Vår plutt fick också sova på mage på oss eller bredvid oss i soffan på dagen. På natten fick han dock inte sova på mage förrän han kunde vända sig själv åt det hållet. Hade han svårt att sova någon natt på grund av magen eller något annat satt vi nerhasade i soffan med honom på bröstet hela natten istället så att han fick sova.

När jag föddes var rekommendationen att man absolut inte skulle låta barnet sova på rygg, för då kunde de kvävas av sin tunga/sitt saliv/om de kräktes. Idag får barnen absolut inte sova på mage för då kan de också kvävas. Trots att vi i olika generationer har fått sova på olika sätt så har de flesta av oss överlevt. Tänker att det i slutändan inte spelar så stor roll om barnet sover på mage eller rygg, utan att det viktiga är att ha uppsikt över sitt sovande barn. Jag kommer personligen lyssna på bebisen när den kommer, och låta henom bestämma själv, men hålla ett vakande öga oavsett.

#2 Det är väl så att med tiden har man gjort mer omfattande studier där man har kopplat plötsligt spädbarnsdöd till olika faktorer och faktiskt hittat ett signifikant samband mellan PSD och magsovande. För det inte sagt att alla bebisar som sover på mage dör (självklart inte!) men att risken är större är numer vetenskapligt bevisat. 

Som du säger är nog troligtvis det viktigaste att man håller ett vakande öga över sitt barn. Men alla föräldrar måste ju sova, ofta är man ju helt däckad när ens bebis sover :P

Ju mer jag läser om PSD ju mer frågor får jag i huvudet och ju förre svar får jag.. PSD ska ju vara när barnet, utan direkt orsak, slutar andas. När man inte kan ange en dödsorsak förutom att barnet slutat andas. Då anser inte jag att kvävning eller att tex föräldrar skulle rulla över sina barn kan klassas som PSD.. Men det är ju jag det ;) Det finns även andra faktorer som jag tror spelar en betydligt större roll till PSD än positionen barnet sover i. Jag tror ju även att många barn känner sig trygga när de känner något mot magen och därför sover bättre på mage då jag tror att det dels är en överlevnadsinstinkt att känna sig "nära" och att det dels var så vi tog hand om våra små från början. Höll dom nära emot oss i stort sett hela tiden.

Psd är för mig en plötslig oförklarlig död hos spädbarn. Säger som dig jossan att om barnet tydligt hsr kvävts av t.ex spyor så är det inte psd. Jag orkar inte riktigt vara rädd för psd hela tiden för i så fall är mitt flaskbarn redan i farozonen. Sover Joel bäst på mage så borde han få sova på mage under kontrollerade former tänker jag. Men man funderar ju ändå. ..

När Molly började vända sig så smått sov hon helst på mage och gör än idag. I början försökte jag vända tillbaka henne, men hon är en envis tjej ;)

Ärligt talat tror jag inte dom vet riktigt vad psd beror på, därför ändras rekommendationerna hela tiden. Håller med er övriga att för mig är inte psd om dom kvävs av att dom kräkts eller fått något över sig utan när dom dör utan någon synbar anledning.

Ja, definitionen av psd borde ju vara att man inte kan hitta en orsak, men när man läser om psd så räknar de ju in magläge som riskfaktor. Det skulle ju kunna vara så att det är lättare att ett barn slutar andas av tryck mot bröstkorgen, att det blir varmt mot ansiktet eller att samma luft cirkulerar lite för mycket så att det blir syrefattigt. Då skulle barnet inte ha kvävts av att t.ex. kudden har tryckt mot näsan och stoppat all syretillförsel, men att omständigheterna ändå har orsakat att barnet slutar andas. Eftersom små bebisar inte börjar andas igen när de väl slutat, även om de får syretillförsel igen, så kan de ju kvävas även om de inte kvävs som en vuxen skulle göra, att allt syre försvinner.

Jag tänkte också att risken för psd skulle vara rätt liten oavsett om Billy sov på mage eller rygg, och att man inte helt kan skydda sitt barn mot psd. Men sen tänkte jag att tänk om det faktiskt skulle hända, och vi hade låtit honom ligga på mage och sova, hur hade man då gått vidare med sitt liv? Hur hade man förlåtit sig själv? 

En annan sak när barnet vänder sig själv, då kan man inte påverka längre och barnet är tillräckligt stort för att lyfta huvudet och vrida på sig. 

Jag orkade inte oroa mig för psd hela tiden, man kan ju inte vara orolig jämt. Men att inte lämna honom på mage utan övervakning var i alla fall något som vi enkelt kunde göra för att minska risken.