När systersonen sprattlade omkring när han egentligen behövde sova, så höll jag sonika fast honom så han låg still. Tog inte många minuter innan ögonlocken trillade ner.

Först och främst; du gör inget fel alls! Min son på 7 månader håller också på sådär, gärna på nätterna. Jag gör som #1, håller fast sonen. Sen ska sägas att då det inte alltid går, och jag närmar mig psykbryt brukar jag säga lite surt "ja men ligg där då!" (Moget. Jag vet… ;p) och så får han skrika en stund, och jag ta några djupa andetag. Sen börjar jag om.. :p Tycker din dotter om att ligga på sidan och sova? Jag brukar lägga min son på sidan och sen bullra upp med typ kuddar på var sin sida om honom. Sen lägger jag en hand på rumpan och den andra över revbenen och börjar skuffa lite på honom. Då "tvingas" han ligga still och somnar oftast.

Kan du inte vänta lite längre med att lägga henne? Elva är lite likadan på kvällarna just nu, det ska stojjas massor innan hon kommer till ro. Men jag vill ändå vara i sängen, för min egen skull. På dagarna däremot, om hon håller på och inte kommer till ro, så gör vi helt enkelt ngt annat ett tag till. Om hon verkligen är superdupertrött och inte kommer till ro, så tar jag henne i selen och fixar hemma, då kan hon inte joxa runt och somnar efter en liten stund, sen är det bara att flytta över henne. Eller så går vi en promenad och då somnar hon snabbt i vagnen. 

Killen däremot, han sitter vid hennes säng i två timmar om det behövs, vilket bara gör att han blir mer och mer irriterad. Jag själv ser ingen poäng med att ens vara där om hon inte är redo att komma till ro. Då kan vi lika gärna få lite luft eller få ngt gjort.

Du kanske måste följa henne mer och inte bestämma att hon SKA sova? Jag har kanske missförstått ditt inlägg, men det låter som du alltid har haft svårt att få henne att sova. Då tänker jag att du kanske måste ändra dina rutiner så de passet bättre till hennes rytm, eller hobba så ni kan mötas på mitten.

Du gör inget fel, hon vill bara inte sova just då för allt annat är mer spännande.

Jag gjorde som #1 föreslog och höll fast henne när hon fladdrade för att inte somna plus att jag brukade vagga lite eller bumpa rumpa då slog det aldrig fel. Hon somnade på några minuter.

Dottern är nu snart 3 år och fortfarande inte väldigt lätt att få att sova. Hon är lite som Alfons Åberg  "ska bara" innan det går att lägga sig och somna.

Glömde att tillägga att dottern hade väldiga problem med mororeflexen som riktigt liten och väckte sig själv med den. Tror hon var runt 5 månader innan den försvann helt.

Ett par av våra barn har varit väldigt svårsövda/vaknat stup i kvarten. Jag känner igen känslan av att ägna så mycket tid till att få dem att sova, så sen orkar man inte ens göra det man ville göra när de sov. Och orkade man börja med nåt så nog sjutton vaknade de då. Det var fullkomligt vidrigt. Med ett av barnen gick jag som en zombie i ett halvår och hade knappt koll på vilken årstid det var.

Idag känner jag; varför lät jag dem inte vara vakna mer? Varför ansträngde jag mig så? Jag tänker att jag skulle varit lite coolare. Endera tar man upp barnet igen, sjunger, läser saga och det får somna i famnen eller nån annanstans. Eller så låter man det böka omkring, bli övertrött. skrika, bli hungrigt. Under tiden får man försöka göra nånting, borsta tänder eller slänga i sig nåt.

Jag hade ambitionen med mina barn att de aldrig skulle behöva skrika, men kanske blev det fel. Det är kanske viktigt för ett barn att lära känna sig själv och sina egna gränser. Så kanske barnet själv lär sig känna igen trötthet och lär sig hur det skall agera då.

#7 tror att du har en god poäng där. Med att det är ok att vara ledsen/ skrika osv. Negativa känslor får finnas. Jag har väl iofs som mål att hon inte ska vara utan oss /kroppskontakt när hon är ledsen. Men det betyder inte automatiskt att försöka ta bort känslan. Inte nödvändigtvis att man försöker distrahera/ göra glad. Ja du är arg, jag köper det och det är ok, nu får du hantera det, ungefär.

