Jag skulle kunna göra likadant, absolut.

Jag har inte läst hela artikeln men tyvärr så skulle jag nog reagera att ge mig på mobbarens föräldrar (kanske inte med hugg och slag…eller kanske..)

Sina barn försvarar man med näbbar och klor.

Nu har jag läst artikeln, tror väll inte att jag skulle reagera så..

-Stackars killen som faktist fick nog (de skriver att han drabbades av vredes utbrott, men skriver inte om det vansinne hans mobbare säkert utsatte honom för..)

-En dag rinner droppen över bägaren för oss alla och vete 17 hur man beter/reagerar då…

Hur man reagerar beror nog också på vilket bemötande man fått tidigare. Om man t ex försökt lösa problemet genom personal, mobb-föräldrarna o s v men inte får gehör och man upplever en fullkomlig uppgivenhet.

Nu vet vi ju inte om det är så här, men både pojkens och mammans reaktioner känns som det finns en hel del bakom.

Ja verkligen.

Skulle nog inte fara runt med yxa - men jag skulle absolut bli riktigt förbannad.

Tror det behövs något sånt här för att det ska reageras både bland personal och elever samt andra föräldrar. Dessa möten, samtal och sk. åtgärder som skolorna ska göra - det är så vanligt att det helt enkelt blivit vardag för eleverna. Något mer drastiskt behövs för att de kanske ska få sig en tankeställare vad som egentligen händer!.

- Strongt gjort !

Håller med.

Hoppsan! Skulle kanske inte hota m yxa el annat hårt föremål…skola o föräldrar skulle iaf få sig en känga. Skulle inte det hjälpa skulle det nog bli verbara hotelser…

Det är tråkigt att saker och ting ska behöva gå så långt att det driver människor till vansinne. Jag har länge funderat på vad som ligger bakom sådana här händelser. I media framställs det som om barn, ungdomar och föräldrar drabbats av plötsliga utbrott.Skolledningarna ser många gånger förvånade ut och säger ofta att det kommer som en blixt från klar himmel. Men jag menar att det är inte sant. Det är en process, något som pågått väldigt länge. Därför är det så livsviktigt att alla orkar,vill och vågar se att alla barn är allas våra barn.

Jag har noterat ganska många gånger, på olika skolor och med olika personal att en sak alltid är densamma. Man tror att mobbing alltid märks och syns! Och syns det inte så finns det inte. Naivt, tycker jag.

Ungar är fruktansvärt smarta och uträknande. Personalen säger att Näää, här förekommer ingen mobbing, alla är med och kompisar med varandra. Men det är inga barn som mobbar andra när lärare, föräldrar eller andra vuxna ser på! Personalen tappar hakan och "har inte märkt någonting".

Dessutom är de flesta barn rädda för att säga som det är, för oftast blir situationen värre om det kommer ut.

Till att börja med så har lärarna för lite att säga till om. På mellanstadiet här i stan så får knappt lärarna säga åt bråkstakarna. Föräldrarna till bråkstakarna anser att deras barn inte gör nåt fel utan det är säkert nån annan som gjort nåt dumt mot dom. Vägrar inse att de är "problembarn" helt enkelt…. Å andra sidan så har vi 13 åriga narkomaner här också som föräldrarna skiter i…. Vart är samhället på väg!! Känner mej som en gammal tant när jag säger så, men blir riktigt orolig…

inte ok, men förståligt om barnet blivit mkt mobbat…

"Det finns inga problembarn. Det finns bara problemvuxna" Har en klok människa som arbetade på Summerhill sagt.

Jag instämmer till fullo!

Och jag begriper inte denna vägran att se att ens barn inte är änglar och godheten själva. Vorde det så skulle mobbing o dyl inte förekomma.

En förälder ringde till skolan en gång och berättade att några barn varit elaka mot dennes barn på bussen. Lärarna gav de utpekade i uppdrag att berätta själva när de kom hem. Sonen berättade under ganska stor vånda vad han sagt och gjort. Jag gav honom i uppdrag att omedelbart gå till vederbörande och be om ursäkt vilket han gjorde.

Stora sonen och hans kompis retade en tjej en gång, och mamman ringde. Sonen och kompisen togs i hampan av mig och kompisföräldern och släpades dit för att be om ursäkt.

Man kan inte gå omkring och inbilla sig att ens små änglar är likadana änglar utanför hemmet när man inte ser dem, och man måste vara tydlig med vilket uppträdande som accepteras.

Vi har fått en ny rektor på vår skola, en fd yrkesmilitär. Jag hoppas att han tar tag i problem snabbare än vad den förra rektorn gjorde.

Ja, själva artiklin är svårt att uttala sig om, den innehåller för lite fakta och ingen bakgrund, Men mobbad var jag under hela skolgången, och sen min dotter,,, skolan gör inte ett skit,, mer än änmäler till socialen som i sin trur inte gör ett skit heller  jag tog tillslut min dotter ifrån denna skola,,, de som mobbade henne värst var rektorn och vissa lärare, ,, min psykoterapeut erbjöd sig att kostnadsfritt skicka med sin Medarbetare för att studera dagen, och komma tillrätta med mobbningen men skolan VÄGRADE!!! skolan är i dag fälld av skolverket ¨på flera punkter, alltid något,,,

På vår gamla gård var dottern mobbad för hon var svenk, hon fick stryk o blev spottad på så fort hon gick ut, fick höra fraser som SVENNEJÄVEL; och SVENNEHORA varge dag och JAG SKA GNULLA DIG I RÖVEN DIN HORA!!,,, jag gjorde allt möjligt, försökte PRATA med barnen, bråkade med barnen, pratade med derás föräldrar ringde socialen,,, hyresvärden… men tillslut gav jag upp och flyttade,, jäkla skit oxå…trivdes ju där om man bara slapp ungarna,,,

 men jag provade inge yxmetoder, detr hade det inte vart värt, hur hjälper man sitt barn bakom lås o bom…

Skolan måste ta tag i mobbning tidigt. Då är det lättast att få ordning på det. Ofta är det samma mobbare som dyker upp igen och igen genom skolåldrarna. Det är när dom gör det första gången som man måste stampa ut det.

Sedan är en väldig viktig del att ge den mobbade kunskaper och tillräcklig självkänsla för att kunna stå emot och kunna slå tillbaka mot mobbarna. Annars finns det stor changs att dom blir mobbade igen av andra barn.

Därför tycker jag att det är viktigt att skolan styrs av föräldrarna. Det jag läser i trådarna är en slags vi (föräldrar) mot dom (skolledning) attityd. Det kan aldrig bli en bra skola av det.

Eddie