Jag tycker att du ska läsa och söka tips på sidor om nära föräldraskap så att du kan få hjälp att på lättast sätt hantera eller låta pappan överta mer och mer hjälp med pojken, utan att skapa större separationsångest hos ditt barn. Hur länge har det varit såhär?

Det problemet har vi ständigt. Han är väldigt mammig, men jag försöker att finnas där minst lika mycket så att han snart kan inse att pappa också existerar. Det funkar så länge man får barnet på andra tankar. Jag brukar stoja och leka väldigt mycket för att fånga hans uppmärksamhet och plocka fram saker som han är intresserad av. Mitt i allt detta glömmer han av sin mamma för stunden och då är det fritt fram för henne att gå iväg och avlasta sig. Antingen går hon ut, hem till en vän eller går in på sitt rum och vilar.

I detta stadiet så testar barnet oss föräldrar och då krävs det att man sätter ned foten och inte låter barnet ta över makten i hemmet. Trotsåldern går igång och barnet blir i stort sätt egoistiskt. Allt skall vara på deras egna vis, annars är vi orättvisa. Men som vi säger till våran son; - Man får inte allt man vill ha här i världen!

Nu är Molly bara 6 månader men hon är ganska mammig av sig. Sambon jobbar borta i veckorna så jag antar att det blir naturligt att jag tar det mesta.

När han är hemma på helgen brukar jag försöka gå ut ur rummet så han får byta blöjan, mata eller natta. Ibland går det inte alls, men ibland fungerar det.

Din son verkar ha rätt mycket separationsångest och frågor som hur mycket man ska tillmötesgå sitt barns behov tycker jag nästan alltid att man ska gå i princip så långt man kan. Så små barn som 1,5 år trotsar inte och testar inte dig. Han behöver något. Om han och pappan knyter an mer kan du i få mer avlastning från pappan.

Att pappan inte riktigt kan avlasta dig just nu är inte så konstigt utan något de allra flesta går igenom. Barn har olika anknytningspersoner och dessa kan man gestalta någelunda konkret genom att måla upp dom i en pyramid. Barnet rangordnar personer, precis som alla människor gör, och de känner sig mer eller mindre trygga hos olika människor. Det är inget unikt bara för barn utan så gör vi alla människor.

Du står antagligen överst i pyramiden eftersom han visar att vill vara med dig allra mest. Din man står lite längre ner. Kanske några nära familjevänner kommer sedan i pyramiden och även rätt högt upp i pyramiden finns förskolepersonal/dagmamma osv. När någon högre upp i pyramiden finns till hands duger inte de som är lägre i pyramiden. Det är så det SKA vara och så funkar det liksom. Den person som är närvarande som är högst upp i pyramiden, dit söker sig barnet mest.

Det är därför förskolepersonal och föräldrar kan uppleva barnet helt olika, också hör man många föräldrar säga "så där beter han sig bara eftersom jag är här, när jag inte är här gör han på ett annat sätt".Om jag som förskolepersonal står bredvid mamman och barnet börjar gråta kommer barnet i första hand söka sig till mamman eftersom mamman är en starkare anknytningsperson och hon står högre upp i pyramiden än vad jag gör.
Om jag som förskolepersonal står bredvid min egen kompis och samma barn börjar gråta kommer barnet i första hand söka sig till mig, eftersom jag är den starkaste anknytningspersonen närvarande.

Det är alltså helt normalt och väldigt vanligt att din son klänger på dig istället för pappan då du är en starkare anknytning, en större trygghet. Det är jobbigt men det är så det fungerar.

När du inte är i närheten, om du tex skulle åka bort ett tag och inte finnas till hands, upplever säkert din man att det fungerar bättre med sonen!

Det ni antagligen behöver göra är att jobba på mannens och sonens relation. Jag säger inte att den är dålig, men pappan kanske vill tränga sig lite högre upp i pyramiden. Tiden pappan och sonen spenderar tillsammans - låt det vara kvalitet. Låt pappan och sonen åka iväg tillsammans och göra roliga saker utan dig så att pappan får en chans att vara starkaste anknytningspersonen en stund och bygga sin relation därigenom. Åka till ett lekland i närheten, åka till simhallen några timmar, gå och mata fåglar, åka till en djurpark. Göra något utan att du finns där, något som sonen tycker är jätteroligt! I den fas ni är nu kommer han inte kunna "ta över sonen" så länge du finns nära, så att natta eller att avlasta sig kommer inte fungera så bra så länge du fysiskt finns till hands.

