Jag tycker du låter redo. Du verkar ju ha tänkt igenom det här från alla möjliga vinklar.

Det jag tycker vi har haft nytta av är att vi har sett varandras dåliga sidor innan vi fick barn och vet att vi accepterar dem. Man är ju nämligen inte en strålande trevlig person alla gånger när man t.ex har jätteont i kroppen i flera månader av en graviditet eller inte har sovit på månader när barnet kommit.

Nu menar jag ju inte att ni ska mucka gräl medvetet men dte kan vara värt att tänka på. Hur känner ni när den andre visar sin allra sämsta sida. Om man vet att man klarar av den med så är det ju helt klart en fördel.

Sådana saker som fasta anställningar tycker jag tyvärr inte man kan vänta på i dagens läge. Väldigt många får ju sin första fasta anställning efter 40 om de får någon överhuvudtaget och då är det ju lite sent för barn.

Det är lika bra att föreställa sig det absolut värsta för då är man redo för att det faktiskt kan bli jobbigt, ledsamt och en tuff tid i början. Jag har vänner som varit helt förstörda första halvåret med vakna nätter och gråtmilda föräldrar. Jag föreställde mig allt sånt. Blev glatt överraskad och har bara tyckt att det varit urmysigt och kul att bli förälder! I början var man uppe många gånger under natten men sov till 10-11 på morgnarna.. Vi har haft det oförskämt lätt!

Har du haft jobb länge? Annars kan det bli tufft ekonomiskt. Du ska ha jobbat ett bra tag för att kunna få en bra föräldrapenning. Barn är dyrt.

Det är tufft med barn, jag fick min fösta när jag var 21. Önskar jag väntat. Idag är jag 33, skild och har tre barn. Förhållandet tryter alltid, oavsett vad folk säger MEN det är hur man hanterar det, inte bara ena parten utan båda.

Vore jag du skulle jag först ha ett annat jobb ett tag för att vara säker på att ha ett jobb när mammaledigheten är slut.

#3 att förhållanden har ups and downs häller ju oavsett om man har barn eller inte. Vårt förhållande har snarare stärkts sedan vi fick barn och det var 10 mån sedan och vi båda pratar glatt om framtiden och ännu fler barn! Så barn behöver definitivt inte bidra till att förhållandet börjar tryta.

#3 jag skilde mig fast vi inte fått barn så  det där med förhållanden kan gå precis hursom precis som JossanH säger

#4, 5 Jovisst är det så, MEN de flesta förhållande åker faktiskt på stryk när barnen kommer, sorgligt men sant

Statistiken på par som går i sär efter att de fått barn är ju tyvärr inte så uppmuntrande…

sen kan man ju faktiskt inte tänka så… för då kan ju ingen skaffa barn "tänk om våtrt förhållande tar slut"

Blev mamma för 9 dagar sen o visst är det tufft med vakna nätter o barnskrik, det tar lite på förhållandet o man kanske inte e sitt trevligaste jag men jag tycker helt klart det e värt det:) det låter som Ts är redo o jag känner oxå att man inte kan avstå från att skaffa barn för att förhållandet kanske kan ta slut för det kan det ju ändå

#8 nä man man kan fundera om man ska skaffa barn om man kanske redan ibland har det lite kämpigt, då lär det inte bli bättre

#9 inte att man inte ska skaffa barn utan för att man ska ha i åtanke att förhållandet kan bli infekterat och tänka på detta när man väl är där i det jobbiga, att man måste försöka kämpa genom det

Min största omställning är att jag blivit "häst-mamma", jag som aldrig förstått vitsen med hästar, har fått en son som älskar ridning. Fick honom som 20 åring, och han har fått följa med överallt på mina äventyr. Var kämpigt några år med ekonomin, men när jag ser tillbaka så är det faktiskt omställningen till att tillbringa min tid i stall som är jobbigast. Men ända sen han föddes så är det han i centrum, och hästar är det han vill syssla med så då blir det så.

