Barn är trotsiga och ska vara det! Det betyder absolut inte att de blir otrevliga vuxna. Dvs så länge du sätter gränser och barnet kämpar emot och testar är det precis som det ska vara :) Det är så barnen utvecklas. 

Därmed inte sagt att det är varken lätt eller roligt under de värsta trots-perioderna. Vi hade oxå en jobbig tid runt 17-18 mån då inget dög, För oss funjkar det ofta att distrahera med samtal om något annat. T.ex sjunga en sång eller prata om vad nallen ska göra idag m.m medans man sätter på strumpor eller äter mat, prata, prata, prata tills man blir tokig haha.

Sen tror jag personligen inte att det är viktigt att vara superkonsekvent. Ibland får barnet som det vill, ibland känner föräldern att idag går det bara inte att strunta i att äta sin gröt och det är okej. Och ibland blir man som förälder vansinning och tvingar barnet att göra något och jag tror inte det är farligt heller om det inte är så att man kör över barnets vilja jämt. Jag läste ett bra exempel om detta i en bok.  Ungefär så här stod det: Föräldrar är så väldigt rädda att traumatisera sin barn genom att tvinga dem att göra vissa saker men vem har inte hållt fast ett skrikande barn och tvingat det att spänna fast sig i bilen ( gäller främst liet äldre barn visserligen) och har det barnet sedan blivit traumatiserat och vägrat åka bil? Nej, det är ingen fara att vara bestämt ibland, barnen tar ingen skada av det.

Jag tyckte det var tänkvärt.

Än så länge vid 15 månaders ålder så får Molly oftast som hon vill. Hon är också väldigt bestämd och viljestark.

Vill hon inte äta så äter hon helt enkelt inte och då går vi från bordet och försöker senare istället. Måste hon ha strumpor på sig när vi är ute t.ex så sätter vi på dom och berättar om allt kul vi ska göra så fort vi kommer ut vilket brukar distrahera. När vi väl kommer ut har hon glömt att hon inte ville ha strumpor.

Sen vill hon hemskt gärna ge sig ut till våra kräftdammar vilket hon inte får och då är det bara så.

Jag är för att välja våra strider. Är det något som absolut måste göras ja, då tar vi fajten, men annars så är vi inte jättekonsekventa än så länge.

Låter mycket klokt. Ofta går det precis som du säger att distrahera med olika saker. Men som idag gick ingenting. Det berodde säkert på att hon var trött och hungrig. Men hon ville varken sova eller äta, så det blev en ond cirkel. Och det går som sagt var inte tvinga i henne mat. Tvinga på henne kläder går ju men det går inte tvinga henne att äta. Sen är det just det här med hennes bestämdhet. Jag upplever inte att våra kompisars barn har sådana starka viljor. Själv vet jag att jag var väldigt "smidig" när jag var liten, brydde mig inte så mycket. Vår flicka har däremot åsikter om allt och har haft det sedan hon var spädbarn i princip så vi tror inte det handlar inte om någon trotsperiod utan en egenskap. Det blir såklart värre när hon blir trött men även när hon är pigg kan hon t.ex. vilja ha en viss bok, om hon då inte får den (för att den står högt upp i bokhylla och vi just satt oss på mattan) så blir hon jättesur och det blir jätteviktigt att hon ska ha boken. Efter ett tag ger man sig (kanske dumt nog) men när hon får den så är den inte intressant längre. Frågan är om det går att träna bort en sådan egenskap.

Tänker också att även om det går att distrahera många gånger för att undvika konflikter så måste man ju någon gång börja uppfostra till att lyda. Det är ju faktiskt viktigt att inte barn får bestämma hela tiden utan lär sig lyssna. Inte minst i skolan, jobbar själv som lärare och det är många barn som borde uppfostras mer till att lyssna och göra som vuxna säger. Nu förstår ju vår flicka väldigt mycket så då borde det väl även vara hög tid att börja uppfostra?

