Hon har nyligen fått syskon om jag kommer ihåg rätt? Iså fall, hon kanske är svartsjuk?

Har tyvärr inga bra förslag om vad ni ska göra.. Konsekventa och inte ge efter. Har också en femåring som är trottsig emellanåt men inte allt för jobbig. Funkar bättre när jag är konsekvent mot henne.

Ja hon har en lillasyster som är 4månader nu. Vi anar ju att det är så att hon behöver mer uppmärksamhet än det vi kan ge just nu. Och vi jobbar på det. Jag hoppas att vi kommer få bra hjälp av psykologen också, frågan är hur vi överlever tills vi får hjälp.

Är väl kanske inte så haj på barn precis. Men eftersom hon troligtvis behöver uppmärksamhet så har ni provat att umgås på tumanhand med henne. Jag menar att pappan eller du ensam åker iväg med henne utan lilla syster och gör något roligt. Typ åka till badhuset med pappsen och få det att kännas lite som förut och innan det lilla monstret kom och förstörde allt.

Håller med #3. Inte så lätt att få till alltid i praktiken, men kvalitetstid på tu man hand löser mycket. Det kanske finns någon i närheten som kan passa lillasyster ibland?

Jag tror också att det bästa är att vända på det hela, istället för att bryta när hon gör fel skulle ni nog behöva förekomma henne och uppmuntra henne när hon gör rätt istället. 

Tid på tumanhand är nog så värdefullt men ni behöver också hitta en vardagslösning där hon känner sig sedd även när vi är tillsammans hela familjen. Låt henne hjälpa till med bebisen, låt henne känna sig behövd och uppskattad. Ge henne mycket uppmärksamhet så fort hon gör rätt. Hon behöver inte vara exceptionellt duktig för att få uppmärksamhet. Så fort hon sitter i soffan istället för att hoppa i den, gå dit och prata lite med henne, berätta hur glad du är över att hon sitter ner i soffan. Säg inte att hon är duktig, ge henne ingen press på att prestera, utan tala bara om för henne när hon gör dig glad, när hon får dig att må bra. Då kan du också passa på och fråga henne vad du kan göra för att hon ska må bra och vara glad. Hon är ju inte liten längre, prata med henne när ni har en lugn stund och fråga hur hon känner, istället för att bråka med henne när det har gått för långt.

Samma sak i bilen. Innan hon börjar sparka kan du distrahera henne genom att prata med henne. Prata om hästen som ni ska hälsa på, fråga vad hon tycker bäst om med hästen. 

Jag skulle säga att barn aldrig bråkar för att jävlas. Det ligger alltid någonting bakom det de gör och i de allra flesta fall handlar det om att bråkandet får dem att bli sedda. Då reagerar i alla fall mamma och pappa och ser en.

Jag sitter med en sovande bebis i famnen nu och kan inte ge något längre svar med bara en hand fri. Men jag vill tacka för svaren och säga att vi "vet" men att vi inte riktigt får till den där extra tiden. Lilla tösen ammar fortfarande ganska ofta så jag har svårt att lämna henne och åka iväg.

Jag har ju bara en bebis, och inte ett större syskon hemma, men jag kan tänka mig hur klurigt det måste vara. En bebis tar ju upp otroligt mycket tid och vissa dagar är det svårt att hinna med så mycket annat. Därför tror jag att det är viktigt för er att hitta tid och engagemang för storasyster samtidigt som ni är med bebis.

Jag tror att det ibland kan räcka att du säger till storasyster: "Vill du komma och sitta och mysa hos mig när jag matar lillasyster? Jag har saknat att sitta hos dig" eller "så slipper jag känna mig så ensam här" eller "jag skulle så gärna vilja prata med dig" eller vad som helst som känns rätt för er. Ni kan sjunga sånger tillsammans för bebisen, ta fram något gott och äta till amningen och ha en mysig stund tillsammans, storasyster kan få välja en bok som du läser för henne så fort bebis börjat äta. Egentligen vad som helst som får storasyster att känna sig så viktig för dig som hon faktiskt är, men utan att du behöver känna att det tar upp tid som du inte har. Det gör också automatiskt att lillasyster får en mysig stund, eftersom hon också mår bra av att höra mammas röst under amningen. 

Att hitta på en egen aktvitet för storasyster kanske räcker att göra en gång i månaden eller så, däremellan kan ni prata om det ni upplevde tillsammans, och vad hon skulle vilja göra nästa gång.

Mamma har berättat att jag var väldigt svartsjuk, och därmed trotsig, när min lillasyster kom. Min reaktion när jag såg henne på sjukhuset första gången var: Vart ska hon bo?
Jag hade nog inga tankar på att ge upp det där med att vara mittpunkten hemma, hehe.

Men mamma berättade att hon löste det genom att låta mig vara med vid matlagningen t ex och hon lät mig vara delaktig i lillasyster med blöjbyten och sånt. Och även småsaker som att sitta och pussla tillsammans när syster sov, själva sysselsättningen spelar nog mindre roll, bara man får uppmärksamheten. 
Det hjälpte tydligen mycket även om det såklart inte alltid var kul när vi fick avbryta leken eller vad vi nu gjorde för att hon skulle ha mat. Jag hade frågat surt en gång om hon inte kunde gå och ta sig en smörgås, det är inte alltid lätt att vara liten 😛