Vara där för dom och göra så att dom inte ser din mamma som en förebild utan ser dig som en förebild.

Var snäll mot dom och stötta dom. Var där för dom hela tiden och ge dom kärlek. Ger inte eran mor kärlek till dom så kan du ge dom kärlek.

Få dom att känna sig älskade.

#1
Tack för svaret.

Det är bara det att jag inte kan vara snäll mot dem, jag tycker synd om dem men jag har försökt det du skrev och de är så grymt otacksamma.

#2 Det är väl typ alla barn i den åldern. Gör det ändå. När dom blir äldre så kommer dom uppskatta det och dig.

Säg saker som "jag älskar er" och "ni är dom bästa syskonen som finns", är du snäll så kommer dom vara snälla tillbaka.

Det kanske inte är lätt för dig, men du verkar vara en otroligt bra bror/syster och du vill hjälpa dom eller hur?

Tänk inte på att dom är otacksamma eller inte, tänk på att dom är dina syskon och dom behöver din hjälp, även om dom inte är tacksamma just nu så kommer dom säkert vara det när dom blir äldre.

Om eran mamma inte bryr sig om dom då kommer dom att älska dig otroligt mycket om du är den som tar hand om dom och älskar dom. Vill du som du säger rädda deras barndom då måste du bli snäll mot dom. Och vara snäll mot dom även om dom inte uppskattar det, även om dom inte gillar dig, även om dom blir arg på dig, även om dom är taskiga mot dig.

Dom är dina syskon, syskon ska ta hand om varandra. Du kanske inte får något för det.. Men poängen är inte vad du får eller inte, det är att göra dom lyckliga och få dom att känna sig älskade.

När dom blir äldre så kommer dom ge dig kärlek också. Speciellt ifall deras mamma inte ger dom kärlek.

#3 Jag kan inte ljuga, och om jag säger att jag älskar dem och så då är det en lögn.

Ska jag typ läsa böcker för dem och sånt?

#4 Lär dig att älska dom i så fall :)

Gör det! Försök komma närmare dom. Bli vän med dom. Det är mycket lättare än vad man tror.

Jag har en kusin som heter Milo som är 4. Jag såg han för första gången i mitt liv för ca 1 vecka sedan. Vi blev vänner på 1 dag.

Jag var snäll mot han, när han gjorde något så sa jag "wow vad coolt" och "vad duktig du är!", jag hjälpte han, vad med han och behandlade han som en kompis. Och efter det var vi jätte bra kompisar :P
Han till och med höll han och kramade mig flera gånger :P

Så umgås med dom. Lär känna dom, var snäll och uppmuntrande och så.

Varför älskar du inte dina syskon?
Om du vill rädda deras barndom då tycker man ju att du älskar dom lite iaf..

#5 Du verkar ju bra med barn, det är inte jag. Men jag ska försöka.

Och jag älskar dem inte för att enda sedan de föddes har allt varit dåligt. Dessutom stal de min plats som minst.

#6 Varför ser du det som att dom stal din plats som minst? Varför ser du det inte som att dom gav dig platsen som störst! :P

Tro mig ju mer du umgås med dom och ju mer ni blir sams desso mer kommer du älska dom.
Tycker du inte om dom iaf lite? Försök hitta alla positiva saker om dom och ta dom sakerna framför allt det dåliga.
Och du kommer börja se på dom i ett annat ljus.

Barn är väldigt känsliga och dom härmar det som dom stora gör. Är du snäll och glad runt dom så blir dom också det.

Fast man kan inte förvänta sig att allt kommer alltid vara roliga stunder, dom är väldigt små och ibland kan man bli otroligt less på dom. Det är normalt, fast sen när dom har lugnat ner sig så är dom ju som små änglar :P

Men försök att se på dom positiva sakerna om dom. Tycker du dom är söta så fokusera på det, är dom roliga så fokuserar du på det.

Jag är bara 16 så jag kan inte allting om barn. Jag fattar inte varför ingen annan kommer in här och ger lite tips.
Kom igen nu folk! Skriv tips nu, jag kan verkligen inte allting om barn. Och TS behöver hjälp och hennes/hans syskon också.

#7 Jag är varken störst, minst eller mellan. Alltså inget-ungen, inte viktig alls, alltså.

Jag har försökt att ''uppfostra'' dem, när de skriker för att de inte får som de vill men mamma kommer alltid och tar över och låter dem få det. Så extremt ouppfostrade.

#8 Hur kan du inte vara störst eller minst eller mellan? Något måste du ju vara..

Du får säga till din mamma i så fall. Barn ska inte få allting dom vill ha. Är din mamma verkligen en sån dålig förälder som du säger då tycker jag att du borde ta kontakt med soc eller vilka det än nu är man ringer.

#9 Har 4 syskon. Går inte att vara något då.

Vad händer om jag tar kontakt med soc? Ska de typ.. ''omplacera'' oss då?

#10 Men spelar det äns någon roll om du är minst, störst eller i mitten? Vem bryr sig om något sånt. Det spelar ingen roll, eller hur?

Nej jag tror inte dom kommer omplacera er. Jag vet inte. Vore bra ifall någon annan skulle kunna svara på det. Men tror inte ni blir omplacerade.