Så små barn ska inte behöva välja. De är inte mogna för det. Inte förrän de är lite äldre kan man träna dem på att välja mellan två saker. Att barn testar gränser är fullt naturligt men det är också då väldigt viktigt att själv sätta dessa gränser. Att innan det blir en konflikt veta vad som är viktigt för dig som förälder. Är det viktigt att hon har strumpor på sig just då? Är det matdags och alla äter, ska också ditt barn äta då? osv. Man kan aldigt tvinga i någon mat men man kan ta bort maten när man anser att måltiden är färdig. Nästa gång det blir mat är vid nästa planerade tidpunkt för en måltid. Planerade mellanmål är okej men inget småätande för att man är rädd för att barnet inte åt ordentligt vid måltiden. Missar barnet en måltid lär den vara hungrigare vid nästa mål och äter då bättre. Det är mycket få barn som frivilligt (genom t.ex. trots) väljer att svälta ihjäl sig.
Som någon skrev innan så är det bra om man väljer sina konflikter men att man för övrigt har tydliga regler.
Skulle väl kunna säga att alla barn testar gränser någon gång under sin uppväxt och då är det bra om man som förälder vet vad som är viktigt för sin egen familj och sedan håller på den regeln.

Låter återigen som kloka tankar. Men även du skriver att det är normalt att barn testar gränser "någon gång". Vår flicka har som sagt var varit bestämd sedan hon föddes. Hon går inte igenom någon fas. Hon är sådan. Vi vet nog ganska väl vad som vi tycker är viktigt att ta konflikter kring. Frågan är hur (om) vi kan göra något för att hjälpa henne att lära sig inte tycka varje liten småsak är livsviktigt för henne.

Här kommer ett exempel till. Hon har just sovit i 2 timmar. Var på strålande humör när hon vaknade. Vi kelade lite och gick sedan för att byta blöja. Där busade och skrattade vi under tiden. När vi var klara skulle vi gå och laga lunch. Hon ville vara kvar i badrummet men vi var tvungna att gå. Direkt blev hon jättearg och börja skrika och krångla i famnen, det blev jätteviktigt för henne. Allting hon vill som hon inte får blir direkt jätteviktigt. Är det verkligen normalt att aldrig kunna gå emot sin vilja smärtfritt?

#6 När jag skriver "någon gång" så menar jag någon gång i livet. Som 1½-åring, 3-åring, 7-åring, tonåring eller vid andra tillfällen i livet. Alltså inte bara då och då. Under vissa perioder i livet är de mer bestämda än andra.

#7 Var det viktigt att ni lämnade badrummet båda två? Just då? Hade hon kunnat vara kvar under  tiden som du gjorde mat? Får hon vara med när du lagar mat? Många barn tycker det är roligt att se vad man gör på spisen och diskbänken. De kan sitta i sen egen barnstol eller vara barbenta och doppa fötterna i diskvattnet. Man måste förstå som förälder att det vi inte tycker är något märkvärdigt att titta på är hur spännande som helst för ett barn ibörjan av livet.

Mitt tips till dig är att se vardagen som ett äventyr. Låt barnet vara med utan att du bär henne till olika platser. Hon kan gå själv eller komma efter dig.Plocka undan allt i hennes höjd som du är rädd om eller som kan vara farligt. Ju mer hon får göra saker på egen hand och sedan välja att vara med dig, ju mindre konflikter kommer ni att stöta på.
Det är inget fel med ett barn som vet vad den vill (envis kanske) utan det gäller att vara lite finurlig och påhittig. Sen finns det egentligtligen ingen metod med stort M utan prova på det som passar er bäst.