Att påstå att 1.5 åringar inte trotsar tycker jag låter fel. Det var i den åldern våran son började säga nej till i princip allting, både till mig och sin mamma. Han lade sig på tvären, slogs, bets och var emot hela världen om han inte fick som han ville. Att sova var det värsta han visste, att gå till förskolan var det inget tal om och att äta gick sig inte alls. Vad man än gav till honom, oavsett tid på dygnet så slängde han iväg det och började skrika av ilska, så självklart testar han oss.

Där emot låter din pyramid-teori trovärdigt och det är någonting man som förälder får arbeta med. Pappa-rollen är jätteviktig i alla mönster och måste finnas till om barnet skall lyckas knyta band med oss.

#5: Att säga nej tycker jag inte är detsamma som trots. Jag skulle snarare kalla det att barnet upptäcker ett sätt att uttrycka sin egen vilja och att de äntligen verkligen kan förmedla sina känslor på ett mer förståeligt sätt. Det här gör dom ju redan som bebisar, när dom skriker när dom är missnöjda. När dom blir drygt 1 lär sig de flesta barn att säga ordet "nej" och lär sig hur de använder det på ett rätt bra sätt.

Alla barn är väldigt egoistiska och det är inget som "kommer" när dom är 1,5 utan världen cirkulerar kring små barn rätt länge, redan från början.

Jag skulle säga att han bara lärt sig uttrycka sig så att ni tydligt förstår vad han vill. Den förmågan kommer han jobba på i många år nu så att han lär sig hur man uttrycker sitt "nej" på att ännu bättre sätt och hur man får som man vill lättare, snarare än att bitas och slåss som han gör nu. Just nu är hans impulskontroll väldigt dålig för den delen av hjärnan börjar inte "utvecklas" förän ca 2 år eller en bit efter 2 år, just nu när han blir arg så kan han inte riktigt styra sina känslor utan bits, sparkas, slåss, skriker och allt som impulsivt kommer till honom. Så är det för alla barn och det beror på hjärnans utveckling. En del barn är lugnare till personligheten och kan upplevas ha bättre impulskontroll, men det är snarare att det inte ligger i deras personlighet att bli speciellt upprörda.

Jag menar, man måste ju inte hålla med varandra i allt. Man måste ju få uttrycka sin egen vilja och säga nej och vara skitförbannad över att inte få som man vill. Det är ju en naturlig känsla som vi alla känner och det är inte trots att bli arg eller att inte hålla med någon annan..

Okej, tack så mycket för svaret. Det skall läggas på minnet :)

Håller helt med Tina! Skulle säga att trots är en "teori" som vissa tror på och andra inte. Jag tror att man tar till ordet trots alldeles för ofta. Som sagt, små barn skulle inte jag säga trotsar. Vår 1,5åring vill tex sällan ta på sig ytterkläderna utan övertalning och lirkande. Har aldrig någonsin ens tänkt tanken att det skulle bero på trots. I min värld existerar det inte hos så små barn. Tonåringar däremot kan trotsa ;) De utvecklar sina känslor och försöker själv hantera dom, och med en dålig impulskontroll så är det dömt att missförstås.

Jag nämner väldigt sällan ordet "trots" i vardagliga sammanhang och jag ser det heller inte som en negativ egenskap, snarare som ett utvecklingsstadium eller en form av frustration man som förälder får lära sig att acceptera och handskas med. Men jag väljer heller inte att bortse teorin, då det väldigt tydligt uppenbarar sig på väldigt många.

Jag nämner nog i princip nästan aldrig ordet trots tror jag.. Jag tror dessutom att i väldigt många situationer så är det faktiskt föräldrarna som trotsar, inte barnet.. 🙂 Jag ser ofta föräldrar som helt i onödan trotsar sina barn (till och med min man trotsar vår dotter ibland, men då säger jag åt honom!) och bygger upp så mycket onödiga konflikter eftersom föräldrarna är så sugna på att vara lite obstinata och trotsiga. Så föräldrarna kan vara minst lika trotsiga! (om inte mer..)