Ett tips är att inte göra ett till barn under två års peroden. De är då som mest avunsjuka på yngre syskonet och ser de som rivaler!

Mvh En barn och fritidselev!

Jag har växt upp utan syskon och har aldrig saknat några. Det man aldrig har haft saknar man inte, visst drömmen om hur det skulle vara kan man sakna, men inte syskon. Du och din familj måste göra som känns bäst för er och inte bry er om att man "ska" ha syskon. Jag lovar att man är lika lycklig eller olycklig med som utan syskon.

Jag/vi har en son som nu är 30😉

Det var ett himla tjat på alla när han växte upp att hans skulle få syskon men det är ju inte alltid bara att skaffa ett barn till. Man ska hinna/orka med och kanske kan det bero på ekonomi och annat.

Han hade fullt av kompisar både som liten och i tonåren och idag när vi pratar så säger han att han egentligen aldrig önskat sig syskon. Visst hade det varit kul men inte viktigt.

Det är ju framförallt NI som ska ha barn.

Jag känner familjer där det varit oerhört lyckosamt med syskon och likaså tvärtom med mycket bråk och kiv där syskonen egentligen fått bäst kontakt som vuxna.

Det är nog väldigt individuellt så försök att inte påverkas för mycket av vad andra tycker.

Jag har två bröder och två halvsystrar (fast båda har flyttat) och jag tycker det ät lagom Nej men, en av mina kusiner han är typ ensambarn och han har och vill fortfarande ha ett syskon. Men så är det ju, man vill ha vad man inte har. Jag tex har alltid velat ha en lillasyster( jag är tjej, 14år) och min lillebror (han är yngst) har alltid velat ha en lillebror. Men du ska ju absolut inte känna att det är för din dotters skull att du skaffar ett till, du ska ju känna att du vill det. Jag säjer bara… om du skaffar ett till, då ska det helst inte vara typ 10 år emellan dem för då blir ju barnet ensamt ändå och kommer vara det större delen av sin uppväxt.

Mellan mig och min lillasyster är det 18 månader. Hon är verkligen en bästa vän. Att växa upp med syskon (har även äldre storasyster) är det bästa som finns som barn.

Känner att det beror lite på hur det första barnet är som person. Verkar som att ert barn är en driven, stark och egensinnig själ - som säkerligen klarar sig utmärkt som ensambarn! Som personer ovan nämnt; skaffa ett till barn för ER skull iså fall.

jag och min dotter är tredje resp fjärde generationen enda barnet (min mormor, min mamma, jag och min dotter), och båda mina föräldrar var dessutom enda barnet, så jag har väl ett perspektiv på detta 🙂.

ett ensambarn blir ju annorlunda som människa än ett barn som växer upp med syskon (men om åldersskillnaden mellan syskonen är stor skiljer det nog inte så mycket mellan ett ensambarn och ett förstabarn). jag är på gott och ont inte sådär supersocial av mig, dvs jag uppskattar verkligen egentid och att man skulle ha långtråkigt och svårt att sysselsätta sig själv på egen hand, det har aldrig funnits på kartan för mig. att tvingas "mingla" eller kallprata tycker jag är gräsligt och jag trivs inte på stora fester - med familjen eller med få men goda vänner under avslappnade former är det sällskap jag kan fördra.

bortskämdhet oroar sig många för, att barnet ifråga ska bli odrägligt och vänja sig vid att få allt det pekar på och inte behöva dela med sig. visst blev jag väl materiellt lite bortskämd eftersom det bara var jag, iaf från sisådär 10-årsåldern när mina föräldrar hade kommit igång lite med sina karriärer och inkomster - men jag tror nog inte att det har påverkat mig så mycket som vuxen iaf, då har det ändå alltid känts självklart att man får rätta mun efter den matsäck man själv kan skrapa ihop. och som barn tror jag inte det var någon nackdel - jag var aldrig odräglig eller så, det var helt enkelt bara ganska ofta hemma hos mig vi samlades och umgicks eftersom det fanns bättre utrymmen och mer grejer. jag kan nästan snarare tro att det var mer naturligt för mig att vara generös och dela med mig eftersom jag aldrig hade behövt kriga med några syskon om godsaker, leksaker, uppmärksamhet etc. jag får det intrycket även av min dotter.

jag har faktiskt inte ens något minne av att jag saknade syskon som barn, däremot var jag avundsjuk på kompisar som hade kusiner, det lät väldigt märkvärdigt och avundsvärt tyckte jag när de tex sa att de firat jul med sina kusiner 😃.

men en sak minns jag att jag upplevde som ganska negativ, och det var att det blev lite väl mycket fokus på mig, och att jag blev så överbeskyddad så jag nästan kvävdes. framförallt min mamma skulle alltid - till och med efter att jag hade flyttat hemifrån - i minsta detalj ha reda på var jag var och vad jag gjorde. då minns jag att jag önskade att jag hade haft ett syskon som de hade kunnat pesta hälften av den tid de la ner på mig 🙂.