Jag förstod att du menade det när du skrev "någon gång". Men eftersom hon har varit likadan sedan hon föddes så tror jag som sagt var inte ens det är en fas som du menar. Sedan vänder du på det. Nu frågar du mig om det var viktigt för MIG att lämna badrummet. Jag har inget emot att anpassa mig efter hennes vilja till mycket stor del, jag gör det också väldigt mycket för att undvika konflikter. Utan det är när hon skall anpassa sig efter min vilja vi får problem. Som jag skrev så upplever hon allt som extremt viktigt oavsett vad det är. Så fort jag bestämmer att hon ska göra något annat än det hon vill så blir det jätteviktigt att få fortsätta eller vad det nu är. Ett barn måste ju kunna lära sig att lyda. Det är jätteviktigt för framtiden. Idag är allt för många barn ouppfostrade. Jag har ett exempel på ett barn som hade klättrat upp på ett tak på ett föräldrarmöte eller liknande, läraren sade till att gå ner men barnet ignorerade. Även föräldern ignorerade lärarens tillsägelse. För många barn får göra som de vill. Det är ett samhällsproblem. Så min fråga är om det är normalt att barn upplever att deras vilja är så otroligt viktig? Och när kan man börja träna bort det (uppfostra)? Och har någon något tips på hur man i så fall kan göra för att det ska bli rätt. Att kringgå problemet som många tycks föreslå tror jag som sagt var inte är bra i längden.

När vi är i badrummet och Molly inte vill följa med så låter jag dörren vara öppen och säger att t.ex: "Nu går vi till köket Molly, ska du följa med mamma?" och håller ut handen mot henne. Följer hon inte med då så går jag och säger "kom" och sen får hon komma när hon är klar. I 9 gånger av 10 så kommer hon ganska omgående.

Idag hade vi enormt krångel med maten, jag försökte med två olika maträtter. Men det blev bara skrikfest av det så hon fick lämna bordet och leka på golvet medan jag  och sambon åt. Hon äter fortfarande ersättning nån gång ibland så jag gav henne lite av det istället för att bråka mer om maten.

Alltså, hon är 1,5.. Det går inte att resonera med ett barn som är 1,5 utan självklart vill man det man vill och det är jätteviktigt! Världens minsta grej kan vara superviktig! Sjävklart blir ett barn ledsen och arg när hen inte får som hen vill, vem tycker det är kul att få sin vilka överkörd? Ingen, oavsett ålder! Absolut ska barn lära sig att det finns regler i samhället man måste anpassa sig, och det är viktigt att lyssna till sina föräldrar. Som 1,5 åring är det för tidigt för att resonera så, utan det som är viktigt i den här åldern är att sätta gränser för sånt man absolut inte får! Man FÅR INTE röra spisen, man FÅR INTE gå ut i gatan osv. Huruvida man får sitta 2 minuter extra i badrummet eller inte känns som en väldigt onödig konflikt om du frågar mig, det är himla tråkigt att bråka i onödan. Min dotter är 3,5 och envis som en åsna. Har varit sen födsel , som din. Hon har varit mer bestämt och mycket mer arg än mina vänners barn och jag är glad - att vara så bestämd och sträva så efter det man vill tror jag är en god egenskap som kan föra en långt fram i livet! Nu är min dotter stor och lyssnar väldigt bra på det jag säger. Självklart blir hon ledsen när hon inte får som hon vill, det vore konstigt annars, men hon vet vilka regler som gäller och följer dessa. Man får inte störa andra människor genom att tex skrika på bussen, man får inte godis om mamma säger nej, man får inte slåss, man måste hjälpa andra, ta hand om djur, vara extra snäll och försiktig mot mindre barn osv. Hon är en väldigt snäll tjej som lyssnar bra trots vilja av stål. Vi har kommit dit vi är idag genom att prata mycket om känslor, om att folk blir ledsna när man gör eller säger dumma saker eller inte lyssnar osv. Hon sköter sig exemplariskt i förskolan, väldigt snäll och lyssnar på lärarna och jag är säker på att hon kommer göra detsamma i skolan. Detta trots att vi nästan aldrig bråkar, det är så onödigt och tråkigt att bråka tycker jag. Man kan lära barn att lyssna på andra sätt och utan att köra över dom hela, hela tiden. De lyssnar på dig när du lyssnar på dom, de lär sig ju av hur vi gör.