Fast även om ni skulle bli det, är det en sån dålig sak i så fall? Om din mamma är så dålig som du säger vore det inte bättre om ni inte bodde hos henne då?

Fast tror inte ni bli omplacerade

#11 Nej, det spelar ingen roll egentligen men skulle ändå föredra att vara något i allafall.

Och jo, det skulle nog vara bättre om vi inte bodde hos min mamma. Men jag vill inte såra henne och isåfall skulle jag vara tvungen att lämna de som jag älskar mest, mina djur. 

Och en sak till, hon låter dem slåss bara för att ''de är ju små''.

Det bästa du kan göra är att vara där för dina syskon, göra något kul ihop med dom. Visa att du bryr dig om dom.

Självklart är du någon i din syskonskara. Du är ju mellanbarn och säkert väldigt viktig för dina syskon.

älskar du inte dia syskon?
varför bryr du dig ens om dom då?
att de ska få en bra barndom ? 🙂…jag förstår att du haft de svårt om du inte älskar dina syskon. du har väll inte fått kärlek av dina föräldrar.. stackarn.. 😕..och inte vet va älska är.

Om du är inget ungen kan du se till att du är allt för dina syskon. Du kan försöka älska dem ovillkorligt och tala om när saker inte är ok, när du tycker att saker inte är ok. De vet säkert att det är fel men gör det ändå ibland kanske för att få uppmärksamhet. Så då kan du ge dem det eller iallafall ge dem en chans att lära sig rätt och fel. Ge både ris och ros till ungarna och bli deras allt. Det kommer säkert kännas som att arbeta i motvind ibland och att de är otacksamma men de är så unga. Finns du där när de växer upp kommer de se upp till dig till slut och då kommer du inte längre vara inget ungen. Då kommer du vara den där allt ungen som man kan komma till för råd och tips när saker är tunga och man hamnar i förvirrade tonårings åldern som du redan har passerat då och som du redan vet allt om.

På vilket sätt får de en dålig uppfostran?

Jag får en liten känsla av att mycket av det ts skriver har med svartsjuka att göra..?

Försök att se dig och dina syskon som ett lag, det handlar inte om vem som är bäst eller viktigast, det handlar om att ni tillsammans ska ha det så bra som möjligt! Se till att du gör saker med dina syskon som också du tycker om att göra, hitta på aktiviteter tillsammans som du gillar. Det handlar inte om att du ska göra uppoffringar för dem eller känna dig åsidosatt utan att ni ska vara som en familj tillsammans. Om ni gör saker som du tycker är roliga kommer dina syskon att märka på dig att du mår bra och är avslappnad och då mår de också bättre, när de mår bättre så beter de sig bättre. 

Jag tror inte på att du inte alls älskar dem för då skulle du inte ens vara här och ställa de här frågorna, men jag tror att din mamma behandlar er på ett sådant sätt att du inte känner dig sedd och viktig i familjen. Egentligen är det din mammas uppgift att se till att alla hennes barn känner sig lika viktiga och lika älskade, men om inte hon kan ta den rollen får du försöka själv. Det är viktigt att du bryr dig om dig själv innan du kan bry dig om dina syskon, men ju starkare relation du får till dina syskon desto bättre kommer både du och dem att må. Ni kan ge varandra det som ni saknar från er mamma, kärlek, samhörighet, att alla ska känna sig sedda och älskade.

#10 Ni blir inte omplacerade, inte på en gång iaf, det som händer är nog bara att de har ett möte med din mamma.

Barn behöver gränser för att känna trygghet. Om din mamma inte kan sätta gränser och vara en kärleksfull och trygg mamma, så kanske du kan försöka ge dina syskon kärlek i kombination med gränser? Jag tror dom visar sig otacksamma för att dom i grund och botten kanske är rätt otrygga och vågar inte visa sig tacksamma, för när man visar tacksamhet så visar man sig också sårbar och det är dom ännu inte bekväma med. det kan ta tid att bli trygg med en person och om du kan stå ut och fortsätta försöka vara en bra förebild så kommer dom med tiden våga ta till sig dig. Och som ngn annan skrev så kommer dom uppskatta dig enormt när dom blir äldre. Eller om detta handlar om svartsjuka så e de jätte viktigt att du pratar med din mamma om det här. Att du säger att du vill prata med henne om en sak och att ni sätter er ensamma och du berättar hur du känner, att du känner dig bortglömd och behöver fortfarande massa uppmärksamhet "trots" att du är 16. (Väldigt viktig ålder, då man bygger sin identitet) Men också prata med henne om att barn mår bra av gränser och uppfostran. Jag har växt upp utan gränser och utan uppfostran och i tonåren var jag ute på väldigt farliga vägar och jag mådde dessutom SKIT! Hade inga gränser för mig själv då ingen annan haft de tidigare. Och om du pratar med din mamma, börja med att säga att du vill att hon ska ta dig på allvar trots din ålder. Det är jätte viktigt att du får bli hörd. Om hon inte lyssnar så sviker hon ju dig. Frågan är om de skulle vara bra för er att gå i familjeterapi några gånger åtminstone. Det har jag gjort med mina föräldrar i din ålder. Då blir föräldrarna tvungna att lyssna på dig o ta dig seriöst när en terapeft sitter i samma rum.