Molly är lite mer än 6 månader nu och hon sover hela natten utan att vilja ha mat. Hon har inte ammats sen hon var 3 veckor utan har ätit ersättning. 

Vissa nätter sover hon dåligt och vaknar ofta, men eftersom vi samsover så blir det mest att hon kryper nära mig och jag letar upp nappen halvt i sömnen och sen somnar hon om.

Skulle kunna tänka mig att det är närhetsbehov från din lille kille. Låter som ett utvecklingssprång tycker jag.

Du betyder närhet och mat för honom och när han kommer till dig så vill han amma eftersom det är maximal trygghet för honom skulle jag gissa på. Om din man tar honom någon natt så förknippar han inte honom lika mycket med mat och kanske nöjer han sig med nappen bara han får sitt närhetsbehov tillfredsställt genom att vara i famnen.

Jag ammade mina två och för oss kom vi till en punkt när vi kände att vi fick sluta nattamma för att försöka få sömnen bättre. Det är inte helt lätt, men blir så mycket bättre när man väl kommit förbi det.

Lillkillen som nu är 1,5 avvande vi när han var 6 månader. Det tog egentligen förfärligt lång tid innan han började sova hela nätterna, varje natt typ. Det tog nog ungefär två månader, men sen dess har han sovit SÅ bra, väldigt mycket bättre än vad storasyster gjorde fram till 1,5 år. Under de två månaderna fick min man söva om lillkillen väldigt ofta, vilket innebar nattliga turer i bilen nästan varje natt ett tag. Vi var tvungna för jag var så pass sjuk och min man var pappaledig så han kunde ändå ta den smällen.

Killen har inte velat ha napp, vilket jag tyckte gjorde det lite svårare under avvänjningen. Å andra sidan har han ju sovit bättre sen jämfört med storasyster som älskade sin napp. Med henne var det ändå lättare när man kunde stoppa in en napp i munnen istället för bröstet. Men å andra sidan väckte hon sen istället för att hon ville ha nappen och hade tappat ur den ur munnen.

Vissa barn slutar ju bara av sig själva att äta på nätterna vid någon punkt, andra måste man verkligen avvänja själv som förälder, och när som är rätta tiden för det måste man komma fram till själv. Man ska inte fundera så mycket på det på natten när man väl blir väckt. Utan ta en rejäl funderare på dagen och prata ihop er som par. Ska ni ge det ett par veckor till och se hur det går? Eller ska ni byta rutiner och arbeta in något nytt? Man måste verkligen veta vad man bestämt och hur man ska gå tillväga, så att man vet hur man ska göra på natten, och så att man kan stötta varann. Annars blir det hit och dit för att man går på sina känslor mitt i natten.

Min son gör samma sak just nu. Han äter nästan inte alls på natten, men vill gosa och ha tutten ändå. Jag väntar alltid lite, för ibland somnar han om av sig själv. Sen ger jag nappen, och funkar inte det får han tutten. Jag tror egentligen han mest vill ha närheten, men samtidigt måste han ju få äta om det är det han vill. Han verkar vara lite i samma stadie, går, sitter och "pratar". Och ibland tycker jag det märks att det blir mycket för honom, då blir han kramig och borrar in ansiktet i min axel. Jag tänker att så länge tutten är sista utvägen kanske han oftare väljer nappen eller somnar om av sig själv, så han vänjer sig av med att behöva småäta mitt i natten.

Tack för svaren!

Det vore ju inte helt fel att få lite mer sömn på natten, men om det innebär att min son känner sig mindre trygg så är det inte värt det. Om han gallskriker så att blodådrorna står ut i huvudet, hur länge kan man vänta tills han somnar om, liksom? Om en av oss har honom i famnen, så att han inte ligger ensam, kan han ändå känna sig otrygg med att inte få sina behov mötta om han skriker efter bröstet? Jag har ju hört så mycket om hur viktigt det är att lyckas tolka sitt barns signaler rätt när de är små, men när kan man börja testa barnet lite mer? Och om vi bestämmer oss för att sluta med amningen på natten, och det innebär att han är vaken och skriker resten av natten, hur vet man om det är dags att avbryta?

Jag och min man har varit hemma tillsammans i tre månader. Men min man gick tillbaka och jobbade igen i början av januari. Han jobbar femskift så han jobbar sju dagar och är ledig fem eller fyra. När han jobbar förmiddag eller natt kan han inte hjälpa mig på natten, så han kan bara hjälpa när han jobbar eftermiddag eller är ledig. Vi kan ju bestämma oss för att prova avvänjningen när min man går på ledighet men hur gör vi om sonen fortfarande vaknar när min man är borta eller måste sova på natten? Tror ni att det funkar om jag tar sonen då men inte ammar?