Jag jobbar i förskolan och ser och träffar många barn förresten, som små. Jag vet precis vilka av mina barn som kommer bete sig illa i skolan, på ett ungefär i alla fall. Min upplevelse av så små barn som 1, 2 åringar är att de barn med mjukast, snällast och mest inlyssnande föräldrar har de barn som lyssnar bäst. De barn med hårdast och strängast föräldrar är de barn som busar mest. Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.

Tina! Det lät betryggande att höra, då finns det hopp för vår dotter också :) man oroar ju sig när hon är så mycket mer envis och viljestark än andra. Vid vilken ålderupplever du att ni kunde börja resonera med henne? Vår dotter förstår vväldigt mycket av vad vi säger och kan t.ex. tända lampan, slänga skräp och hämta saker som man ber henne om bara genom att prata med henne.

Jag tycker ditt barn låter som ett helt genomsnittligt barn vad det gäller egen vilja och bestämdhet. I min bekantskapskrets, kanske tio barn, finns det nog bara något som inte varit exakt som du beskriver dvs inte vilja byta a,ktivitet, vilja ha saker man inte får osv.

#13; efter 2 iaf, då blev det lättare. Sen blev det extra kämpigt igen runt 3 år men vi var konsekventa och det gick. Sen får hon förstås lite utbrott ibland, jag menar - hon är ju ändå ett barn med mycket känslor i kroppen :) det är ju helt okej att länna mycket och att vara arg ibland. Jag tror också att barn förknippar sig själva med det man säger till dom. Säger man att någon alltid är snäll så börjar personen själv tro det och vara det, precis tvärt emot som när mobbare säger en är dum o ful och så förknippar man sig med en sån person. Jag säger till min dotter jämt att hon är så snäll och hjälpsam, jag tror faktiskt det hjälper en del :) och att hon är bra och go och alla möjliga positiva saker. Jag tror aldrig man ska säga något dumt, det för bara negativa saker med sig. "Men varför lyssnar du aldrig?!?" Tex, fy så tråkigt att höra :( :(

#9 Att jag vänder på det beror på att jag tycker att man ska välja sina konflikter och då man tar en konflikt så ska det vara något som alltid gäller. Utan undantag.

En artikel som jag nyligen läst tycker jag visar lite på det jag menar.

Personen som det handlar om berättade en episod från sin barndom där h*n hade lagt sig på golver och börjat skrika, gråta och sparka för att få sin vilja igenom. Barnets pappa frågade då sitt barn " Har du någonsin fått din vilja igenom genom att skrika, sparka och gråta?" "Nej", svarade barnet. "Nej, just det", svarade pappan. " och du kommer inte få din vilja igenom den här gången heller".

Nu är ditt barn så litet ännu men jag tror ändå på att om hon får lära sig att viktiga saker ger du inte efter för en sekund medans andra saker kan du släppa. Då kommer hon med all säkerhet veta när det inte går längre och konflikterna blir färre.

Barn har olika vilja så självklart finns det barn som har mer vilja än andra. Men jag är övertygad om att du inte är ensam om att ha ett barn med mycket egen vilja.

Ett klokt citat från min dotter, då 2 år - konversationen såg ut såhär: Pappa -Minna… Du måste lyssna på mig för jag är din pappa. Minna - men DU måste lyssna på MIG för jag är din Minna. Så äre!!

:) så sant Vårt största problem är.nog egentligen inte att få henne att inte göra saker som den här diskussionen har kommit att handla om ganska mycket. Utan snarare att få henne att göra saker trots att hon inte vill det. Några tips där?

#18 Ni kan inte leka fram saker. Göra det roligt att ta på sockar, berätta vad ni ska göra när ni går ut t.ex.

#18: att göra saker man inte vill är svårt ända upp i vuxen ålder. Lek, avled och distrahera så hon glömmer bort det hon inte vill göra. Ibland går det lättare om någon annan gör, tex vid påklädning. Om det strular kan en annan person komma som "räddaren i nöden" och glatt byta av och klä på istället. Sen går det inte med kläder tex, fundera över hur viktigt det är. Min dotter har ofta gått ut i bara trosor med filt/täcke lindat runt sig istället (i vagnen) när hon inte velat klä på sig men vi måste absolut ut med hunden tex. Då är det viktiga inte att hon har kläder utan att vi och hunden kommer ut. Det viktiga är inte att man sover i sin säng utan att man sover över huvud taget, ja tex. Finns många liknande exempel. Välj dina strider!

