Glöm alla måsten, mår du och ditt barn bra så strunta i allt man måste göra.

Städning, besök och  matlagning får stå tillbaka i början kanske. Hinner man inte så hinner man inte.

Var inte rädd för att be om hjälp om du behöver det.

När jag fick mitt första barn så blev inget alls som jag hade tänkt, så jag har väl inga tips på det viset.

Men han föddes flera veckor för tidigt, och vi tvingades bo på sjukhuset i ca en månad.

Det var nog det som var mest jobbigt att man ALDRIG fick vara ifred. Och den glädjen över att få ett barn, som man vill dela med sina anhöriga, den fick man "dela" med okända människor i samma situation, och ens anhöriga fick knappt komma in på avdelningen.

Jag önskar att jag visste att barn kan låta och röra sig jättemycket och ändå sova. De har en väldigt aktiv sömn. Vi var så oroliga och var uppe massor och försökte få lillen att sova i början. Efter några veckor hittade vi en text om barns sömn och förstod äntligen att lillen faktiskt sov och då kunde vi slappna av.

Sedan tror jag att det är bra att gå in med en öppen syn och inte tro att föräldraskapet automatiskt ska vara lätt och underbart. Första tiden kan vara PISSJOBBIG! Min sambo är en obotlig optimist och hade inte kunnat föreställa sig hur tufft det är att inte få sova och ha någon som bara skriker i närheten av sig. Han blev väldigt nere första tiden. Men, det blir bättre:) Bara man håller ut och gläder sig åt de bra stunderna.

att allt faktiskt kan bli helt underbart! Man blir ofta väldigt upplyst om "negativa" saker kring första tiden. Man läser om att om man står ut så blir det bättre, så hanterar du din sömn brist bäst osv. Över allt står de om hur jobbigt dom tre magiska första månaderna är! Jag har snart upplevt dom tre bästa månaderna i mitt liv. Min bebis åt var 4 timme första månaden men sov där emellan. 2 månaden åt han kl 23 och sov sen till kl 5.00 för att nu snart tre månader somna kl 21 och sova till 8.00. Vi har inte haft någon sömnbrist alls. Vi är enbart lyckliga, nästa som nykära. Allt tack vare vår underbara son. Om någon hade sagt att de faktiskt kan bli så hade jag vart glad! Sen kan de ju vara bra att veta att man kan bli lätt hysterisk över de mesta som rör sin lilla söta försvarslösa bebis!:p

Mitt bästa tips är slappna av och njut :) Lita på DIN magkänsla och strunta i vad andra tycker.

Att man ska vara beredd på att de inte är säkert att man kan amma. Att hormonerna går upp och ner som en bergochdalbana den första månaden. Att när sömnbristen slår till kan man tänka hemska tankar om sin lilla ängel, MEN det ÄR normalt. Det man tänker är ingenting som man faktiskt gör, det är bara en tanke. Jag trodde jag höll på och bli psykotisk av sömnbristen, och tänkte alla möjliga galna tankar. Tillslut fick jag panikångestattackaer och vågade inte vara ensam med mitt barn för jag var rädd för att skada henne, eller att det skulle svartna i huvet och att det skulle hänt nåt hemskt när jag vakna upp. Dom 2 första månaderna var både dom bästa och dom värsta i mitt liv. Sen började hon lyckligtvis sova hela nätter, och sen dess har jag varit världens lyckligaste mamma och njutit av precis varenda dag med min solstråle! Det måste inte vara kärlek vid första ögonkastet, utan de kan växa fram ju mer tiden går :)

#6 Ja jag lyssnade på ett radioprogram där de hade gjort en undersökning och det var jättevanligt att man hade hemska tankar om att man skulle skada sitt barn. Men det är ju inte precis något man talar högt om och som du säger så har ju (i princip) alla en spärr som håller det till att vara just tankar och inget mer.

#7 ja det är nog vanligare än man tror! Men klart ingen vill tala om det för det är förbjudet liksom. Allt ska vara lycka och rosa moln i princip. Tycker det borde informeras mer om hur man faktiskt kan må och tänka efter en förlossning, skulle nog underlätta massor för nyblivna föräldrar!

håller med föregående, det borde pratas mer om mammans mående efteråt & vad som faktiskt kan vänta..

Första dagen min sambo skulle tillbaka till jobbet och jag satt där själv.. jag grinade floder och var livrädd! Trodde inte jag skulle klara av det alls, dock gick detta över på ett par dagar..  men jag var inte beredd på alla dessa känslor. 

Nu ammade jag 1-2 veckor bara och under denna period sov vi båda svindåligt, fungerade inte alls.. det tärde verkligen på mig. Sen vi gick över till ersättning har vi dock sovit kanon varje natt, inatt sov hon 19:30-08:00  vaknade endast 4 för att äta & somnade om direkt efteråt :) så där har jag haft tur!

