Jag tänker att hon kanske känner av att du blir orolig och därför så blir hon på spänn? Det var min tanke, men kan ju ha fel. Jag skulle nog försöka vara ute så ofta jag kunde.

Jag tycker att du ska ta med henne ut mer.. Min syster har varit och är lite som du, är rädd att ta med barnen till några "främmande", då hon är rädd för att det ska bli mycket skrik och liknande. Då min tanke är att skrik hör till småbarnsåldern/bebisstadiet, borde det inte vara några problem… Ju mer du tar med dig din bebis , desto mer van blir hon. Bara för att man har barn kan man inte begränsa sitt liv helt genom att exempelvis undvika att åka bort och liknande. 

Mitt ord är; vänj henne! Ta med henne.

Nu är det längesedan jag hade bebis. Sonen är 32😉

Jag var bara 22 när han föddes och han fick från början vara med mig överallt. Jag hade en hund och vi var ute jämt. Bor i Göteborg och vi åkte spårvagn mycket. Han föddes i April så att vara inomhus fanns inte på kartan.

Kan du inte försöka vänja henne långsamt?

Pappan till vår dotter jobbar borta hela veckorna så jag var tvungen att ta med dottern ut från början.

Sen gick vi på föräldragrupp på bvc och träffade andra barn och mammor ganska tidigt. Visst skrek hon ibland, men det gick oftast över efter en stund. Hon somnade ofta i famnen när vi var på föräldragrupp.

Jag tycker inte din bebis verkar redo för så mycket stimulans. Det är inget man ska "träna bort", då gör du henne säkerligen bara mer orolig och ängslig på sikt. Hon kommer att mogna och bli redo så småningom.

En överstimulerad bebis blir orolig och skrikig, vägrar slappna av osv, sen slår dom över och sover ovanligt mycket i stället, kan sitta i flera dagar.

Tack för responsen… Jag vill inte vara en såndär hysterisk mamma som inte vågar göra någonting med barnet och bara vara instängd hemma, jag vill ju vara en cool lugn mamma och ta med henne överallt  ;( 

 Är vi hemma hos våra föräldrar gör det inget ifall barnet skriker och har sig (fastän det såklart är jobbigt), men är man på besök hos kompisar vill man ju helst ha en lugn bebis som sitter och jollrar och är nöjd 🙂 Men kan hända att hon känner av att jag är lite spänd, såsom #1 var inne på, fastän jag försöker vara så lugn som möjligt

Men jag antar att jag måste försöka ta med henne oftare… när jag besöker gallerian ser jag många mammor som sitter där med sina pyttesmå bebisar och dricker kaffe och verkar hur lugna som helst, och själv vågar man knappt besöka vänner med bebisen med :( 

Men att ha henne i babyskyddet medans man är och handlar mat, går i affärer är väl en lagom start att vänja henne bland folk? Kanske jag nån dag tar mod till mig och sätter mig ned vid cafeterian och tar en kaffe 😂

#6 Barn gråter, och det är något man måste acceptera och inte skämmas för. Och folk har ofta förståelse om det är en bebis att dom grinar(lite värre om du är med en 7 åring som grinar för att hen inte får som den vill, då kan du nog kanske räkna med en blick eller två) och du måste ju ändå ut någon gång, annars lär ju DU bli knäpp. 🙂

Har du inga andra vänner som har en bebis? så ni båda kan gå ut?
Eller lära känna folk med bebisar så ni kan gå ut och ha det trevligt?

Ja men vänj henne smått skulle jag säga. :) Tror det blir bra, och du ska lära dig att det är okej om barn grinar. Det är sällan folk som sagt ens reagerar.

Hur länge har det varit såhär? Jag tror din bebis oroligheter beror på en av de kända utvecklingsfaserna. De avlöser varandra titt som tätt det första halvåret tycker jag… Orolig sömn (och oroligheter överhuvudtaget) kännetecknar detta. Så jag tror det är övergående.

Sen en annan sak.. hur mår du själv? Att du mår bra är A och O för att bebisen ska må bra. Jag har själv haft det tufft med förlossningsdepression och känner igen många saker du skriver. Jag vill inte skrämma upp dig eller så men du kanske skulle må bra av att prata med ett proffs om hur du känner det?

Håller med #5, hon är inte redo för den stimulansen. Min äldsta son var med överallt som liten utan några bekymmer så Jag trodde att mellanbarnet kunde det med. Men nähä, illskrik nonstop på alla ställen utanför hemmet fram till runt 6 månaders ålder. Hemma låg han dagtid i vardagsrummet med ljud från tv, dammsugaren, datorn, hans 9årige storebror med kompisar osv utan bekymmer. Men att åka bort gick inte, så vi fick strunta i kalas osv. Runt 6 månader vände det, och han stensov bla utanför radiobilarna på Liseberg samt på tåget hem. I somras ,18 månader gammal sov han i sin vagn på Legoland i Danmark. Det kommer när bebis är redo :)

#8, Tror det har varit såhär den senaste månaden iallafall, hos BVC är hon jätteolycklig (skriker så fort man lägger ner henne på skötbordet), samt hos andra. Jag är väl inte helt på topp psykiskt heller, tror dock det beror på att jag är så trött hela tiden! 😴 Dock skulle jag inte påstå att jag är deprimerad, med dottern försöker jag alltid vara glad och skoja med henne. Men sömnbristen påverkar nog mitt humör. Är nog mest sambon som får stå ut!

Tyvärr har jag inga vänner här runtomkring som har bebis, så på dagarna finns det inte direkt någon jag kan åka till med bebisen, om jag inte åker in till stan och går omkring i butikerna..

Sömnbrist är inte roligt… men det blir väl bättre nån gång :)