Men hur går det då på dagis om hon får göra "som hon vill" hemma? På dagis kan de ju inte gärna linda in henne i en filt om hon inte vill ha kläder på sig? :) men hon lyssnar kanske mer nu, och "lyder" mer, än hon gjorde när hon var 1,5?

#21 tro mig, dom är oftast MYCKET snällare på dagis än hemma ;) där får dom lära sig på en gång vad det är som gäller, och hemma vet dom hur det går till och att där kan man testa på andra sätt.

#21: hur bra som helst och hon gör ju inte "som hon vill" hemma. Alla regler måste följas, men en del grejer är bara inte alls viktiga. Och på förskolan gör de på precis samma sätt, man avleder för att göra saker roligare och dessutom i grupp så barnen uppmuntrar varandra att tex klä på sig för att gå ut och leka. Det är nog relativt sällan någon i vår familj gör saker vi inte måste trots att vi inte vill, vad skulle det vara? De vi måste absolut - tvätta, städa och laga mat för att vara friska och rena, men annars är det nog egentligen få människor som frivilligt gör en massa grejer de inte vill trots att de inte måste. Jag kommer inte på några exempel faktiskt, men jag ska tänka lite.. Man vill ju det man vill, liksom, det gäller både stora och små. Ja! Nu kom jag på en. Att städa undan sina leksaker. Ja, det kunde jag ju fetglömma när hon var 1,5 år men nu gör hon det om man ber henne, eller om vi gör en rolig lek av det hela så blir det ännu lättare och går snabbare :)

#21: och klär hon inte på sig på föris får hon ju sitta i hallen tills hon klätt på sig medan kompisarna leker ute, hur kul är det? Inte alls, så det är klart barnen klär på sig! Det är ofta det går kämpigt på jobbet men några barn som inte vill klä på sig, men så länge de har roligt så blir alla barn påklädda tillslut. Man behöver inte tjata och gnälla utan livet blir så mycket trevligare om man leker fram det tråkiga :) när de blir stora kommer de behöva göra såå mycket tråkigt ändå, då får man väl passa på att ha lite kul som barn!

Tycker nog visserligen det är väldigt viktigt att lära sig göra saker även om man inte vill. Skolan består av massa moment eleverna inte vill göra men ska. Att gå till jobbet varje dag gör nog många för att de känner sig tvingade. Och som du säger städa, laga mat etc. Tyvärr tycker jag nog livet består av mer saker man måste göra än man vill göra.

Håller med om att de såklart skall ha roligt när de är barn. Frågan är bara när de är redo att lära sig att göra saker trots at de inte vill. I liten skala såklart i början men någon gång måste man ju börja. Annars är väl risken stor att de kommer upp i skolan och vägrar eftersom de så sällan behövt göra saker mot sin vilja tidigare. Där är det ju jätteviktigt att lyssna och lyda sin lärare för att det inte ska bli kaos i klassen.

Det är klart att man måste göra saker man inte vill ibland. Måste vi på bvc och Molly inte alls vill så är det ju inget snack om saken utan då får vi klä på oss  och gå dit. Men allt måste inte vara ett tvång.

Vill hon inte äta just när vi äter så får hon låta bli, vill hon inte klä sig så får hon låta bli. Det är bara farliga saker som att inte pilla på spisen eller klättra i trappan som det inte kan kompromissas om här hemma.

När barnet blir 2-3 år är det ju rätt mycket lättare att resonera med dom. Man kan förklara varför man måste göra något speciellt och att efteråt kan vi göra något roligt. Så länge dom är små bryr dom sig inte så mycket om vad som händer i framtiden utan dom vill ha sin vilja fram just i det ögonblicket. Likadant är det ju när dom börjar skolan, då kan man förklara varför det är viktigt att lära sig läsa, skriva och annat.

