08 - Nybliven förälder

Svårt att slappna av..

2015-10-06 12:52 #0 av: sunflower185

Jag är nybliven mamma och har varit hemma i en vecka med vår dotter. Just nu tvivlar jag starkt på att jag/vi ska klara denna uppgift, att ta hand om vårt barn. Jag känner ingen direkt glädje över att vara hemma med vårt barn, tycker det mesta är jobbigt och känns som att jag tappar bort mig själv. 

När hon väl sover så kan jag inte slappna av och försöka göra annat, känns som att jag bara väntar på att hon ska vakna och så är ruljansen igång igen. På nätterna får jag inte mycket sömn, jag kan helt enkelt inte slappna av utan är på helspänn hela tiden, lyssnar till minsta lilla pip. När hon skriker får jag nästan panikångest. 

Idag var vi ute på vagnpromenad, något som de flesta säkert ser fram emot och borde vara skönt och avslappnande både för mamma och barn. Tja, flickan sov men jag var på helspänn hela tiden och oroade mig för vad jag ska göra ifall hon vaknar och jag är en bra bit hemifrån osv, ville bara fort hem igen. 

När släpper detta?? Jag kan inte direkt njuta av vår fina dotter eller att vara mamma, allting känns för övermäktigt och stort. Känns nästan som att jag vill tillbaka till mitt gamla liv. Försvinner detta med tiden eller vad borde jag göra? 

Anmäl
2015-10-06 12:57 #1 av: OlgaMaria

Det har bara gått en vecka! Ställ inga krav på dig själv! Det enda du ska göra nu är att ligga i sängen och gosa/amma i princip. 

Finns det någon du litar på som kan komma och stötta dig lite? T ex mamma eller syster? Släpp i övrigt inte hem någon som du inte orkar träffa just nu. Många vill ju hälsa på i början men det kan bli alldeles för övermäktigt att ta emot dessa besök. Våga säga nej till allt som inte känns ok ännu.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-06 13:33 #2 av: JossanH

Det låter som en början till förlossningsdepression och något man ska ta på största allvar! Sök hjälp innan du får ett totalt sammanbrott.
Känner du ingen direkt glädje utan det är en massa andra känslor som tar över så behöver du hjälp.
Sedan kan det vara väldigt omvälvande och svårt innan man "lärt känna" bebisen och man alla funnit ett sätt som fungerar/rutiner ni trivs med. Var är pappan i det hela? Finns det ingen pappa/mamma förutom du så måste du se till att få lite avlastning så du får chans att slappna av lite. Avslappning kan vara något man måste öva på. Börja korta stunder och försök vara avslappnad.
Är det ångest över vagnspromenaden- strunta i den och stanna hemma.
Känns det som att du inte klarar av föräldrarollen, att den är för stor, sök hjälp och få någon att prata med. Jag är säker på att du är en jättebra förälder bara att du inte riktigt har insett det själv än.

Sajtvärd på Iller.ifokus
Anmäl
2015-10-06 14:05 #3 av: [TanatosNyx]

Hmm babyblues kan det vara, det är jättevanligt Glad det är hormonutlöst så det blir bättre efter den första tiden, några veckor till nån månad. I början spydde jag rakt ut där jag gick och stod när sonen grät. Oberörd Visade sig senare att jag hade något som kallas D-mer också, då mår man dåligt när mjölken rinner till (alltså varje gång det spänner i brösten, inte bara när det kommer igång).

Jag fick svårt med anknytningen, och den jobbar vi ännu på. Visst älskar jag och gör allt för mitt barn, men relationen känns... jag saknar liksom en pusselbit på något vis. Kan inte förklara. Jag känner en hel del sorg.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-06 17:04 #4 av: PogoPedagog

Första tiden är om du frågar mig otroligt jobbig och inte särskilt kul alls.  Som tur är blir det bara roligare med tiden tycker jag än så länge ( äldsta är nu snart tre). Man måste definitivt inte älska sitt barn från första ögonkastet utan det kommer ju mer man lär känna personen precis som med vuxna.  Hål ut och kämpa på, snart blir det roligare :)

Anmäl
2015-10-08 19:53 #5 av: JeFo

Jag kände så med både 1an och 2an.
Kunde aldrig riktigt slappna av och njuta.
Dock var första sjuk och med nr2 så hände massa annat strul.
Men det var ändå inte dom sakerna som var anledningen.
Jag kände mig bara vilsen och saknade folk och jobb.
Var 21 med första och hade precis kommit in i allt på jobbet.
Blev låst och det tog ett tag innan jag accepterade det.
Älskade dom från första stund så nå sånt var det inte.
Med nr 3 kände jag mig trygg och säker..
Njutit som en tok med henne nu.
Alla är vi olika...
Hoppas det går fortare för dig!