#11 vad härligt! du ska se att det håller di son borta från otyg… Sen behöver du ju egentligen inte vara speciellt intresserad, bara du stöttar vilket du gör. Jätteskoj! Mina barn är födda med mig som är hästintresserad men ingen av dem vill hålla på med hästar, då får jag acceptera det

#12 Ja sonens intresse går först :) Man kan diskutera hur bebis påverkar livet men med en snart 9 årig kille så tar han mer krav. En bebis följer oftast snällt med överallt medan ett äldre barn tröttnar. Vårt liv består mer av sonens aktiviter och sociala liv än vad jag får tid över till mina saker. Att ha barnvakt till bebis är oftast lättare än att tex vara barnvakt till min son som gärna lurar sina barnvakter.

TS i ditt fall skulle jag fundera på förhållandet. Vem gör vad i hemmet ex? Om du är sjuk en vecka fixar din sambo allt då utan att gnälla och klaga eller ser huset ut som en bombnedslag om du inte hjälper till osv? För JAG tycker att den största omställningen är att man inte riktigt hinner eller orkar handla, städa och laga mat osv i början. Inte som man gjorde innan man fick barn i alla fall. Om man har en karl som helst inte gör så mycket när han kommer hem från jobbet kan den biten bli en av sakerna man börjar bråka om.

Vad gäller ekonomin så handlar allt om hur duktig man är på att hushålla med pengar. Klarar ni av att spara lite varje månad? Har ni dyra intressen som ni automatiskt kommer sluta med en period när barnen är små tex. I så fall blir det ju lite pengar över som kan gå till bebisen. Kolla vad din SGI är på försäkringskassan. Det är vad du får när du blir föräldraledig sen. Räkna lite på hur mycket ni kommer ha över varje månad och vad ni tror ca att en bebis kostar.

Visst kostar det att köpa en massa prylar som barnvagn, skötbord, babyskydd osv. Men ALLT går att få billigare om man köper begagnat. Babyskydd går att hyra på If för 90:-/månaden, det klarar dom flesta att betala. Jag har sett jätte fina barnvagnar för runt 500:- på facebook loppisar och skötbord kostar inte många kronor om man väljer det billigaste på IKEA (dom finns ju ännu billigare begagnade.) Så ekonomiskt skulle jag nog vilja säga att bebisar är bra mycket billigare än 6-7åringar som börjar bli medvetna om vad dom tar på sig, växer ur kläderna tok fort och äter en ur huset.

Om ni känner er lika redo efter att ha pratat ihop er om framtiden och ni både inser att det KAN bli tufft (det behöver faktiskt inte bli det) så tycker jag att ni ska köra!

Vår dotter kom till ett år för tidigt, dvs vi hade tänkt vänta ett år men så blev jag plötsligt gravid och då var det ju bara att köra. Jag var 22 år, bodde i hus men bara 42 kvm och inget sovrum. Vi hade ett stabilt förhållande och visste att vi ville ha barn ihop.

Jag måste säga att jag har aldrig tyckt att det varit påfrestande för vårt förhållande, tvärt om. Det förde oss närmre varann och vi är väldigt stolt över våra barn och vårt sammarbete. Vi hjälptes åt och hade samma inställning till saker. Jag ska väl erkänna att i perioder var/är det mindre sex än tidigare men det går upp och ner och vi vet båda att det helt enkelt inte går att ha sex när man har en vaken 3-åring i huset eller liknande. Så det påverkar inte vår relation.

Slitningar i förhållandet är naturligt oavsett om man har barn eller inte. Det måste man kunna hantera. Jag tyckte som sagt inte att våra barn tärde på vårt förhållande, tvärt om, och nu är som 1,5 och 3 år. Vi har haft ganska snälla barn som sovit relativt bra på nätterna, min Amning har fungerat utmärkt och barnen har funnit trygghet och lugn vid bröstet, men också behövt pappan mycket tex vid ont i magen eller sovdags. Sonen somnar fortfarande bäst i pappas famn. Man hjälps åt, hittar sina roller och vart man kan göra mest nytta och det är det viktigaste. Det är ibland jobbigt att ha ett gråtande barn som inte går att trösta, men det är inget som går ut över förhållandet tycker jag.

Och det är verkligen inte dyrt med barn tycker jag. Vi har levt i perioder på en lön utan problem. Jag är hemma sen 3 år tillbaka och har inte tagit ut full fp, ibland ingenting alls. Och min man har ingen jättelön. Det sägs att dom blir dyrare med åren och det stämmer säkert, men det sker sakta i så fall och man hinner nog med att anpassa utgifterna om det behövs.