Det är skillnad på regler och detaljer. Man får inte slåss, säga fula ord, skrika, springa runt som en galning inne, man måste säga förlåt/tack, vara snäll och man måste lyssna på sina föräldrar. Det är regler som allltid gäller. Om man äter framför tv eller vid bordet, sover i sängen eller i kojan mam byggt, sitter kvar några minuter extra i badrummet eller sätter sig i köket istället är helt enkelt bara detaljer som i det långa loppet inte spelar nån roll. Visst, säger jag till min dotter att "nej, du fåt inte äta vid tvn idag!" Så accepterar hon, men varför inte? Varför bråka om en så oviktig detalj när man inte behöver bråka?

Ria: Det är nog så vi tänker också, att hon snart är redo för lite resonemang och att man då kan börja träna henne lite på att inte alltid få sin vilja igenom utan att man ibland måste göra saker av en anledning trots att man inte vill. Tina: Men hon lyssnar alltså på dig när det är något du säger hon inte får? Tänkte annars fråga när du tänkte börja med det, för som sagt var, när skolan börjar måste hon ju kunna lyssna och lyda. Det är ju ingenting som lärare skall behöva arbeta med, det ska de ju ha med sig hemifrån.

#29: hon lyssnar jättebra! När det är något hon inte får finns det ju alltid en anledning till det, tex "du får inte rita på väggen för då blir den förstörd och mamma blir ledsen" eller "du får inte skrika mamma får ont i öronen" eller "hoppa inte där det är farligt och du kan slå dig". Så har vi kört tidigt, så fort man kunde börja resonera lite med henne(ca 2) och hon sköter sig som sagt väldigt bra och lyssnar bra både hemma och i förskolan. Ibland sover hon i sina kojor på golvet, liksom varför inte? och jag säger ibte nej "bara för att", när jag säger något så menar jag det. Jag skulle aldrig tvinga henne göra saker bara för att "lära sig lyda" utan det ska finnas en anledning och det förstår och köper hon fullt ut. Väldigt snäll och klok tjej, börjar försöka skriva brev, kan nästan alla bokstäver, försöker lära sig själv läsa, säger alltid förlåt, delar med sig, har många kompisar, är snäll osv. Jag tror inte barn behöver lära sig lyda. De behöver lära sig förstå varför/varför inte man gör vissa saker, hur det påverkar andra och på så vis utveckla sitt eget samvete och sin egen känsla för rätt/fel för att därigenom självmant fatta rätt beslut. Det lär vi henne genom att prata om känslor, sina egna och andras, och förklara tydligt för henne hur saker och ting hänger ihop. Ingen vill leka med en om man är dum, tex. Lätt som en plätt. Samtidigt lär vi henne att hon inte ska göra något hon inte känner sig bekväm i, inte säga ja till något som känns fel, hon har alltid rätt till sitt space och ska inte acceptera att bli kramad/pussad osv om det känns fel även om mamma eller pappa eller någon annan släkting säger det, man äger sig själv. Jag tycker inte det går hand i hand med att lyda vuxna, så vi vill inte lära henne lyda utan att göra det som är rätt.

# 30 Du säger alltid så vettiga saker och är så bra på att förklara. Det ät nästan så man tycker du borde jobba med barn 😉

Kan inte annat än att hålla med PogoPedagog! Jag menar inte heller att de skall lära sig lyda i alla lägen oavsett anledning, men det är viktigt att de kan lyssna och göra som man säger när man ber om det. Att ge anledningar till varför de skall lyssna tycker jag också är viktigt även om jag tycker att de ibland skall kunna göra som man säger utan att man ska behöva förklara sig. Jag funderar också på hur det kommer sig att vissa elever har svårt att göra som man säger. Hur har dessa föräldrar uppfostrat sina barn? Jag har inbillat mig att föräldrar till dessa barn har varit "slappa" och låtit barnen bestämma så mycket att de vant sig vid att göra som de vill i i princip alla lägen. Många fler elever idag än för några tiotal år sedan är ju betydligt sämre på att lyssna. Jag inbillar mig att det har att göra med att deras uppfostran blivit slappare. Hade varit intressant att höra dina/era tankar om detta?

