Min bästa vän har en 3½ årig son, jag själv får mitt första barn i mars. Jag förstår att hon har mycket att göra som mamma, och att mycket av dagen går åt till barnet. Jag fattar att man prioriterar sitt barn framför allt men igår blev jag faktiskt irriterad på henne över hur hon behandlade min sambo.

Låt mig förklara: Min sambo och min bästa tjejkompis började springa tillsammans i typ oktober/november någon gång, och det funkade bra 2 veckor, sedan blev hennes son sjuk och det blev massa så de har inte direkt kommit tillbaka till tränandet sedan dess. Många gånger dessutom både under den tiden och efter har kompisen och min sambo sagt "vi springer ikväll", sedan har sambon suttit och väntat och tillslut har vännen kommit med återbud. Detta har hänt många gånger. Jag har varit förstående och tänkt att "hon är ju mamma och det blir som det blir". Det blir samma sak många gånger hon och jag ska hitta på något också, men jag har varje gång viftat bort det.

Det är närmare 50% av gångerna man bestämmer något med henne som hon ställer in i sista sekund, men jag har varit okej med det. Igår rann det dock över.

Hon och sambon hade planerat att de skulle gymma på kvällen igår, och sambon kunde bara gymma där om hon var med. Hans bästa vän ringde honom vid 5-6 och frågade om han ville med och käka pizza och umgås, men eftersom min sambo bestämt med min vän att de skulle träna så sa han givetvis att han inte kunde. Han försökte nå henne flera gånger under 6 timmar, vilket också är vanligt när det gäller henne, att inte få tag på henne. Sedan vid 9 på kvällen får han ett sms av henne att hon måste ställa in, men ger ingen anledning. 

Han skriver att han tycker det är synd att hon ska ställa in så ofta, eftersom det påverkar hans egna planer under dagen. De säger aldrig tid eftersom de brukar ses när hon nattat sin son, därför kan han ju aldrig planera sina kvällar. Hon verkar inte alls förstå att hon skapar problem för honom utan skyller på "jag prioriterar mitt barn i första hand, och sedan även de tråkiga sakerna här hemma framför träning". 

Det handlar inte om att hon prioriterar "tråkiga saker här hemma framför träning" hon säger ju indirekt att hon prioriterar tråkiga saker framför MIN SAMBO, eftersom han är involverad i hennes träning. Jag har inte pratat med henne om det här, för jag vill inte lägga mig i, men jag blir upprörd för jag tycker att det måste väl ändå finnas en gräns, även för föräldrar?

Ja visst, man kan ställa in någon gång då det verkligen skiter sig, men att det blir ett system av det där man inte inser att det faktiskt påverkar andra människor är inte okej. Jag antar att hon blev för trött igår efter dagen, då hon inte skrev någon "vettig" anledning. 

Ni som har barn, vad tycker ni?

Jag förstår om hennes son fick akut spysjuka etc, hennes son går ju alltid först, det fattar vem som helst. Men det är inte okej att behandla folk sämre för att man är förälder och använda föräldraskapet som ursäkt, eller?