Anmäl
2015-10-09 09:51 #6 av: sunflower185

Tack för svaren... jag hoppas det vänder snart! Har nästan dåligt samvete över att jag känner såhär, hon är en jättefin bebis. Pappan hjälper till så gott han kan, fixar mat, städar och sånt. Men det känns ändå som att bebisen är fast i mig hela tiden, när pappan tar henne blir hon gnällig. Känns som att jag aldrig får händerna fria, hade inte riktigt trott det skulle vara såhääär jobbigt..

Anmäl
2015-10-09 10:15 #7 av: OlgaMaria

Med första barnet är det så svårt att se med perspektiv på varje fas man går igenom. De första veckorna är väldigt speciella, och de första månaderna är väldigt speciella. Men det är ändå bara några få veckor och månader av ditt liv. När bebis är tre månader kommer allt vara totalt annorlunda mot nu. 

I början har de ett enormt behov av att få vara nära dig. Bebis har ju tillbringat hela sitt liv inuti din mage. Nu vill hon också få känna din värme, din röst, dina hjärtslag. Hon känner sig vilsen om hon inte är nära dig. Men om hon får vara nära så kommer hennes egen nyfikenhet efter annat få ta över mer och mer efter varje vecka som går.

Det är jobbigt att ha en annan som liksom vill bo på ens kropp. Men det kommer gå över. Jag lovar! Och saker kommer förändras för varje vecka som går. Och alltid förut har du tyckt att en vecka är ingen tid i världen. Det är bara nu som man liksom inte kan se längre än en dag i taget.

Försök lära dig att använda bärsjal och bärsele, då kan bebis vara nära samtidigt som man kan få mycket annat gjort. Men försök slappna av och påminn dig själv hela tiden om att detta bara är en kort tid av ditt liv. Mina barn är 7 och 3 och jag kan längta tillbaka till den där första tiden. Det är ju så ljuvligt när man får gosa hur mycket som helst med dem (de springer inte iväg) och när de luktar sådär ljuvligt. Man kan inte lukta sig mätt. Men jag saknar ju inte all störd sömn osv. Men ljuvligt är det, det är bara svårt att njuta fullt ut.

När jag var höggravid med mitt första barn så fick jag lite ångest just över att mitt självständiga liv skulle ta slut i och med att bebis föddes - jag skulle få sätta hennes behov före mina egna och inte längre kunna göra vad jag vill. Det gav ångest och jag undrade om jag verkligen ville det. Men det var som att jag valde att acceptera att nu tar mitt självständiga liv slut. Det gjorde ont, men jag tror det var skönt för mig att acceptera den krassa verkligheten och liksom bestämma mig för att nu är det det här som gäller. Ibland ger tankar som vi inte riktigt klarar av att ta in sån ångest. Då kan vi behöva fundera på vilka dessa tankar är och ta dem till oss... acceptera att ja, så här är det, så här känner jag och så här är det. Acceptera och bestämma sig för hur man tänker gå vidare. Jag antar att du inte vill lämna bort ditt barn, så du får helt enkelt bestämma dig för att vara mamma och ta hand om det.

Det sista kanske lät ganska flummigt, men det kommer från en terapiform som kallas ACT - Acceptance Commitment Therapy, och har hjälpt mig i många situationer, fast den här gången då jag var höggravid hade jag ingen aning om ACT, men jag gjorde exakt så ändå. Det går ut på att när man har en jobbig situation i livet som ger ångest så behöver man titta ordentligt på situationen och acceptera den, istället för att trycka bort de jobbiga tankarna och inte vilja se på situationen för vad den är. När man väl tagit in situationen och accepterat den så kommer man på en plan för hur man ska gå vidare, hur man ska ta sig an situationen - commitment - man överlåter sig till ett tillvägagångssätt. Jag överlät mig medvetet och beslutsamt om att okej - nu väljer jag att vara mamma, nu väljer jag att sätta mitt barns behov före mina egna, ska hon bo på mig så får det vara så, jag tänker göra detta.