Det är så svårt att veta i förväg hur det ska bli. En kompis avvande sin dotter när hon var fem månader. Det blev EN hel natt av gallskrik (och bärande och vyssjande) typ, men efter det sov hon tio-tolv timmar i sträck varje natt! Och då kan det ju verkligen vara värt det. Det är absolut ingen fara att vägra barnet mat under en natt (men man kan ge vatten istället) så länge man själv finns där och försöker trösta efter bästa förmåga. Redan nästa natt lär det gå betydligt lättare för då har magen i princip vant sig vid att inte äta på natten.

Ja, just nu vaknar han så himla ofta att det känns som att det vore värt det för hans egen skull också att han får sova bättre, och inte bara för min skull. 

Men när jag läser runt lite på internet verkar många vänta till lite senare innan de provar att avvänja barnet, åtminstone till 8-10 månader. Eller i alla fall är det många av dem som skriver i trådarna som gjort så. Amningshjälpen rekommenderar inte heller en särskild ålder utan säger att man ska lyssna på barnet, men om vi ska lyssna på vår son blir det ju Amning 5 gånger per natt.

Jag pratade med min man om att vi i alla fall ska prova en natt nästa gång han är ledig. Tror ni att det kan funka att man säger "prova si och så länge och om det inte funkar så kommer jag och ammar"? eller är det bättre att ge sjutton på att det ska funka och inte avbryta även om det tar hela natten? Det verkar vara så spridda bud. Vissa säger att barnet mår bättre efter att de får sova hela nätterna, vissa säger att det är bättre att låta barnet styra.

Jag tycker att man iaf ska prova 1-2 nätter innan man överväger att ge upp. Men man får hjälpa varann och lämna över barnet till den andre om man känner att man inte orkar mer. Du kan ju också trösta barnet utan att amma. Och lite vatten kan lugna. Bestäm en stopptid, kanske kl 6 på morgonen när du tidigast kan amma och håll fast vid det. Om du tänker ge upp kl 2-3 på natten är det ju bara i onödan som ditt barn fick vara ledset fram till dess, och då hade det varit bättre om du inte alls försökte. Så du måste bestämma dig i förväg och ni får hjälpas åt att trösta och finnas där för barnet. Turas om.

Jag kommer nog själv köra samma princip som när jag avvande från amningsnappen, dvs vänta tills jag känner att lillen är redo innan jag avvänjer. Jag vill inte bråka med honom, inte när han faktiskt är duktig och sover mellan matningarna. För mig är lite nattsömn aldrig lika viktigt som att min son är glad och nöjd.

Tack för råden! Vi ska köra igång med detta i helgen och testa tre nätter när vi kan hjälpas åt, sen om det går bättre och bättre kan ju jag fortsätta med detta även när jag är ensam på natten. Och ser vi ingen förbättring när vi hjälps åt tre nätter så väntar vi lite med avvänjningen.

:)

Tips! Ha på dig nattlinne. De små är annars rätt skickliga på att hugga tag i bröstet. ;-) Ha en pipmugg med vatten redo. Bestäm stopptid på morgonen och håll fast vid det (alla morgnar om ni fortsätter). Blir knas om ni ruckar på den tiden, t ex tredje natten när barnet vaknar fem och man tänker att varför inte? Femte natten blir det kl 4 osv.. Hehe.. :) 

Hoppas det går bra för er!

Hehe, ja det blir väl lätt så annars att man tänker att nu har vi ju klarat hela natten, och sen nästan hela natten o.s.v.

Tack så mycket!

Nu måste jag uppdatera lite. För mig kändes det aldrig helt rätt att försöka vänja av med nattamningen helt om inte Billy var med på det. Jag tänkte att jag vet ju att han klarar sig näringsmässigt, för han äter bra på dagarna, växer bra och väger bra, men hur vet man att han är redo känslomässigt? Eftersom han vaknade så pass ofta så antog jag att han var orolig på nätterna och då kändes det på något sätt fel att införa ett moment som innebar ännu mindre trygghet för honom, att ta bort som lugnar honom. Samtidigt förstod jag ju att det inte skulle fungera i längden att vi båda två vaknade en gång i timmen. 