Jag håller också fast om sonen är supertrött men inte kommer till ro. Är jag inte ute och cyklar så frigörs ett lugnande hormon när det blir ett tryck omkring kroppen. Men funkar det inte inom ett par minuter så får han vara uppe lite till, för då har han väl helt enkelt bestämt sig för att vara vaken just då. Med första sonen känner jag som Sindri, varför kämpade jag så med sömnen när han var bebis? Hade jag slappnat av lite så hade jag besparat mig många svettiga ögonblick.

5 månader kanske är lite "gammalt", men apropå det där med tryck mot kroppen så lugnar sig många barn om man håller handen mot hjässan: De sista veckorna i livmodern ligger de ju med hjässan tryckt mot nedre delen av livmodern.
Man kan också ofta se riktigt små bebisar som man tror inte kan röra sig, ligga med huvudet uppryckt mot korgens huvuddel.

Många av er har nog en poäng i att jag kanske borde låta henne vara vaken lite längre. Hon orkar vara vaken ca 2 timmar innan hon blir trött och "ska" sova igen. 

Det är detta som är så frustrerande, hon gnuggar sig i ögonen och gäspar, då brukar jag gå med henne en stund i famnen för jag ser ju att hon är trött. Sen lägger jag ner henne i spjälsängen, och då börjar rumban! Det ska snurras runt, jollras, peta på madrassen och spjälskyddet, titta runt omkring sig… För någon minut sedan var hon megatrött!

Jag ska prova tipset med att hålla fast henne, hoppas det hjälper lite iallafall. 

Jag blir så frustrerad bara när det går åt så mycket tid i att få henne att somna. Först har hon varit klistrad vid mig i två timmar, sedan tar det massa tid att få henne att somna, sen hinner hon bli hungrig igen och så håller det på… Idag var hon uppe lite över 4 timmar i sträck innan hon somnade!

MEN, dock är det inte alltid såhär, men väldigt ofta! Åtminstone ett sömnpass om dagen håller på såhär.

Jag funderar mycket på vad som egentligen är naturligt barn"hållande". Hur är det tänkt biologiskt att vi ska hantera våra barn. Det som är mest uppenbart för mig, utöver Amning som jag själv inte är speciellt förtjust i, utan att ha bevis, är att barnen föds ovanligt ofärdiga och därmed behöver de sitta ihop med en vuxen en stor del av den första tiden. Idag skulle det innebära en sele eller sjal där barnet somnar när det råkar somna osv. Att somna själv är därmed svårt. Jag ser det på Elva, som visserligen somnar själv, men som alltid blir ledsen när hon vaknar i spjälsängen. När hon vaknar med oss är hon aldrig ledsen. För mig blir därmed selen det viktigaste tillbehöret vi har. Jag tror inte på att anpassa vardagen allt för mycket efter ett litet barn, jag tror att det naturliga är att barnet följer med föräldern i det vardagliga livet, om det handlade om att samla mat, arbeta på åkrar när man började ha det osv. Då får barnet samtidigt själv hitta sin rytm. Säga till när det är hungrigt, stöka runt om det är dags för toalett (innan blöjor) och somna av sig självt när det vaggas till det. Ok, nu spårar jag kanske ut lite väl mycket :p sorry.

Sarah, jag tycker det låter klokt!

Helt i linje med mina tankar. Man kan inte söva och mata barn efter klocka.

De kanske vill sova  6 timmar ena dagen och 4 nästa. Jag önskar jag inte hade försökt hjälpa mina barn att sova så mycket när de var små.
Att ändra något precis när ett barn håller på att somna är nog inte så bra. Vi hade våra i en korg med handtag. En sån kan man ju ställa på golvet och då behöver man inte vara rädd att barnet ramlar ur om det stökar runt.

Vi vuxna kan väl också gäspa och gnugga oss i ögonen utan att vilja sova för den sakens skull. Försök att släppa det där med "ska" sova.

