigt ljud hon gör nu? Jag kollar om hon andas säkert flera 100 gånger varje dygn.

Så här håller jag på hela tiden. Jag har iof alltid haft mycket ångest och oro så det var ganska väntat att jag skulle nojja över allt. Vet inte vad man kan göra åt det. Men försöker tänka på vad min kära mor sa när jag ringde henne hysterisk, att för dom allra flesta så går det faktiskt bra! 

En annan bra grej som jag försöker påminna mig själv om när jag blir för nojjig är att om allmäntillståndet är bra så är allt förmodligen bra.

Kanske inte så mycket till hjälp men du är inte ensam med dina tankar i alla fall 🤗

Tack GråHäxa! Jo det är väl ungefär samma här, haha. Man kan inte annat än att skratta nästan, även om det inte är roligt. Det där med varmt, kallt, var den personen ren, eller tänk om, tänk om. Ja hela tiden. Jag har också haft problem med kontrollbehov över allt (så som Tanatos skriver också, och nej du har rätt i #7, det är en tillfällig lösning, men för stunden hjälper det). Och hårfärgen, ja det var lite lustigt att det var exakt samma tanke :) Man vet ju liksom, men tänker "tänk om". Och att kolla andningen, jotack, det är ett ständigt oroande. Det är upp och ner, vissa dagar mer oro, men "skönt" att höra att jag inte är ensam, även om jag såklart inte önskar någon annan det, men då vet man att det kan hända andra. Tack igen GråHäxa för att du ville dela med dig ❤

Håller med Snovit79, det spelar ingen roll hur många barn du har sen innan. Det är många flerbarnsföräldrar som går hos mvc/bvc psykologen. Jag gick själv hos vår mvc/bvc psykolog och det var inte för att jag var osäker på min roll som förälder och att jag klarade av det utan för att jag hade svårt att släppa sjukhusets sätt och låta henne vara "ett vanligt barn" trodde hon skulle gå sönder, samt lite annat. Jag har enormt mycket att tacka min psykolog för! Jag skulle absolut ge det en chans om jag var i dina skor.

Jag är inte osäker på min roll som förälder, utan det handlar om oro över att något ska hända. Kanske tar jag upp det med mvc. Men vad skönt att det kändes bättre för dig, jackiejohn.

Jag brukar tänka i sannolikheter. Jag är visserligen ingen person som oroar mig speciellt mycket, men ibland är det skönt att fundera på statistiken. Vad är egentligen sannolikheten att ditten eller datten ska hända, ok den är typ en på miljonen, jag borde inte oroa mig.

#12, Det är ungefär så man vill höra/tänka :)

Fast det handlar inte om att Du känner Dig som sämre förälder utan att stärka den roll Du har nu som ÄNNU starkare. Man är svag med såna känslor och det är ok, men, bör jobbas bort för Dig såväl som barnet. Kan tänka mig att syskonen blir berörda med då de knappt vågar röra sig kring nya barnet, ifall de skulle göra något fel. 

Du ska veta att jag har mött hundratals änglamammor nu och ALLA blir nojiga om de får en regnbåge efter det döda barnet. Det ska vara andningslarm och allt ska göras "rätt ". De är inte sämre för de är rädda , men vi får alla gå hos kurator och stärka oss där.

 Och det är inte lätt efter man hållit sitt livlösa barn. Trauma oavsett död, sjukdom eller prematur bör bearbetas.

#11 Påstod aldrig att det handlade om osäkerhet i din roll som förälder. Jag har aldrig känt mig osäker i min roll som förälder, men jag var livrädd för att göra fel eller göra något misstag som skulle kunna komma att vara skadligt/farligt för min lilla lilla bebis. Som du själv skrev, det handlar om oro att något ska hända, precis därför gick jag och visst det var mitt första barn men jag har vänner som haft både 1,2och 3 barn innan som fått gå av olika anledningar. Jag kände igen mig mycket i din text därför rekommenderar jag ett möte hos mvc/bvc psykologen, du är varken svag eller dålig för att du går till en psykolog som hjälper dig bena ut var problemet som skapar detta sitter, tvärtom det är starkt att be om hjälp. Jag kan bara råda utefter mina erfarenheter men i slutänden gör du det som känns bäst men det är sällan sådana här saker bara försvinner/löser sig mirakulöst självt. Lycka till oavsett! :)

#14, Vad har mina barn med detta att göra? Jag respekterar det du skriver, men förstår inte riktigt sammanhanget till det här, och önskar ingen vidare diskussion. Du vill säkert väl men det där stämmer inte in på mig och ingen behöver gå som katten kring het gröt. Det är mina tankar bara. #15, Jag har haft oro i alla år, men de kommer och går. Jag har också som ungdom varit i kontakt inom kbt, så jag vet precis vad du talar, nu handlade det här inlägget lite om, som jag skrev, att någon kanske ville skriva likt #12 eller GråHäxa som också förstod :) Men som sagt, tack för era tankar och jag förstår att ni menar väl.

#16 Om Du är orolig att nya barnet ska få något i sig t ex, så berör det väl hela familjen som är kring nya barnet?  Någon annan familjekonstillation har jag inte mött vid samboskap. 

Men visst jag lägger ned. Omtänksamhet ger man ingen som inte önskar det. Tack för mig!

#17, Nej det berör inte de andra utan sitter i mina tankar, alltså överdrivna sådana, som "tänk om det kom på bröstet" eller "undra om jag kan äta det". Det är alltså ingen annan som behöver svara på mina frågor eller blir indragen, jag oroar mig inombords "bara", även om det i sig är jobbigt. Jag förstår att du menar väl som sagt, kände bara att #14 blev lite som en etikett/stämpel på något som egentligen inte riktigt stämde in. Jag ber om ursäkt om jag lät hård/otrevlig, det var inte min mening. Tror kanske att jag inte fick fram hur jag menade i ts bara.