Vad tråkigt att diskussionen dog. Tina-A, kan inte du dela med dig av dina tankar? Du verkar ju ändå ha tänkt igenom det här med uppfostran ganska mycket. Vad tror du det beror på att elever idag har mindre respekt för lärare och andra vuxna?

Nu är jag här igen :) tack för tidigare inlägg. Jag tror inte barn blir "ouppfostrade" av att man struntar i detaljerna utan det är först när man tummar på reglerna som det blir krisigt. En del föräldrar sätter ju inga regel-gränser alls och har svårt att prioritera vad som är viktigt att vara konsekvent med och vad som är helt oviktigt (regler kontra detaljer som jag själv kallar det). Jag tror också att de som är för hårda mot barne får "ouppfostrade" barn. Jag upplever tex som jag skrev tidigare, de barn som är snällast och lyssnar bäst är de barn med mjukast föräldrar som pratar och förklarar mycket för barnen. De barn som är bråkigast och elakast mot andra barn är de med hårdast föräldrar som höjer rösten åt sina barn och säger "nej! Sluta!!" Högt och argt utan förklaring utan de bara skäller på barnen. Dessa barn får inga verktyg för att själva fatta rätt beslut eftersom föräldrarna aldrig förklarar hur saker ligger till för barnen. Dessa barn lyssnar inte heller ett skit på någon som inte gör på samma sätt som föräldern. Allt som är mindre än förälderns skäll, allt prat och mjuka ord funkar INTE för de tror inte man menar allvar, det går knappt att nå dessa barn om man inte möter föräldrarnas ilska gentemot de här stackars barnen. Jag tror det finns många anledningar till att skolan ser ut som en gör idag. Jag tror också det beror på vart man kommer ifrån. Själv bor jag tex i en extremt invandrartät närförort till Stockholm och för att ge er perspektiv på hur många svenskar/invandrare som bor här så kan jag säga att av 15 barn i min förskolegrupp är 2 helsvenska medan 13 har invandrarbakgrund. I många kulturer är det vanligt att tex slå barn, det gör många även i Sverige (förstås även en del svenskar också men i många kulturer är det helt naturligt). De som slår sina barn hemma tillhör den kategori jag kallar hårda föräldrar, deras barn lyssnar absolut inte. Våld och ilska funkar inte som uppfosteingsmetod. En del blir tvärtom såå rädda för att göra illa barnen när de får höra att det är olagligt med aga här att de helt släpper all uppfostran av rädsla att göra något fel. Mm vet kanske inte heller om någon annan uppfosteingsmetod utan man har ju alltid kört på aga, så hur sjutton gör man nu? Detta gäller även andra föräldrar, oavsett kultur eller bakgrund, som släpper på alla regler och inte lär barnen vilka regler som gäller. Har de inga grundregler med sig som små funkar det inte. Sen, något som jag tror påverkar alla oavsett vart man bor och som säkert påverkar mycket mer än vart man kommer ifrån - folk har inte tid med barnen. De är upptagna, slutkörda, deprimerade, jobbar för mycket och orkar inte ta den tid det tar att prata om rätt och fel och ge barnen de verktyg de behöver för att själva kunna fatta rätt beslut. Det är för tidskrävande. Det går snabbare att bara säga nej utan anledning och utan förklaring, det går också snabbare att bara strunta i det barnen gör och låta dom hålla på - man orkar inte bara konsekvent eller man har inte tid att vara det. Eller så blandar man ihop reglerna med detaljerna och låter barnen inte bestämma över detaljerna och så orkar man inte med att hålla på reglerna till följd av det, man är för trött efter allt tjat om alla oviktiga detaljer. Min uppfattning är att vi hade mer tid för våra familjer och våra barn förut, vi orkade uppfostra dom och gav dom den tid de behövde. Skit i detaljerna , håll på reglerna säger jag. Astrid Lindgren som är så klok har ett bra talesätt - ge barnen kärlek, kärlek och mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv :) . Och kärlek är svårt att ge när man sitter där med mobilen i handen samtidigt som barnen kräver uppmärksamhet och tid….