När man följer "de naturliga" tankegångarna så blir det inte heller rimligt att barn ska ex snutta på bröstet konstant. Det är inte rimligt att en mamma ska vara helt låst. Visst att vi är flockdjur och flocken ska se till att mamman får mat, men vilket djur tillåter att ungen sitter fast vid tutten hela dagen? Överlever inte mamma så dör även barnen. Därför känns det som att det måste vara närhet mer än mat som ändå kräks upp igen (hur många andra djurarter äter för mycket och kräks upp överskottet sjuttioelva gånger om dagen?). Säger såklart inte att vi ska gå tillbaka till stenåldern, bara att det kan vara bra att tänka tillbaka på hur det kanske är tänkt att fungera med små barn. De föds ju mycket tidigare i sin utveckling än de flesta andra djur. Så det rimliga är välj att ha dem ungefär som andra arter där bebis kommer tidigt, som ex pungdjuren :D

Oj, jag råkade trycka anonym. Är jag som fortsätter snöa in i #15 :)

Vi har fått söva i famnen/med sele, och det gör vi än idag. Vi kramas, klappar rumpa och skumpar runt. Vi blir totalt idiotförklarade, våra ryggar gråter och sonen somnar snällt mellan 18-19 varje kväll. På dagtid har han alltid sovit middag på våra bröstkorgar tills nyligen, nu vill han sova i sängen. Han slappnar av och gör sig redo i famnen, så lägger vi ner och klappar rumpan eller smeker honom på huvudet, i nacken, längs käklinjen och på kinderna. Bebisar älskar beröring i ansiktet.

Ibland är han envis, och vi har våra krig vi med. Vi får hålla ner honom och trilskas. Vissa dagar svär vi som borstbindare och vi får sätta in alla resurser på att trötta ut honom. Händer inget om dagarna blir han hopplös till slut. Stimulans behövs emellanåt.

Så jag säger trötta ut din bebis ordentligt och använd din trygga famn.

Vad fint beskrivet Tanatos!

Jag som har en så liten bebbe än kan ju inte hoppas på några slags rutiner alls än utan får bara hänga med i hennes tempo. Men hon sover oroligt, och allra bäst är att sova på mitt bröst.
Men på natten känns det farligt, tänker på psd och att hon kan rulla iväg (även om jag inte verkar röra mig en millimeter i sömnen med henne på mig).

Nä att tvingas att sova vill man ju inte samtidigt som det måste till rutiner och nattsömn när de blir lite större.

Jag var/ är som din dotter kära TS. Som barn var jag ett helskotta, jag somnade när jag kände för och vaknade lika så, vet dock inte om min mor bara accepterade detta faktum eller om hon höll på att jobba sig blå med att jag skulle vara vaken eller somna. Så detta kunde resultera i att jag sov på dagen länge och var vaken på nätterna. Och om jag skulle få bestämma än idag och inte hade ett jobb att gå till på morgonen så skulle jag kunna sitta uppe hela nätterna, för det är då jag är pigg.

Egentligen är ju barn den mest oförstörda varelsen, dom har bara sina naturliga måsten. Att dom måste sova, kissa, äta, vara vaken osv.
Så vill inte barnet sova så låt dom vara vaken, hur skulle man själv känna om någon skulle försöka tvinga en sova? Ja jag vet då att jag hatar det, minns det från när jag var barn t o m.
Läggning vid 20, och jag låg ändå vaken i minst en timme och ibland mer, samma vid 21. Bäst har jag mått då jag får gå och sova när jag vill.

Så testa att inte pressa.

Joel har alltid fixat sina egna rutiner vilket folk höjt ögonbrynen för. "skomakerens barn…."  Jag har fått höra mycket om hur viktigt det är med rutiner redan som liten, hur vi kommer ångra oss när Joel själv bestämmer hur mat och sovklockan ska ticka osv… Jag har t.o.m börjat tvivla på mig själv fast jag borde veta bättre och vi har suttit många kvällar och diskuterat hemma hur vi ska göra. 

Nu som 2 åring har vi perfekta rutiner som joel själv skapat. Han säger helt enkelt till när han vill sova (mellan 19-20.30) och då går vi och sova. Han får en sång i sängen och sen sitter vi i soffan bredvid tills han somnar.  Samma sak till dagssömnen, han säger till när han är trött. 

Som liten hjälpte det att lägga honom på mage och ganska våldsamt gunga honom på rumpan. Jag har alltid nynnat/sjungit samma sånger så det är bekanta sömnsånger för honom.

Alvin styr också väldigt mycket själv. Vi tar bara över om han är övertrött och bara gråter och är tvärsför.

Efter att jag fattade galoppen efter typ sexmånaders föräldraskap så styr Wille också sin dag till stor del. Även David. Det enda vi är ganska hårda på är att de kommer i säng i vettig tid inför natten, men det är för att de fått sina föräldrars gener och gärna är uppe hela nätterna annars..

