Jag är av den uppfattningen att man förklarar för barnen när de frågar. Ofta får barn en massa information som de själva inte har efterfrågat och det kan skapa en oro.

Sedan tror jag att det allra bästa är att vara öppen och ärlig. Sjukdom är ju något man kan dö av men också något man kan bli frisk ifrån.

Ja givetvis får hon fråga och ska så få svar också. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska svara för att det ska vara begripligt för en sjuåring. Det man inte förstår blir man ju ofta skrämd av. Den förklaring jag har är ju att något var fel med bebisen så han klarade sig inte. Att naturen gör så när nåt blir väldigt fel med en bebis i magen. Men hur skrämmande är inte detta "något"? Särskilt när hennes mamma då också haft nåt odefinierbart "något " fel i kroppen som gjorde henne jättesjuk.

Jag tror att du är mer rädd än du behöver vara. Säg som det är och svara bara på de frågor som flickan kanske ställer.

Barn brukar även klara av att vuxna inte alltid vet.

Vad jag minns från när jag var liten så hände det ungefär i den åldern att två av mina klasskompisars mammor berättade att dom var gravida. Sen dog båda i magen. Men jag minns aldrig att jag frågade vad som skett.
Så frågar inte barnet så ser jag ingen anledning till att pressa på den informationen till en som är 7 år.

Frågar hon så ska du svara, men vad du ska svara är ju svårare att säga.
Beror ju helt på situationen.

Nej jag har såklart inte tänkt sätta henne i skolbänken och undervisa om missfall oavsett om hon vill eller inte. Men hon är ett väldigt funderande och tänkande barn så jag tror att det kommer frågor så småningom. Och det här med sjukdom/fel i kroppen är känsligt just nu. Att man har förberett sig själv med lite lagom information anpassad för barnets ålder IFALL barnet har frågor längre fram är väl inte att tvinga på barnet information? Bättre att bara spotta ur sig nåt eller? "Shit happens"? 😒

#5 Nu är jag mer av den åsikten att berättar man inte sanningen för barn så mår dom bara sämre sen när väl sanningen kommer fram(kanske 10 år senare eller tidigare).

Så ja jag skulle svara något ja för tillfället så verkar det att barnet är friskt och mår bra där inne. (för så antar jag att det är för dig)
Och jag tror nog att kanske hennes mamma har förklarat redan.

Det behöver inte vara så konstlat då det är barn. Men frågar hon så är det bara vara så ärlig som det går. Inte nu som du så fint nämnde i slutet att: Shit happens! 😎

Annars kanske man kan ju kanske en bok vara bra…. du får googla om det finns någon bra som är som ungefär  som adjö herr muffin. Fast för detta sammanhanget.

Nej shit happens var väldigt ironiskt menat. Det är lite irriterande när det man skriver blir läst som fan läser bibeln ungefär ;) Men då struntar jag i att bry mig om det och säger sanningen bara. (Som om jag ens funderat på att ljuga…)

#7 jo jag vet och jag höll med om att det var ironiskt. Men det kanske inte uppfattades så. Men höll med dig till fullo på den punkten.

Men samtidigt säger jag att det är inte ens säkert att hon frågar.
Vad är du mest rädd för att hon ska fråga?

Jag är inte rädd för några frågor. Jag hanterar döende och döda ofta i mitt yrke och är ofta den som först träffar sörjande anhöriga och svarar på deras frågor. Därmed har jag förklarat svåra saker för vuxna ofta. Därför är jag rädd att bli för klinisk eller för invecklad för ett barn och alltså bara göra det krångligare och läskigare än det egentligen behöver vara.

Jag tycker inte att du ska krångla till det alls. Inte ens fundera, utan ta det som det kommer om du får någon fråga. Får du ingen fråga så låt det vara så.

Om man inte vet varför bebisen dog tycker jag att man kan säga det även till barnet om det frågar. Det är både ärligt och enkelt, utan att man behöver blanda in ordet sjuk om det är extra känsligt just nu.

Man pratar öppet. Att bäbisar kan dö i magen och varför. Om man tror på himlen och änglar så ger man den förklaringen också. Barn tar sorg bättre än vi vuxna, för vi läser in en massa onödigt. De tar det för det är - de sörjer randigt. Dvs gråter - leker - gråter -leker. 

Våra barn fick alla höra som det var (ålder 5-15) och hälsa på bäbisen och vara med hela vägen med begravnings-förberedelser.