Kan bara säga ni har tur som har en kille för då har ni betydligt större chans att få diagnos och hjälp (tyvärr). Min brorsdotter (snart tre år) har min bror och hans fru kämpat massor med att få hjälp med men tyvärr är diagnostisering av flickor dålig då de inte följer den manliga standardmallen.

Kan bara ge tips att inte ge upp och ni inte får den hjälp ni behöver vid första försöket.

Det låter verkligen jobbigt som ni har det. Skönt att ni ändå orkat ta tag i det. Ofta är hälften vunnit när man kommit så långt. Själv hade jag förlossningsdepression med mitt första barn och fick via bvc en bokad tid hos bup. Jag hade aldrig orkat ta tag i det själv. I mitt fall var det jag som behövde mest hjälp men det påverkar ju hela familjen. Därför hjälper dom också hela familjen. Jag, min man och bebisen åkte till bup och fick träffa en sjuksköterska och en kurator. Vi pratade, jag grät massor och tyckte det var skönt att prata av mig med några som lyssnade. I vårt fall var det mycket fokus på att vardagen skulle fungera. Efter en stund kom de/vi fram till att jag skulle sjukskrivas på halvtid och att min man skulle vara föräldraledig på halvtid. Jag hade inte energi för heldagar. Vi pratade såklart en del om bebisen och vad vi kunde göra där för att underlätta. Vi fick mycket goda råd om hur vi skulle klara av det. Mest praktiska saker som t.ex. att pumpa bröstmjölk färre gånger om dygnet och att min man skulle ta nätterna med bebisen så att jag kunde sova. Jag antar att det ser olika ut beroende på vilka behov man har. Jag tänker mig att ert barn kanske får träffa en läkare. Kanske inte direkt men nån gång. På bup berättade de att de ibland också filmar så att man i efterhand kan se och diskutera hur man interagerar med barnet. Jag hoppas innerligt att ni får den hjälp ni behöver!

utredningar på BUP varierar enormt över landet när det gäller hur snabbt det kan gå och vad man kan förvänta sig så det är svårt att säga :) Om det är så att ditt barn har en autismspektrumdiagnos så hamnar barnet under Lagen om Särskilt Stöd (LSS) vilket kan ge er som föräldrar lite extra möjligheter till stöd/avlastning/hjälp med vardagen och också vårdbidrag (en mindre ekonomisk ersättning för det jobb som läggs ner mer än om man skulle ha ett neurotypiskt barn) Men framförallt om man får en diagnos så kan man få mycket kunskapsstöd och strategier om hur man bäst kan undvika tråkiga situationer och också få utökad förståelse för varför barnet reagerar som det gör. Min erfarenhet är att utredningen i sig kan ta tid, men därefter när man är inne i rullorna så finns det bra stöd att få. //mamma till 11 år gammal son med Asperger och add