Jag vill följa hennes schema och inte tvinga henne till något. Efter ca 2 tinmar brukar hon visa tecken på trötthet, då brukar jag gå omkring med henne eller gunga i gungstolen en stund. Men så fort hon åker ner i sängen får hon ny energi känns det som. Jag provade att hålla om henne idag när hon skulle sova, det blev nästan värre. Hon började sprattla som en tok! Gubben fick henne att somna dock utan större problem på dagen innan han åkte till jobbet..?! Hon sov en timme, och jag tänkte sedan att nu ska jag testa att helt och hållet försöka följa hennes rytm. Nå, på 6 timmar sov hon endast en halvtimme, och nu var hon uppe i 4,5 timmar innan hon somnade för natten!! Jag fick x antal psykbryt däremellan när jag försökte lägga henne och sova men hon vägrade och började skratta åt mig när jag grymtade högt för mig själv av frustration :) Ny dag imorgon, så vi ska se hur det går!

Mm hon förstod att du försökte natta henne ;) man får prova sig fram vad de accepterar. Hela utmaningen är ju att de ska slappna av såpass att de inte orkar sprätta upp och bråka. Gör dom det, har man haft för bråttom (och jo alvin kan snarka i famnen och så lägger man ner, så har man en galen väderkvarn.. så jag känner igen frustrationen!)

Men 4,5 timme är nog ganska normalt för en femmånaders :) Jag har märkt att David ibland börjar gnugga ögonen och tröttskrika när han egentligen bara är hungrig. För om han får mat då så piggnar han till och är vaken ett tag till. Knäppa unge :)))

#25 Alvin gör exakt likadant

#25, Är 4,5 timmar normalt?! :O Och jag som var på bristningen till gråt när hon var uppe så länge och var smågnällig. Haha.

4.5 timmar är inte onormalt iaf. Blir ju längre om man försöker få dem att somna om de inte vill, då kämpar de ju extra för att vara vakna. Ställ in dig på att hon kanske bara behöver 2 eller 3 tupplurar per dag nu. Istället får att lägga så mycket tid och energi på hennes sovande, hitta på ngt kul på den tiden istället, tillsammans med dottern. Klart att de blir pigga av mat, blodsockret går ju upp igen.

#27 Ja, det skulle jag vilja säga är normalt. Men självklart är det ju individuellt också. Båda mina har behövt rätt lite sömn och 4-5 timmar har väl vart standard nästan. Kanske din lilla inte heller behöver så mycket sömn :) #28 Jo, självklart blir de det. Men det kan menar är att det känns som att han själv nästan blir förvirrad. För sen kan han vara vaken till nästa Amning flera timmar senare, och hade det bara vart för blodsockerhöjningen så känns det ju som att han borde däcka rätt snart ändå men han blir precis som vanligt igen. Fast bebisar kanske funkar så, har ingen aning.

Upplever också längre effekt än bara en blodsockerhöjning. Nu har vi gett massor av sött så det borde bli upp som en sol och ner som en pannkaka då han inte äter något speciellt som ger ett stabilt socker på sikt.

Ett par frågor tjejer :)

Känns som att bebisar inte riktig sover djupt, min lilla är så lättväckt av sig själv liksom, kroppen sprätter osv och hon har svårt att komma till ro och vaknar ofta.
Er erfarenhet också?

Hör man skillnad sen på tröttskrik, hungerskrik, blöjskrik osv?

Ja bebisar ska inte sova för hårt :) och ja de har olika skrik. :)

Okej då har jag bara inte lärt mig ännu hihi…

Bebisar ska inte sova för hårt? Va? Vad har jag nu missat? :) Det jag har läst är att det kan se ut som om de sover lätt men egentligen sover de bättre än man tror. Sen har jag själv märkt att min bebis har sovit sämre när han varit inne i en jobbig utvecklingsperiod. Plötsligt en dag så har han sovit tyngre och längre än vanligt, vaknat upp och tittat sig omkring som med nya ögon och varit hur glad och nöjd som helst. Då har utvecklingsperioden varit över :)

Bebisar som sover riktigt djupt hårt och tungt löper ökad risk att dö i psd. Man har också upptäckt att napp förhindrar denna typ av sömn, därav minskar nappen risken för psd.

Bebisar har väl kortare sömncykler, typ att de är nära att vakna var 20 min eller så ca.