Det du säger att föräldrar inte har tid/ork att förklara för barn tror jag stämmer riktigt bra. Förr i tiden fanns ju många hemmafruar som hade tid att både umgås med barnen och förklara och inte bara köra över. Men det du säger om barnaga vet jag inte om jag håller med om. Självklart är jag emot barnaga av moraliska skäl. Men barn uppförde sig och respekterade vuxna mer under den tid då barnaga existerade i Sverige.

Hmm kanske ligger det något i det du säger om andra kulturer. De kanske använder aga i hemmen. Och eftersom barnen vet att inte lärare får aga så blir det omvänd effekt i skolan…

#35: fast att uppföra sig pga rädsla för att bli slagen är inte bra, så den delen av skolan tycker jag var hemsk förut. Och ja absolut, många agar i hemmen idag jag ser det ofta i mitt jobb. Det är fruktansvärt för barnen att gå igenom och de har så mycket ilska och jobbiga känslor att få ut här på förskolan på grund av hur traumatiserade de blir hemifrån, så absolut påverkar det mycket.

Nej alltså att leva under hot om våld är ju lika illa som våld. Och det är ju ändå rent hypotetiskt eftersom aga är förbjudet. Nä jag tror att ta sig tid att förklara för barn så fort de blir gamla nog att förstå resonemang. Och att sätta tydliga regler som man är konsekvent med. Sen tror jag själv på en kombination av bestraffning och belöning. Att om de uppför sig och är duktiga skall de få höra det och bli belönade. Men jag tror också det måste finnas konsekvenser med att inte göra som man blir tillsagd när man inte håller sig till reglerna, annars tror jag barn lär sig att man inte behöver göra som man säger för det händer ändå inget. Men straffet får självklart inte vara våld. På min skola har vi t.ex. stramat upp reglerna vid frånvaro, vi ringer hem tidigare och informerar och drar även CSN ifall inte närvaron är bra. Detta fungerar mycket bättre nu än tidigare då de lärde sig att det ändå inte händer något annat än att de får skäll. De som ändå inte kan sköta det, de har något problem som måste redas ut, men som en första åtgärd. Jag tror det gäller mindre barn också.

Jag håller med om att belöning och bestraffning ska varvas vid rätt tidpunkt, men jag avskyr ordet bestraffning och tycker konsekvens är ett bra ord. Min dotter har tidigt fått konsekvenser, det tror jag är viktigt. Men då konsekvenser direkt kopplade till det som hänt - tex om hon hoppas i soffan när hon inte får, ja då får hon inte vara i soffan. Om hon skulle rita på tex väggen (aldrig hänt) skulle jag ta bort hennes pennor för stunden. Att säga till ett litet barn att om du gör X så får du inte tex godis på helgen om 5 dagar!! … Det har dom glömt tills lördagen kommer och det blir vara förvirrande. Konsekvensen måste vara direkt kopplad till det barnet gör tokigt och ske på en gång, inte om en vecka. När barnen blir större kan man ha sånna konsekvenser om man tycker det passar, men absolut inte på små barn för de förstår inte det. Då blir det verkningslöst.

Nä precis, små barn är lite som hundar i det avseendet :) räcker att konsekvensen (bra idé för övrigt med konsekvens i stället för bestraffning) kommer bara några sekunder för sent så förstår de inte.

Jag har funderat mycket på det här nu i några dagar men jag har bara en person i min omgivning som har haft svårt i skolan där jag känner både hen och hens föräldrar. Min vän har haft svårt att bete sig som man "ska" i skolan vilket beror mycket på att hen har svårt att umgås i stora grupper bl.a. men även till viss del tror jag på att hens föräldrar curlat sina barn väldigt mkt. De har fåt oerhört mkt hjälp med allt och inte behövt hantera jobbiga situationer själva alls.