Hoppas detta kan inspirera eller hjälpa dig!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-09 10:59 #8 av: PogoPedagog

Låt pappan vara med så mkt som möjligt även om hon blir lite gnällig. Om du " räddar" henne från sin pappa hela tiden kommer de aldrig lyckas få en bra anknytning. Blir hon ledsen på riktigt är det klart hon ska få komma till dig men om du går ut ur rummet så att du inte syns och hon bara smågnäller lite kommer hon att upptäcka att han oxå är en trygg punkt att lita på. Det är asjobbigt när bara en förälder duger.

Anmäl
2015-10-09 11:13 #9 av: OlgaMaria

#8 Men samtidigt så kommer det komma efter hand. Det är naturligt att bebisar bara vill ha mamma i början - det är hennes lukt, hjärtslag och röst de känner igen. Man ska inte alls stressa upp sig i början över att man måste vänja barnet att vara med pappa. Som med första barnet var jag stressad över att jag var tvungen att lära henne sova i egen säng, men det GICK INTE. Sen när hon var fyra månader började det gå riktigt bra. Då insåg jag att hon var helt enkelt inte redo för det innan fyra månader. Bara onödigt att jag stressade över det innan det. Jag tror det mesta blir enklare om man hänger med i bebisens tempo och låter dem styra lite grann. Får de bli mätta på mamma så kommer pappa bli tokintressant så småningom. Det kommer av sig själv och man behöver inte pressa fram det innan det. Under de första veckorna är det bättre att man använder "pappa" till allt praktiskt som behöver göras - laga mat, hämta grejer, städa, handla osv.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-09 12:44 #10 av: [TanatosNyx]

#9 Så jag som är riktigt sjuk och eländig gör alltså något dåligt och fel emot mitt barn som får vara mestadels hos sin pappa? Jag tycker dom har knutit an riktigt fint och har jättekul tillsammans, Nu fick jag dock världens klump i magen då jag har haft otroligt svårt med att acceptera att det har blivit såhär, och jag har mestadels känt mig som en dålig mor. 

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-09 12:54 #11 av: PogoPedagog

#9 Ja där tänker vi helt olika. Jag tycker det är superviktigt att båda föräldrar är lika viktiga i sitt barns liv redan från första stunden.  Jag tror nämligen inte anknytning sker automatiskt ur det blå utan att det skapas genom att man umgås. 

Sen tycker jag att det är mkt mer stressande att vara den som inte fått sova mer än en timme i sträck på veckor eller månader för att man är den enda som kan trösta bebisen än att skapa en anknytning till den andra föräldern redan från början.

Anmäl
2015-10-09 13:06 #12 av: OlgaMaria

#10 Jag är i samma situation. Man gör alltid det bästa man kan utifrån situationen. Det jag menar är bara att det är totalt onödigt att pressa fram saker bara för att "det ska vara så", eller för att man inte kommer kunna ändra på det sen ifall man inte gör så nu. Min man har också alltid tagit väldigt stort ansvar för barnen hela tiden men det har varit för att det inte funnits något annat sätt för oss då jag är hjärtsjuk och extremt trött. Han har varit den som anknutit till barnen först då jag legat på operations-uppvak efter kejsarsnitt. Med första barnet fick jag knappt träffa henne alls första dygnet - då låg hon klistrad på pappa. 

Det jag menar är att man gör inte fel för att man tar sitt barn ifall det hellre vill vara hos mamma. Det är inte sant att barnet aldrig kommer få en bra anknytning till pappa ifall man gör så. Jag tycker man ska försöka göra det så enkelt man kan för sig och inte bli stressad över att man måste forma ens barn och dess rutiner på ett sätt som bara känns svårt och inte alls naturligt. 

Fler saker som INTE är sanna.

- Du kommer inte kunna få ditt barn att sova i egen säng om du inte tränar barnet att göra det från början.

- Du kommer inte kunna söva barnet utan amning ifall du ammar det till sömns nu.

