Vill bara klargöra så det inte blir något ramaskri, att jag ALDRIG skulle kasta ut honom som jag beskrev där att jag skulle vilja. Det är skillnad på att tänka det och att faktiskt göra det. Tror ändå alla föräldrar kännt så någon gång.

Det är fullt naturligt att ibland känna att man vill kasta ut sina barn, det är först när man faktiskt gör det som man har passerat gränsen.

Min personliga erfarenhet och uppfattning om barnuppfostran är att det är viktigt att sätta upp tydliga gränser och hålla fast vid dem. Att vackla fram och tillbaka gör barnet osäkert både på vad som förväntas av honom/henne och vad han/hon kan förvänta sig av föräldern.

Markera tydligt, strängt inte argt, att hans beteende vid blöjbyte inte är okej. Naturligtvis ska man inte skrika ut barnens uppfostran men även små barn måste lära sig att deras beteende får konsekvenser och om du inte visar att du blir arg när han beter sig illa så kommer det bli en chock för honom när andra blir arga på honom sen.

Tänk på att den uppfostran du ger ditt barn när han är liten formar den vuxen han kommer att bli senare i livet.

Lycka till!

Klart man får bli arg som förälder och det är väldigt vanligt att man känner att man skulle vilja kasta ut sitt barn. Så länge man inte verkligen gör det så är det helt normala tankar.

Jag skulle gissa på att han just nu testar gränser för att se vad han kan göra och om det blir några konsekvenser. I Usa kallas det ju ofta för "terrible twos" just för att i den åldern testar dom mycket gränser.

Först och främst behöver du och pappan visa en enad front, båda säger till att han inte får sparkas när man byter blöja. Sen är det bara att vara konsekvent även om det känns som det aldrig blir bättre.

Jag har ett sådant barn hemma… Han blir bara värre och värre och ska utredas för adhd när han blir lite större, han är 4 nu. För mig brister det ibland och det måste det få göra, vore ju konstigt annars. Mitt enda råd är att försöka finna dig lite barnledig tid så man hinner ta igen sig.

Det gäller att ni har enad front och kan avlasta varandra. Att är han elak mot dig ska pappan kunna gå in(om du behöver det alltså) och fortsätta i samma stil och förklara för sonen att man inte får vara elak mot mamma och att mamma får ont/blir ledsen. Det är okej att visa känslor för barn och att säga med helt vanlig och vänlig röst att är du elak vill jag inte vara med dig och sen gå bort. Men har ni olika regler blir det svårt, fast barn fort listar ut vems regler som gäller när. Kom ihåg att ta ensam, egen tid, annars är det tungt att orka. Och terrible twos går fast det kanske inte nu känns så.

Om vi nu ska ta blöjbyten som exempel. Lägg honom inte på skötbordet, låt han stå upp på golvet istället, det funkade direkt på vår 1-åring. Och vill han inte stå stilla så är alternativet att han får springa naken.

Och det är absolut okej att bli förbannad! Men kommunicera med honom, förklara varför det är si eller så. Och kommunicera med din partner! Ni kan inte ha olika regler! Det är superviktigt för att ni ska kunna ge honom en bra uppfostran.

Tack. Ja jag kände idag att det tippade över för mig mitt i morgonrutinerna och skrek helt ofantligt mycket för jag var bara tvungen att få ur mig det och höll fast honom på en stol tills han stannade av och lyssnade på mig. Men i slutändan lyssnade han ju inte på mig av respekt. Det var av rädsla snarare. Han blev riktigt rädd för mig och det är inte okej. =/
Så jag har sagt till sambon att ikväll när barnen somnat ska vi sätta oss ner och prata om sånt vi tassat runt länge. För jag klarar inte av konsekvenserna det får när sambon låter pojken göra som han vill. För det är mig han testar. Han vet ju att han får göra hur han vill med pappa så….