Jag tipsar om magnesiumtillskott. Rastlöshet och svårighet att somna är ofta tecken på magnesiumbrist. Finns lite olika sätt att ge detta. Öppna en kapsel och strö i ersättning. Ge lite magnesiumbrus att dricka. Bada med epsomsalt (magnesium går in genom huden), eller smörj med magnesiumolja. 

Båda mina barn har varit sådär hyperaktiva och haft svårt att somna. Till lillebror har jag gett magnesium vid behov och det har underlättat så enormt mycket. Det verkar fort så man kan ge det före läggning. Ges vid behov när man märker att det behövs. Förstoppning är också tecken på magnesiumbrist (angående den andra tråden).

Hur kan man rekommendera sådant till en liten bebis utan läkares inrådan? Det kan vara rentav skadligt.

Nä jag skulle inte heller råda till att experimentera med sådant!

"Rastlös" och svårt att sova är ju verkligen en del av en bebis karaktärsdrag.

#38 Förklara gärna varför det skulle vara skadligt att testa detta vid behov. Givetvis får man ge en lämplig dos men skulle man överdosera resulterar det i diarré och då vet man att det inte behövs mer. Magnesium är ett viktigt ämne som det är lätt att få brist på. Inte så roligt för bebis att ha brist heller och det är inte direkt något man kollar upp i första taget på vårdcentralen.

Bebisar kan du inte jämföra med vuxna. De har t.ex. omogna njurar och magnesiumöverdosering kan orsaka njursvikt. Bebisar somnar av ersättning för att det är jobbigt för dem att smälta. De slocknar som ljus av socker, såpass att de "sövs" med det på neo. Hur tror du en liten 5 månaders klarar att hantera magnesiumtillskott? Både bröstmjölk och ersättning innehåller allt en bebis behöver sånär som på D-vitamin, därför ger man d-droppar (anpassat till bebisar).

#41 Jag förstår din synpunkt, men magnesiumbrist kan också vara farligt för njurarna, eftersom de då utsätts för för mycket kalcium. 

Om man ammar och själv har magneisumbrist så kan man inte tillfredsställa bebis behov av magnesium heller. Och ersättning räcker för det mesta till men i vissa lägen kan brist uppstå ändå. Magnesium förbrukas nämligen onormalt fort i vissa lägen som vid sjukdom och övertrötthet, och då är det en fördel om man kan tillföra lite extra för att upprätta en balans igen.

Sen behöver man ju inte börja ge magnesium varje dag, utan vid behov som jag sa. Och när man märker att bebis blir lugn och sover fridfullt och den där rastlösheten lägger sig, så är det ju inte svårt att tänka att det här nog var exakt vad som behövdes. 

Det finns till och med studier som indikerar att magnesiumbrist kan vara orsak bakom plötslig spädbarnsdöd (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11300621  /   http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12635883) så jag anser att man inte kan säga att det är farligt att fundera över om ens bebis symptom tyder på magnesiumbrist och försöka hjälpa till att rätta till detta. Det kan lika gärna vara farligt att inte ge magnesiumtillskott.

Men om man ammar kan man givetvis ta magnesiumtillskott själv istället! Då går det ju också över till bebis.

Jag sa "utan läkares inrådan". Sen har bebisar inte lika stort behov som en vuxen, så kroppen tar det som går till mjölken på mammans bekostnad. Det ska vara extremt för att mjölken ska bli påverkad näringsmässigt. Farligt att fundera nej knappast, men det brukliga är att vända sig till läkare om man fattar misstankar! Det är det jag försöker uppmärksamma. Bebisar är sköra små liv, experimentera inte själv!

Nu har jag inte läst alla svar du fått vill jag börja med att säga ä. Först en bamse kram i know the feeling!! Hade samma problem! Nu vet jag inte hur du gör men så här gör ja. Min lille plutt kunde skrika sig igenom hela nätterna jag höll på blo galen tills jag började få rutin på sovningen på dagarna. Han sover en tre fyra gånger ute. Sen sover han mellan mig och min sambo på nätterna. De blir skrik vid läggning men de ger sig alltifrån fem min till en timme. Bli han över trött är han svår sövd. Vi testade med delfin sång från Spotify samt fågelkvitter från youtube de fick honom att lugna sig. Hoppas du hittar ett sätt som funkar för er!! Lider med dig kämpa bamse kram