Så jag tänkte om och provade någonting nytt. Vanligtvis brukade vi först sitta bredvid honom och försöka få honom att somna, vi sjöng för honom, klappade på honom och ibland blev han lugn om vi hade högläsning ur någon bok som för honom lät monotont och lugnande, vanligtvis den bok som vi själva läste just då. Om det inte fungerade och han blev ledsen tog vi upp honom i famnen och vaggade honom tills han somnade, något som ganska ofta resulterade i att han grät sig till söms och spände hela kroppen som om han inte ville vara i famnen. 

I förrgår kväll gjorde vi kvällsrutinerna som vanligt, ett litet kvällsmål, pyjamas, Amning, saga och Billy somnade i sin säng. När han vaknade för nästa Amning, vid elva tiden, gick vi och la oss med honom i vår egen säng. Jag la mig med mitt ansikte nära hans och han somnade om direkt. Sedan sov vi till fyra på morgonen, han ammade, och somnade om till sextiden.

Igår kväll la jag honom istället i vår säng direkt vid första nattningen och la mig själv intill honom, med våra ansikten ända emot varandras. Där låg vi så mysigt att vi somnade snabbt båda två. Tre timmar senare, vid tio, vaknade jag och insåg att Billy hade somnat snabbt och "smärtfritt" och han sov fortfarande gott. Jag gick upp och var uppe ett par timmar och Billy sov lugnt kvar. Vid tolv la vi oss igen. Billy blev lite störd av att vi kom och började gråta men jag gav honom nappen och la mig nära och han somnade om direkt igen. Han väckte mig inte förrän fem på morgonen. Förutom att vi störde honom sov han mellan sju på kvällen och fem på morgonen! Det har aldrig hänt. Efter Amning somnade han om till strax innan sju. 

Ikväll nattade sonens pappa honom och det tog knappt fem minuter innan han sov gott. Vi får se om den här natten går lika bra. Det vore så skönt om Billy kunde hitta lugnet till att sova hela natten och inte att vi måste tvinga honom. 

Tänk om vi hade haft honom i vår säng tidigare, då kanske han hade börjat sova bättre för länge sen. Nu får man nästan lite dåligt samvete. Men vi kan ju i alla fall trösta oss med att vi alltid har varit där för honom när han har varit ledsen.

Vet du vad!? Samsovning är bland det bästa vi gjort :) Hade en spjälsäng som hon fick somna i ibland och sov hela natten ganska ofta men ibland ville hon ändå över till oss och det är jobbigt att lyfta en 10kgs unge i och ur en spjälsäng när man själv halvsover. Så när dottern var runt 1 år och 3 månader köpte vi en extra 90säng och ställde alla madrasser på golvet, så nu har vi en härlig säng på 2,5 meter :) Och vi sover verkligen fantastiskt bra!!:) Samma med en släkting till oss. De hade problem med separationsångest och nattamning var och varannan timme. BVC rekommenderade att de skulle flytta barnet till eget rum.. Vilket mamman inte gick med på. Hon såg en bild på vår säng så nu har dom en 3m stor säng själva och ett barn som äntligen finner ro och vågar sova ensam och utan att ammas lika ofta. Skönt att höra att det verkar funka bättre för er också :)

Ja, jag är verkligen glad att vi provade. En så enkel lösning på ett jobbigt problem, och jag slipper oroa mig för att vi utsätter honom för någonting som han mår dåligt av (som att "tvinga" honom att sluta med Amning. Nu sover han ju istället så gott att han inte vill vakna och amma :)

Än så länge lider vi inte alls av att det skulle vara trångt att sova alla tre i sängen. Vi brukar sova med två stora hundar så vi är vana att trängas. 

Det bara blev så att han hade egen säng. Han sov i egen säng på neo och sov bra där. När vi kom hem skulle vi inte ha vågat ha honom i vår säng. Han var så pytteliten, han hade problem med andningen med för trångt struphuvud och han var så mager. Vi hade inte vågat sova med täcken till oss själva ens om han hade legat i sitt eget babynest mellan oss med risk för att kväva honom. När han blev äldre har jag provat att lägga honom i sängen ibland på morgonen när han har vaknat alldeles för tidigt men då har han bara legat och snackat, så jag har väl tänkt att det inte funkar att få honom att somna i vår säng. Jag har provat på kvällarna förut också att natta honom i vår säng men då har han bara skrikit när jag lagt ner honom, så jag har inte tänkt att han varit lugnare där än i sin egen säng. Han sov ju så bra i sin egen säng när han var yngre så jag har tänkt att han trivs där. Men han är väl mer medveten nu och känner sig ensam om han inte ser oss. 

