Vissa saker som att dottern inte vill ha jacka, strumpor eller vantar tar jag ingen fajt om. Vill hon inte så slipper hon, hon kommer oftast på när hon kommer ut att det är kallt utan jacka. Maten bråkar vi inte heller om, vill hon äta på golvet så okej då får hon det. Bara hon äter något. Sen vissa saker kompromissar jag inte om som att sitta fastspänd i bilen. Vill hon inte? Synd, men där har hon inget val. Eller att dra katten i svansen, det finns inte på kartan att det är tillåtet. Jag väljer mina strider, det jag känner är viktigt bråkar jag om. Men är det något som är strunt samma så får hon själv bestämma. Jag uppfattar mig inte som sträng överhuvudtaget, men det finns regler hemma.

#1 Ditt inlägg hör inte till tråden, var vänlig och respektera ts frågeställning.

Jag måste ärligt talat säga att vad jag märker i min närhet och av folk på forum verkar det vara så att barn är barn lite oavsett hur sträng du är. Så en treåring kommer antagligen få utbrott och vägra klä på sig stup i kvarten oavsett om du har en avslappnad inställning eller håller hårt på regler och kör över ditt barns vilja. Enda skillnaden är att det blir trevligare stämning om man väljer sina strider och inte bråkar i onödan precis som Ria74 säger. 

Jag är en sådan som gillar att läsa böcker om barnuppfostran. Det ger många nya ideér och tankar. Sen behöver man ju inte hålla med om allt men det är ändå bra att hitta nya vinklar tycker jag.

#2 Tack för svaret!
Jag tycker samma som dig, att småsaker behöver man inte bråka om, dock antar jag att jag tycker det finns färre småsaker än många andra då jag tycker att ha på sig jacka är ett måste enligt mig iallafall.
Jag kollade med min sambo om vad han tyckte om saken, och hann höll med mig vilket kändes bra. Det är viktigt att man har samma grundtankar som ens partner, sedan är det ju upp till varje förälder hur man gör.  Tack även för att du tog bort #1, det var ett fruktansvärt svar, så känns skönt att slippa se det.

Jag väljer mina strider jag också. Jag anser att även små barn har självbestämmande rätt där det går.

Jag är nog rätt sträng mot Oscar. Mycket strängare än pappan iallafall. Jag vill att Oscar ska förstå att vissa saker får man bara inte göra. Klart jag väljer mina strider men just nu i den berömda trotsen så blir det väldigt många strider. De striderna som är viktiga ser jag till o inte förlora mot honom. Gäller o vara konsekvent.

Jag anses vara sträng av en del. Vissa saker får sönerna bestämma men mycket bestämmer jag. Äldsta sonen måste tex låta sina kompisar få ha en åsikt om leken samt följa de till dörren. Konsekvenserna blir annars att han inte får ta hem kompisar (11år). 2åringen måste sitta på rumpan vid måltider och inte gå runt med maten. Men vart han sitter är ointressant tex .

Jag väljer också mina strider även om jag av ren reflex är på vippen att säga nej bara för att ibland. Hinner oftast stoppa mig själv och tänka efter. Jag tänker lite som så att om barnet får vara med och bestämma i situationer där det för föräldern egentligen kvittar så väger ett nej sedan tyngre i viktigare situationer. Att barnet då förstår att nu menar mamma/pappa allvar. Att ständigt bli överkörd kan inte vara speciellt bra för självkänslan heller. Man vill ju att ens barn ska växa upp och tro pandor själva och sitt värde :) Angående situationen där barnet vägrar jacka; han eller hon lär snart upptäcka att det blir himla kallt utan. Ingen idé att bråka om det :)

#9 Haha, jag läste att man vill att barnet ska växa upp och tro på pandor 😂

Jag tror det är som #4 säger. Om ens barn har en issue med att ta på sig jackan så kommer det blir bråk vareviga gång ifall man försöker vara sträng och tvinga. Då hade jag nog också gjort som kompisens mamma att låta barnet gå utan och försöka få på jackan senare, i alla fall om man har en kompis (postmortum) med sig. Onödigt att ta striden där och då.

I andra situationer funkar det att vara att sträng. Och det är lätt att döma andra föräldrar ifall lite stränghet funkar fint för att få mitt barn att göra en viss grej. Men i  en annan familj är förutsättningarna helt annorlunda. Som matsituationen i vår familj är ren kaos, men eftersom mina barn knappt vill äta och ofta har dålig aptit och inte kan sitta still så måste det ske på deras villkor. De får t ex ta med sig datorn och kolla på barnprogram under tiden. Om det får dem att sitta still tillräckligt länge för att pilla i sig maten så är det värt det för oss. Sen kanske det också innebär att vi inte äter middag så ofta med andra barnfamiljer vars barn sitter fint stilla och där föräldrarna tycker det är väldigt viktigt att barnen gör precis som de vill kring matbordet. Men vi kan bara göra det som funkar för oss. Förr i tiden blev barnen undanskuffade i väldigt många sociala sammanhang, som middagar, men idag ska barnen vara med på allt och vara uppfostrade i alla lägen. Det kan nog bli en allt för stor press på föräldrar och barn många gånger. Barn är barn. Jag tänker ibland på det att det finns så mycket ideal kring hur det ska vara med allt, och när jag ser på vår vardag så är det kaos - superstökigt 6 av 7 dagar och vi alla i familjen bråkar med varann 6 av 7 dagar men vi är också kärleksfulla mot varann 7 av 7 dagar. Så är verkligheten för oss, och jag tänker att det borde inte bara vara vi som har det så.

