Vi hade det som du. Ammade ofta på natten men ville få sova där emellan. Dessutom stördes sonen av våra ljud o vaknade så fort någon harklade sig. Så han fick flytta till rummet bredvid, hans säng hamnade alltså ca 3-4 m från vår o så lät vi dörren vara öppen mellan rummen. Det var precis lagom för att vi inte skulle vakna av alla hans ljud han gjorde i sömnen men man hör ändå så fort han vaknar på riktigt. 

Jag sover oxå mycket tungt men hade aldrig några problem att vakna av hans ljud, man är så inställd på dem att man hör dem genom det mesta:)

Det skulle aldrig funkat för oss. Vid ca 4-5 månader ammade hon mellan 3-5 ggr per natt och jag hade inte fått sova något alls om jag skulle springa mellan olika rum. Hon sov mest hos oss, i vår säng och då sov vi alla som bäst.

Jag har alltid haft mina barn i rummet bredvid. Från allra första början. Detta för att jag är lättväckt och har svårt att somna om.
Doch tror jag inte det är någon fara för att du inte ska höra ditt barn om den vaknar under natten. Ibland kan det t.o.m. vara positiv då man faktiskt stör varandras sömn om man sover i samma rumm. Kanske blir det så att ditt barn sover längre under natten om han får sova i ett angränsande rum.
Man kan ju alltid testa.

Lycka till.

Jag hade inte kunnat slappna av med sonen i annat rum, varken nu när han är sju månader gammal eller speciellt när han var yngre. Jag vill höra om någonting händer, om han ger ifrån sig något konstigt ljud, ligger och gnäller eller liknande. Min man har till och med berättat att jag satte mig upp i sömnen och tittade till sonen även fast han sover tyst när han låg i egen spjälsäng intill min sida av dubbelsängen. Det är ingenting jag minns dagen efter men hade jag inte sett honom hade jag nog vaknat till och gått upp och tittat till honom istället. 

När sonen blev äldre blev han mer medveten om att han låg ensam och sov dåligt på nätterna. Han ville amma hela tiden och jag fick ta honom i och ur spjälsängen. När jag ledsnade på att ha en så ledsen son testade jag att ha honom intill mig i sängen istället och ingen av oss har sovit så gott som nu. Nu sover han hela nätterna, och jag också. Om jag vaknar till och ser honom intill mig somnar jag så fort igen att jag inte minns att jag varit vaken.

#1 och 3 ok, det är väl bara att prova. Jag har haft honom bredvid min säng av bekvämlighets skull, men jag måste få sova på natten eftersom jag inte kan ta igen nån sömn på dagen.

#4 Tyvärr funkar inte samsovning för oss. Om sonen skulle sova i vår säng skulle jag verkligen inte få någon sömn, och inte sambon heller för den delen. Jag sover katastrofalt med andra nära mig, jag måste ha utrymme. När stora sonen fick ett eget rum var det den bästa natten på evigheter, har sällan sovit så bra som den gången ;) Han väckte mig med sina ljud och vi väckte honom med våra när vi alla sov i samma rum. Ibland kommer han in till oss på natten för att han har drömt en mardröm och då får han ju vara hos oss, men jag tycker att det är skitjobbigt, jag kan inte slappna av alls för att det blir trångt, varmt, han pratar och sparkar på en i sömnen osv.

Nej, just samsovning passar ju inte alla, varken föräldrar eller barn. Jag var också skeptisk till det, jag trodde att jag skulle sova dåligt, var orolig för att kväva sonen osv, men sen när jag provade gick det ju bättre än innan. Men som sagt, det passar ju inte alla och du som redan har ett större barn vet ju vad som passar för er. 

Jag fick tipset att flytta sonen till eget rum när han sov så oroligt men det kändes inte alls bra. Vi la honom i eget rum under kvällen när vi satt uppe men när vi skulle lägga oss hade han vaknat lika ofta som när han sov i samma rum, så vi flyttade tillbaka honom till vårt rum innan vi la oss. Eftersom han var orolig kändes det ologiskt att flytta honom längre bort, ett oroligt barn borde man ju naturligt flytta närmare. Men har man ett barn som sover tryggt men som störs av ljud, då kan ju lite avstånd vara att föredra för alla.