Men hur gör ni på kvällarna? Bebisen/barnet lägger ju sig mycket tidigare än en själv. Nu nattade ju min man sonen ikväll och när sonen somnat gick mannen upp igen, han ville ju inte ta natt vid sju. Vid åtta vaknade sonen och insåg att han var ensam och blev ledsen. Jag provade lugna honom i sängen igen men han hade vaknat till för mycket medan jag gick från vardagsrummet till sovrummet så han fick komma upp i famnen en stund i soffan. Han ammade lite men var inte så intresserad av det och fortfarande vaken så när jag la honom igen la jag mig hos honom och han somnade om på mindre än en minut. Men nu ligger han ju ensam i sängen igen eftersom vi sitter uppe, så om han vaknar till igen innan vi lägger oss så kanske han blir ledsen igen.

Jag älskar samsovning, dom flesta nätterna sover vi jättebra och Molly är trygg.

Beträffande hur vi gör när vi nattar. Vi har både tv och dator i sovrummet så för oss funkar det utmärkt att natta henne och sen se på tv eller sitta vid datorn och ändå vara nära till hands om hon skulle vakna.

Ja, vi kommer helt klart att köra på det nu så länge Billy är nöjd med det :)

Okej, vi har ingen tv i sovrummet och vill inte ha någon heller. Jag skänkte faktiskt till och med bort den mindre tv:n när vi köpte en större för att jag inte kände att vi hade någon användning för den. Jag vill hålla sovrummet fritt från sånt, jag tycker att det stör nattsömnen och det lugn som sovrummet innebär om man börjar använda sovrummet som sällskapsrum. Datorn skulle jag kunna ta in men helt ärligt känns det sådär att spendera kvällen i sängen. Ofta på kvällen gör ju vi helt andra saker än att titta på tv eller sitta vid dator också, typ spelar spel tillsammans, pysslar med hobbies, äter gott osv. Men om det blir så att Billy vaknar ofta på kvällen kanske han får sova i vardagsrummet eller där vi är tills det är dags för oss att sova.

Vi nattar i sängen och oftast sover hon där 3-4 timmar tills vi kommer och lägger oss. Några gånger har hon vaknat för mycket så att hon varit tvungen att följa med upp en stund men oftast sover hon som en stock. Minsta ljud och vi bokstavligen flyger upp ur soffan för att inte få ett för vaket barn. Skulle heller aldrig vilja/kunna spendera kvällen i sovrummet och vi har också gjort ett medvetet val att slopa TV där. Oftast får illrarna springa fritt på kvällen och sovrummet är därför stängt då för där får som inte vara.

Det kanske blir bättre och bättre nu så att han inte vaknar så mycket under kvällen. Förut sov han alltid ganska många timmar i rad innan han vaknade första gången. Vi försöker också att skynda oss till honom men oftast är första ljudet att han gråter högljutt. Jag tror att han vaknar tyst och tittar efter oss och när vi inte är där börjar han gråta (varför han inte vaknar när vi ligger i sängen för då ser han ju oss på en gång). 

Våra hundar får heller inte vara i sovrummet nu på kvällen. Vi har ställt ett galler för i hallen så att vi ändå ska kunna ha dörren öppen till Billy, men han gör inga småljud som vi kan höra trots öppen dörr, utan han skriker som sagt direkt.

Ja då är det ju värre. Vi har satt såna där runda spännband från handtaget på insidan som vi hakar fast i källardörren som är precis bredvid, så att dörren går igen och inte går att öppna men att det är en springa där så att man ändå hör. Vår lilla brukar göra lite höga ljud/gnäll precis innan hon vaknar.

Vad smart :)

Han vaknade bara en gång igår kväll, sen sov hans tills vi kom och la oss, och ända fram till morgonen. Han vaknade halv fem och ammade och somnade sedan om till sex. Så jag tror nog att det kommer att funka det här :) Vaknar han en gång på kvällarna så får vi natta om honom, det gick ju väldigt fort och smidigt igår när jag la mig med honom igen.

#20 det låter som att det går jättebra för er :) Snart har han vant sig och då sover han säkert hela kvällarna!

Vad roligt att ni hittat ert sätt och att det fungerar så bra! :)

Mitt råd är att boosta honom med närhet några kvällar (och nätter) i rad, så att han verkligen får bli trygg med att ni sover ihop. Då kommer han slappna av och sova bättre och kan nog bli lite mindre känslig för om ni lämnar honom några timmar på kvällen sen. Om han sover när ni är nära så gör så helt enkelt några dygn. Då får han ju in sömnrutinen på natten och vänjer sig vid att sova gott på natten. Då blir det säkert mindre känsligt redan efter några dagar.