Att den där "smekmånadsperioden" inte behöver ta slut :) Under hela första året väntade jag på sömnbrist, tidiga morgnar, ont i magen på bebis och allt man hört talats om men det kom liksom aldrig. Nu är hon snart 20 mån och det är först nu som hon börjat vakna lite tidigare (går sällan upp före halv 8 men för oss är det tidigare..), ibland är svår att söva när hon ska sova middag och är lite övertrött och har börjar visa ett helt ton av vilja! Men hon är fortfarande ett så himla enkelt barn! Så visst kan man ha det hur lugnt och skönt som helst som nybliven förälder :) Sedan är det ett par saker till jag skulle vilja nämna; svett och mjölk! Hade mjölk till ett helt fotbollslag i början och det bara sprutade ur mig så låg invirad i badlakan på nätterna. Var tvungen att ligga på rygg annars läckte det floder. Och var det inte mjölk överallt så var det svett då jag ständigt var varm. Den sista grejen är att BVC inte alltid vet vad dom talar om, så dubbelkolla vissa saker hemma. De är ofta för olika metoder som inte alls är bra för barnen, och de kan ge rekommendationer som är totalt förlegade. Funkar något bra för förälder och barn, så måste man inte skynda att röra om i grytan bara för att BVC tycker att alla ska följa samma mall då barnen ska börja äta si och så mycket vid en viss ålder, sluta nattamma, eller lära sig sova själv i eget rum. Varför skippa ett fungerande koncept för någon annan? Lita på er egen magkänsla!!

#10 Bra skrivet! Håller helt med om bvc, dom verkar följa en mall och ligger man utanför den så försöker dom rätta in en i ledet igen.

Att jag samsover med dottern verkar dom inte tycka är bra. Det hade varit bättre med ett eget rum tycker dom. Hon har egen säng, men hon vill inte sova där och jag tänker inte tvinga henne. Bvc frågade till och med hur vi skulle göra när hon blev äldre. Jag svarade att jag tror hon själv kommer att vilja ha eget rum och säng så småningom, det är inte jättevanligt att en tonåring väljer att sova hos mamma.

#11 jag går faktiskt inte in på många diskussioner med mitt BVC, tror dom märkte ganska snabbt att jag kollar upp saker själv och gör det jag tycker är bra ;) Har aldrig ens diskuterat vart dottern sover, men vi samsover också och hon är snart 20 mån och vi har inte ens en egen säng till henne. Vi trivs såhär så får folk gärna tycka och tänka vad dom vill. Huvudsaken är att vi i familjen är nöjda och trygga. Har däremot en kusin till min sambo där BVC ansåg att hon skulle lösa "problemet" med mycket nattamning genom att lägga sin 5-6 månaders bebis i egen säng i eget rum. Själv ansåg hon ju att är det mer mat och närhet hon vill ha så ska hon få det, men det tyckte alltså inte BVC.. De fick inspiration av vår stora 2,5m stora säng och gjorde om sin säng till en 3 meters. Och gissa vad!? Utan spjälsäng mellan amningarna så ville bebisen plötsligt sova mycket bättre och amningstillfällena minskade :)

Jag skulle vilja att de som har friska barn slutar oroa sig över struntsaker och njuter av sitt barn istället.

Vi började vårt liv med barn på neo. Medan andra ojar sig över att bebisar gråter i rummen intill på BB (där de MÅSTE stanna två nätter, usch och fy!) så grät jag när de än en gång tog min son ifrån mig för att köra honom till ett nytt sjukhus därför att vi inte fick plats och vi fick inte åka med honom. Jag fick se hur de rev upp honom ur hans säng där han äntligen kommit till ro, för att flytta honom till kuvös och hur han skrek där i när de körde honom ifrån mig. Varje dag fick jag lyssna till hans skrik när de klämde på hans händer och fötter för att få ut mer blod och hur de till slut fick sticka i huvudet för att det inte fanns några andra hela blodkärl kvar.

Andra suckar över jobbig Amning och sömnbrist. Jag var tvungen att amma i en timme, sondmata och sedan pumpa mjölk till nästa sondmatning, väga och sköta sonen och sedan började cirkusen om igen en timme senare, dygnet runt. Den timme jag hade ledigt fick jag välja om jag skulle äta, sova, duscha eller ha den viktiga hudkontakten med sonen. 

När han äntligen började gå upp i vikt började nästa problem. Hans bakhuvud hade blivit platt, trots att han sovit så mycket på oss och varit i famnen mycket. Jag fick stå på mig för att komma till läkare och sjukgymnast. I flera månader var jag så orolig över detta att jag vaknade flera gånger om natten för att kolla att han fortfarande låg på sidan och avlastade huvudet. Bara jag la honom på skötbordet för att byta blöja kände jag att jag förstörde hans huvud och jag har gråtit så många gånger över detta. Fem månader senare har det platta vuxit bort efter nitisk avlastning och jag kan andas ut.  

Jag ville egentligen inte skriva ett "jag har det mycket värre än alla andra"-inlägg, det finns de som har det mycket värre. Men med detta ville jag påpeka att jag verkligen lärt mig att se små problem som struntsaker och att dessa upplevelser har stärkt mig. Jag har aldrig oroat mig för om han sitter upp för sent, om han inte vill äta lunch en dag, om han är snorig i en vecka. Istället har jag alltid glatt mig åt alla hans framsteg. För även om det har varit tufft att bli förälder har det också varit det enklaste i världen, och det mest underbara som någonsin hänt mig.

Att gå på magkänslan när det gäller ens barn, som förälder är man den som känner sitt barn bäst, inte farmor, BVC eller kompisar, utan du som förälder. Och känner du att amningen inte funkar, byt till ersättning då, det är inte världens undergång även om du kanske blir utskälld efter noter av bvctanten, BVC har ändå inte koll på allt och känner som sagt inte dig och ditt barn bäst. Och ta saker och ting som de kommer, än sen om kompisens barn lär sig sitta 2v före ditt barn, eller om din kusins barn pratar och har större ordförråd än ditt barn, det jämnar ut sig till slut ändå.