sen ska det också sägas att eftersom vi inte heller bor i tätbebyggt område och inte har grannbarn i samma ålder som vår dotter så valde vi att låta henne börja i barnomsorgen mycket tidigt, hon fick börja hos dagmamma direkt när hon fyllde ett år, för att hon skulle få umgås med andra barn och få "social träning". vi tvivlade naturligtvis ibland på det beslutet, typ "vad är vi för föräldrar som lämnar vårt oskyldiga lilla barn till en institution!" kunde man tänka i sina sämsta stunder - men hon stormtrivdes från första stund 🙂. vi valde ju då medvetet dagmamma eftersom hon var så liten, för att det skulle vara en mer hemliknande miljö och inte så stor grupp.

och slutligen kan jag ibland känna ett litet styng av avundsjuka på relationen maken har med sin bror - de pratar väl nästan dagligen och vi träffar ofta honom och hans fru och det är alltid så roligt och lättsamt. jag vet inte om det är just för att det är "familjen", man behöver liksom inte göra sig till utan man har varandra där ändå. jag och svägerskan deltar ju till 100%, det är inte så att nån av oss hamnar utanför - men man tänker liksom ändå på det ibland att det är ju därför att de är syskon som vi umgås, och att det är en relation som jag inte har till någon 🤔

Jag var ensambarn fram tills jag fyllde 13 och kände aldrig att jag saknade syskon. Hade ju mina kompisar och mina kusiner att leka med! Det är det enda som bekymrar mig just nu, att bebisen i magen inte kommer ha några kusiner. Släktträffar osv lär med andra ord bli lite ensamma… Men hur ofta är man på släktträff egentligen. Nej, syskon för barnens skull ska man inte känna något tvång att skaffa! Barn ska man skaffa för att man vill och känner att man orkar 🙂 Känner du att du har dåligt med ork är det bättre att lägga energin på din dotter just nu.

(Eller jo, jag önskade mig en storebror i julklapp varje år men ett storasyskon är ju svårt att fixa 😃)

Men det är ju absolut ingen brådska att skaffa syskon! Syskon uppskattar oftast varandra oavsett åldersskillnaden. Min moster har en son och dotter som det skiljer 6 år på, och dom leker verkligen KONSTANT! Sen är det ju lite bråk och retande men de är ju syskonkärlek ;) man måste inte skaffa syskon bara för att barnen ska få en lekkamrat, det får dom när dom börjar på förskola. Man kan ändå uppskatta ett syskon, oavsett i vilken ålder det kommer.

Jag är 52 år och min "storebror" är 13 år äldre än jag.

Vi bodde bara tillsammans hemma till jag var 7 år då han flyttade hemifrån.

Trots det så har han i alla år varit min närmsta vän. Han och hans fru och min man och jag har hållit ihop i vått och torrt. Vi har rest tillsammans och tillbringat somrar i stuga, tält, båt osv. 

Vi har alltid ställt upp för varandra och vi står varandra väldigt nära trots 13 års åldersskillnad.

Tack alla för era svar! Nu känner jag efter ha läst alla svar att jag kan andas ut och sluta lägga energi på att fundera på syskon. Om/när vi blir suga på en liten going till får vi ta det då, och till dess får vi leva i nuet med vår underbara dotter :) Och åldersskillnaden spelar nog inte så stor roll som jag tänkt innan, ibland behöver man lite insikt i hur andra tänker för att bli klokare själv!

Har tre syskon! Känner att mitt liv skulle vara helt meningslöst utan de! Visst bråkar man mycket men man har också mycket roligt tillsammans när man är utomlands, hoppar studsmatta, badar etc. Att ha ett syskon är enligt mig jätteviktigt för ett barn. Vare sig man är envis, känslig m.m. så mår de flesta bra över ett syskon eller syskon!

#9 Visst uppskattar man varandra fortfarande men mer om de är jämnåriga. Och nu pratar man med nån som vet, jag har ju två jämnåriga bröder och två vuxna systrar. Jag älskar mina systrar och tycker jättemycket om att spendera tid med dem men jag ser dem bara typ 1 gång i veckan. Ibland följer de med på familjesemestrar och ibland inte, och det är för att de är vuxna nu, 89 och 88 och jag är 99 och mina bröder är 01 och 97, haha många nr;). Men ja…

Vi kille är snart 10 månader nu och vi börjar snart fundera på en till, kanske börja försöka när han är runt ett år. Vi har också funderat mycket fram och tillbaka. När jag var gravid visste vi inte ens om vi ville ha ett eller två barn, men sedan kände vi både två att vi ville ha en till. Sen har vi funderat på när det är lagom med nästa. 

Vad gäller att ha barnet tätt har vi funderat på dessa fördelar: Större chans att de blir lekkamrater (men såklart ingen garanti), lättare i framtiden att hitta på aktiviteter som passar båda, ta blöjbyten och vaknätter i ett kör istället för att börja om sen, och så såklart det viktigaste av allt - att vi själva vill ha ett till barn snart.

Vi har funderat på dessa nackdelar: Första barnet hinner inte växa ur barnvagn, bilstol, spjälsäng o.s.v. så att man måste köpa nytt av allt istället för att ärva, äldsta barnet kanske fortfarande ofta vill vara i knäet eller bli buret så att det kan bli lite krångligt om man är ensam med barnen, med vaknätter med bebis och ett ganska litet storasyskon kanske man inte har möjlighet att sova ikapp på dagen när bebisen sover, jag som ska vara hemma med äldsta tills han är ett och ett halvt kanske inte hinner jobba så mycket innan nästa kommer, jag kommer kanske bara hinna känna att jag har ammat klart innan det är dags att börja om igen