Enad front är på gott och ont kan jag tycka. Bra när det kommer till fasta regler men man måste även få gå in om man tycker att andra föräldern agerat fel och faktiskt ta barnets parti ibland. Tycker jag. Vi har också en 2 åring som kan ALLT själv just nu. Hon kan få utbrott av att man lyfter henne där man själv anser att man bör lyfta henne, eller när man ska hjälpa henne in i bilen för att man har bråttom, när man ska klä på etc etc. För oss har nyckeln varit TID och TÅLAMOD! Ja, vi förklarar för henne när hon gör något fel men ibland blir det bara värre när man säger det i stundens hetta, bättre att vänta tills efter när man är "vänner" igen. Vi gör mycket på hennes villkor för att undvika många konflikter. Där det inte går att undvika där får vi ta striden. Att undvika konflikter gör att vi som familj mår bättre. Hoppas du kan få något råd som känns bra :)

Just blöjbytena säger jag som Christine att ni ska göra stående eller varför inte passa på att sluta med blöjan om barnet ändå inte vill ha den. Det verkar vara väääääldigt vanligt att blöjbytena blir en kamp efter ettårs-åldern så ni är verkligen inte ensamma. Alla barn går igenom många trots-perioder. 

Vi pratade med BVC när vi tyckte att vi kört fast och det var för mycket trots en period. Vi fick råden att avleda och välja sina strider vilket är lättare sagt än gjort men det fungerar. För oss fungerar det att prata mycket när man ska göra något som man vet brukar sluta med bråk. T.ex kastas det väldigt mycket bestick här hemma men om man har barnet engagerat i en konversation om t.ex maten, vad man ska göra senare, vad man ser i rummet eller vad som helst blir det inte så mycket bråk.

Jag måste dock säga att jag inte tycker att man måste ha samma regler. Barn är smarta och jag tror de snappar upp fort att mamma tycker si är okej men pappa tycker inte det. Jag tror inte heller att man måste vara konsekvent och att ett nej alltid är ett nej. Kommer min unge med bra argument för varför hen t.ex ska få se ett tv-program till fast vi sagt nej tycker jag hen ska få det för att hen ska känna sig sedd, lyssnad på och respekterad. Då tror jag barnet trotsar mindre om det känner att det inte alltid blir överkört.

Lite olika regler kan man npg ha, i är enbart människor. Men i de stora frågorna måste man vara åt samma håll. Det går inte att en förälder tillåter allt och den andra är strikt. Det bäddar för konfrontationer hela tiden.

#10 Nej precis men man behöver nog inte ha talat i genom precis allt innan och skrivit ned exakt vad som är okej och inte. Men i min värld talar man nog i genom vad man har för generella tankar kring barnuppfostran redan innan man skaffar barn:P

Ja vi hade pratat om det men sen har vi båda gått igenom väldigt mycket och förändrats åt olika håll tror jag. Sen hade inte pappan heltidsarbete heller och var nog inte förberedd på att se honom så väldigt lite som han gör.

Såklart ska inga regler vara huggna i sten om det inte är direkt livsavgörande regler som att barnet inte får springa ut på gatan.

Sen tror jag att barn mår bra av regler, i rimlig mån naturligtvis. Jag har haft barn på förskolan som har fri uppfostran hemma vilket inte fungerar på förskolan eftersom vi måste ta hänsyn till alla barn där och det är en daglig kamp. Dessa barn blir väldigt upprörda över reglerna eftersom dom är vana att mamma och pappa låter dom göra vad dom vill.

Att uppfostra så är inte att göra sitt barn en tjänst eftersom samhället faktiskt är uppbyggt av ett visst mått regler för att fungera. När dom börjar skolan måste dom göra vad läraren säger likaså när dom börjar jobba.

Vår 16 månaders dotter kan göra så speciellt när hon petar på saker hon vet inte får peta på, då kan hon ibland inta alls lyssna och bara skratta åt en när man säger till i det ögonblicket vänder jag på det hela och går från allvarlig till larvig.

När hon skrattar så börjar jag med "jaha, så mamma är jätte rolig va… va… jag kommer och tar dig" och då slutar hon och börjar skratta av att mamma leker istället och sen är allt bra.

Men alla barn är ju olika, är i alla fall så jag gör.