#10 Jag med, haha… vet fortfarande inte riktigt vad det ska stå :)

Tro på sig själv, ska det stå :p Autocorrect är inte då bra ibland dom bekant ;) Hatar att man inte kan redigera från mobilen..

Det beror på hur hela bilden ser ut. Min son började hata täckbyxor då han var 8-9 år. Det var pinsamt! Jag bråkade mig blå varje morgon, men sedan gav jag upp då jag insåg att han är stor nog att veta om hans fryser. Så länge jag såg till att han hade långkalsonger, vantar, mössa, sjal och stickad tröja på sig - också, så fick det vara. 

Alla andra fighter tog jag. Fast det har inte varit så många, för min son har haft tydliga regler från start, så det har inte varit något att tjafsa om. Då han har haft sina revolter några gånger, så har han fått konsekvenser direkt. Indragen tv-tid,, utegångsförbud, indragen månadpeng, plockat ihop alla leksaker ner i källaren osv. Det känns och förändring sker. 

Min pojkvän har otroligt bortskämda barn, så jag skäms. Hans 6-åring och 10-åring kör över honom totalt. De får allt de pekar på och göra som de vill. Hos mig får de motstånd, men då kommer "pappa och räddar". Ett bråk vi har, då jag skäms för hans skull, men inte kan få honom att öppna ögonen.

Jag vet inte om jag är en sträng mamma eller inte, min son är bara 20 månader och vi har inte så mycket att bråka om. Det skulle väl vara mest om saker han inte får röra för att han kan göra sig illa på dom. Men jag tror mer på komunikation och mötas efter vägen än strikta regler som ska följas till vilken mening som helst.

Förtydligande, givetvis behövs regler i vissa fall , mer mer generellt i vardagen. Som om sonen skulle vägra jacka, så det värsta som händer är att han fryser och det kan jag förklara men vill han ändå inte ha jacka så fine, förr eller senare kommer han själv underfund med det.

För mig handlar det inte om att barnet "bossar" med sina föräldrar utan att barnet får lära sig precis som vi vuxna lär oss- genom naturliga konsekvenser. Vuxna har inte alltid någon bredvid sig som säger "gör inte så, gör sådär, inte så osv" utan vi får prova oss fram. Ibland går vi ut utan vantar för vi tror att det inte ska vara kallt. Ibland får vi gå in och hämta vantar för att vi frös om händerna. Barn måste också få en chans att prova. Jag strävar efter att bemöta mina barn med ömsesidig respekt. Ibland finns det saker som barnen måste göra men jag försöker framföra det på "rätt" sätt. Jag lyckas inte alltid, men jag försöker iaf. Och att välja sina strider. När vår 3åring var knappt 2 år kunde man absolut inte försöka skynda henne in i bilen. Hon ville klättra in själv. Varje gång. Och att stressa det gjorde att det tog mycket längre tid. hon hade en period då detta var viktigt för henne för att hon hade lärt sig att bemästra det själv.

#17 Bra skrivet! :)

Dottern är bara 3 månader nu, men man funderar ju en del. För mig känns det viktigt att respektera att hon är en egen individ. Hon ska såklart leva tillsammans med oss i våra liv och det är ju vissa saker som måste fungera. Men, som Jossan tar upp, vissa saker är viktiga för vissa individer och det får man respektera, samt att handling och naturlig konsekvens är något alla måste lära sig. Min uppgift är att uppfostra mitt barn till en självständig och empatisk vuxen, då känns det inte bra att detaljstyra. Jag är inte imponerad av många i den unga generationen som är idag och jag anser att föräldrar har misslyckat ordentligt då de lagt sig platta och /eller curlat sönder barnen. Men det betyder inte att jag vill vara diktator :)

Jag gillade med #17. Jag strävar med efter respekt. Och som många andra säger, man väljer sina strider. Barn har ju perioder där de vill bli mer självständiga och bestämma själva, då gäller det att ligga steget före och veta vilka saker man kanske kan släppa på och låta dem bestämma själva, så man får lite färre strider och barnet får känna sig självständigt. Då kan det absolut vara saker som att barnet själv får komma på att det visst var för kallt att gå ut utan jacka, det tar det ingen skada av i längden. 

Jag har läst mycket av Petra Krantz Lindgren, hon har en bok, men även väldigt många bra texter på sin blogg http://petrakrantzlindgren.se/
Jag har lärt mig mycket av den författaren och grunden i hennes tänk är att hjälpa barnen att bli självständiga, tänkande individer som tar hänsyn till både sig själva och till sin omgivning, som inte blir för fokuserade på att ytan är viktigast utan som tänker på hur man mår inuti.