#13: Vad härligt att läsa! Att sova nära, tätt ihop, med mycket trygghet och närhet är sååå mysigt :) Det fungerar för många! Ofta vill barnen vara supernära sina föräldrar på nätterna, samsovning är ett så lätt sätt att få sova. Blir lättare att nattamma också :) (Vi samsov tills vår dotter var 2 år)

Ja, vi kan ju prova några kvällar att gå och lägga oss för natten vid sju någon av oss också (jag vet ju att jag i alla fall inte skulle ha något emot att sova vid sju!). Så kanske han vänjer sig vid att vi är där hela tiden. 

Det är ju så mysigt för en själv också att sova sådär nära, att ligga ansikte mot ansikte och se honom slappna av helt och hållet. Och när han ligger och pillar på en för att koppla av och somna. Igår kväll somnade han med handen om min näsa :P Mindre mysigt när han väljer att dra i ens hår som avkoppling!

Han har inte velat nattamma någonting sen han började sova i vår säng, bara framåt morgonen, vid femtiden, men då är det ju skönt att han redan ligger i vår säng. 

Jag är fortfarande lite nojig dock när han ligger själv i vår säng så jag går dit och kikar ofta. Han sover på utsidan om mig och har kuddar mot spjälsängen och sängbordet så att han inte kan ramla i golvet eller slå sig i kanten, och när vi lämnar honom själv lägger vi kuddar på andra sidan om honom en liten bit ifrån honom och täcket som en korv nedanför honom. Men han är så himla rörlig ibland att jag är rädd att han ska lyckas ta sig till någon av kanterna på sängen. I spjälsängen brukar han ibland lyckas korva sig ner till fotändan.

#24: Tips - lägg några mindre kuddar under madrassen istället, längst ut. Då lutar madrassen inåt lite som en ramp och då blir det säkrare. Kuddar som mur kan de råka slå bort och ramla ändå, ramp är lite säkrare. Eller en kombo av båda om man så vill.. :)

Bra tips! För det är just det där med att putta bort kuddarna som jag är rädd för, eller att han rullar in under dem.

Jag använder gravidkudden jag hade som stoppare i sängen. Lägger den under underlakanet och viker sen in det om madrassen så håller det sig på plats.

Men pillar ni ut kuddarna när ni ska lägga er då? För annars blir det ju ännu trängre i sängen än vad det redan är. Eller är det på bebisens sida du menar att du lägger kudden? För på hans sida har jag tillförlitligt stopp, där står spjälsängen och den flyttar inte på sig :)

Vår säng stod mot väggen så intill väggen hade jag bara ett rullat täcke eller några mjuka kuddar ifall hon skulle drämma in i väggen, kuddar under madrassen hade jag på andra kanten ut mot rummet, där hon kunde trilla ner på golvet. När jag gick och la mig så la jag mig antingen som det var (lite trångt) eller tog bort kuddarna :) Jag eller sambon låg alltid ytterst och så hon in mot väggen.

Funkar det med inredning och för er bekvämlighet så kan man ju ställa madrasserna direkt på golvet för att slippa noja om höga fall. Såhär ser vår säng ut :)

Och eftersom bilden är uppladdad med min iPhone så hamnar den på sniskan :S

Jag ska testa det där med kuddar under madrassen. Annars skulle vi ju kunna sätta sängen mot väggen på mannens sida, på min sida har vi spjälsängen som barriär och den är så pass tung att det känns säkert där. Men vi får nog fortsätta med kuddar i fotändan ändå i så fall, för han är en riktigt ålare när han sover (konstigt nog är han mycket bättre på det då än på dagen :P )

Att ställa madrasserna på golvet skulle ju gå, om vi är sugna på att skruva isär sängstommen, men även ett fall från resår- och bäddmadrasserna känns ju lite högt nu när han är så liten, fast såklart bättre än ifrån vanliga sängen! Men vi kan nog lösa så att vi slipper fall från någotdera.

Jag lägger bara lillen på sin sida av sängen, där jag har satt upp en barriär. Men han rör sig inte när han sover så jag är inte så rädd för att han ska trilla ut. Sen har vi satt upp Skype så vi kan se och höra honom efter att han somnat och vi är på övervåningen.

Hehe, den moderna lösningen för småbarnsföräldrar :P Ja, vår plutt ligger stilla ibland och far omkring ibland, så man kan aldrig vara säker på vad han tar sig för.