Har tyvärr inga råd att ge men jag och mina syskon slogs rejält ganska långt upp i åldrarna och vi har ändå blivit vettiga lugna vuxna som aldrig någonsin skulle ta till våld mot någon nu. Någonstans runt tidiga tonåren slutade vi slåss.

Åh vad skönt att höra….men var ni så mot era föräldrar med? Min ork har trytigt och jag börjar känna att jag är värdelös som min stora tjej säger. Jag har varit stark men till slut tar orken slut också.

Min storasyster var värst av oss fyra syskon och hon kunde nog ge sig på föräldrarna med. Jag minns inte att jag gjorde det, iaf inte ofta haha.

Jag tror inte det fanns mycket de kunde ha gjort för att hindra allt bråk heller tyvärr. Jag tycker vi hade världens bästa föräldrar så det är säkerligen inte ditt fel att de bråkar så mycket utan bara deras egna personligheter.

De skär sig….men det är nog så att de när de blir större, hittar tillbaks och kan ge varandra styrka. Som jag och mina syskon. Hoppas iaf….

Har du frågat henne om hon vill att du ska må dåligt? Försök verkligen att prata med henne. Hon kanske är utsatt för något i skolan?

Hon mår dåligt i skolan….ska byta till hennes storebrors skola till hösten. Fel umgänge just nu och stor påverkan från kompisar. Japp har frågat henne om hon tycker det är okej om jag också blir ledsen när jag ska orka för hennes skull med och hon vill att jag med ska må dåligt men misstänker att hon projekterar sina känslor på mig och att det är så hon känner i skolan. I så fall är det hemskt! Att hon ska må så dåligt i skolan pga vissa andra. Så hemskt.

#6 ja så kan det ju definitivt vara. Man tar ju tyvärr oftast ut sina dåliga känslor på andra :( jag hoppas verkligen det blir bättre för er, och jag tror att du är en kanon mamma! Just nu är det bara en jobbig period, men den kommer bli bättre!

Jag tycker att det låter som att ni som familj har kört fast. Det är ju svårt att ställa någon sorts diagnos när man varken känner er eller har någon relevant utbildning, så jag tycker att ni ska försöka vända er till ytterligare hjälp. Kanske kan ni få hjälp hos en familjeterapeut, eller en barnpsykolog. 

Jag tror att även de bästa föräldrar kan hamna i negativa tankebanor hur mycket man än kämpar och försöker. Istället för att uppmärksamma de positiva sidorna hos dina barn kanske du oroar dig för när nästa vredesutbrott ska komma. Och det är inte konstigt att det har blivit så, det finns bara så mycket som en människa orkar med. 

En övning som du skulle kunna prova är att för varje gång du förmanar, är arg på eller bråkar med ditt barn ska du försöka att fem gånger ge barnet positiv uppmärksamhet innan ni bråkar nästa gång. Det handlar inte bara om att säga till barnet att du är duktig utan det handlar om all positiv interaktion, intressera dig för vad barnet gör, visa att du bryr dig. Det kan handla om vad som helst där du och barnet pratar med varandra utan att känna några negativa känslor. 

Försök att prata mycket med dina barn men låt det inte bli någon intervju (där du ställer fråga på fråga för att klämma ut ett samtal från barnet) och blanda heller inte in förmaningar i samtalet (ta inte upp gamla bråk), utan försök prata med dem precis som du skulle göra med en vän. Intressera dig för deras tankar och känslor men dela också med dig av din egen vardag, dina egna tankar. Låt det gärna handla om positiva känslor. Man kan t.ex. säga "Idag när jag handlade kom jag att tänka på den där gången när du följde med mig till affären och vi tävlade om vem som först kunde hitta varorna på sin lista. Det är så roligt när vi gör såna där busiga saker tillsammans, det är såna stunder man minns sen." Men du kan också berätta om negativa saker "Idag känner jag mig så trött, jag hade massor att göra på jobbet idag." Låt barnen se att du är mänsklig och vill dela med dig av ditt innersta till dem.

Säger de något elakt till dig kan du mycket väl visa för dem, eller säga till dem, att du blir ledsen. Mammor och pappor får också ha känslor. Men låt dig inte ryckas med i deras barnsliga beteende. Det kan lätt bli så att man själv står och skriker tillbaka. Ta ett djupt andetag, gå ifrån en stund om du måste (inte om barnen skadar sig eller varandra) och gå sedan tillbaka och lös konflikten på ett lugnt och sansat sätt. Om barnen skadar varandra måste du handgripligen sära på dem på en gång, men det gör du säkert redan. Men sedan kan du ta en sekund att samla dig och hitta dig själv igen innan du reder ut problemet. 

Försök hitta på aktiviteter i vardagen där barnen blir sedda av er föräldrar både var för sig och tillsammans. Vi dem att det är kul att umgås som en hel familj. Och var snabba med att uppmuntra och berömma varje liten handling där barnen bryr sig om eller respekterar varandra. 

Stort lycka till! Jag hoppas att det ska lösa sig för er!