- Du får otrygga barn om du skämmer bort dem med närhet nu. 

- Du måste vänja barnet vid ljud när de sover för att de inte ska bli lättväckta.

Det finns så många saker och åsikter som kan göra en så osäker som förälder. Oftast har vi nog rätt i våra egna instinkter om hur vi ska göra som föräldrar till våra egna barn, men alla åsikter gör att vi tappar kontakten med vår inre kompass.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-09 13:14 #13 av: OlgaMaria

#11 Ja, jag vill inte säga att pappan inte ska jobba på att knyta an till sitt barn. Men att säga att pappan aldrig kommer få en bra anknytning om mamman räddar barnet från honom nu tror jag skapar onödig stress. Vill barnet vara hos mamma tror jag inte man behöver övertyga det om motsatsen. Hur kan ett barn ha fel i sina instinkter? De flesta barn knyter an fint till pappa, mor- och farföräldrar och syskon utan att det måste pressas eller tvingas fram. Sen gör man inte heller fel om man skickar iväg barnet med pappa fast det hellre vill vara hos mamma för att man ska kunna sova osv. Men det gör man för att må bra och orka vara mamma, inte för att anknytningen till pappa kommer skita sig annars.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-09 13:20 #14 av: [TanatosNyx]

Nu är jag med på hur du tänker, det var lite svårt att tyda först. Men då håller jag med, man ska aldrig stressa för att folk tror sig veta att det ska vara på ett visst vis.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-09 13:30 #15 av: PogoPedagog

Nej där håller jag oxå med helt, haha. Alla sätt är bra utom dom dåliga ;) Det sättet som är lättast för varje familj är det rätta för dom. Det är dock bra att veta om flera sätt så man kan prova sig fram vad som funkar för just en själv.

Anmäl
2015-10-09 13:34 #16 av: OlgaMaria

#14 Ja, jag förstår att det kanske var svårt att tyda. :) 

Under den första tiden ville ju mina barn helst vara med och på mig också och då koncentrerade jag den energi jag hade till att bara vara i sängen med dem, så fick min man sköta allt annat. Och när jag inte orkade fick han gå ut med dem eller köra en sväng i bilen. Han hade dem i famnen och sjöng för dem mycket också, det gillade de faktiskt. Alla måste hitta sitt sätt.. men all stress över att man måste göra si och så har bara varit negativ för mig som nybliven förälder. Man får helt enkelt göra det som funkar och ta varje fas för vad den är.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-09 13:35 #17 av: OlgaMaria

#15 :-) 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-09 17:40 #18 av: [TanatosNyx]

Bra skrivet Tummen upp

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-11 18:09 #19 av: sunflower185

Idag har varit en rätt jobbig dag. Sov typ ingenting inatt och hade ett sammanbrott i morse och bara grät i en timme, tyckte synd om mig själv och tyckte det kändes så orättvist när JAG måste mata bebisen hela tiden och vaka hela natten - får ingen ro. jag har väl varit lite dålig på att delegera även åt gubben, att han också får/ska hjälpa till under natten när han inte jobbar.
Gubben har beordrat mig att vila idag och han sköter bebisen, så nu känner jag mig som den sämsta mamman ever. Jag har knappt orkat titta på vår dotter idag. Hoppas det är övergående. Känner att brösten har börjat rinna till, kan det orsaka såna här hormonstormar??

Anmäl
2015-10-11 18:53 #20 av: [TanatosNyx]

#19 Absolut när mjölken rinner till brukar man må riktigt piss mentalt. Det är nästan "väntat" att man har en dipp då. Även fysiskt kan man känna sig ruggig, febrig, som om man har influensa typ.

Tänk som såhär, du har burit ditt barn i magen en hel lång graviditet. Din kropp har lagt alla resurser på att skapa ett liv. Sedan kommer en påfrestande förlossning på det, som är bland det mest påfrestande en människokropp kan uppleva. Sen kommer hormonraset när graviditetshormonerna lämnar kroppen. Amningshormonerna stiger i ett rasande tempo, och du får ingen ro att vila, nu har bebisen kommit.

Låt dig själv få tycka att det är pissjobbigt just nu, för det är det.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-11 19:33 #21 av: OlgaMaria

#19 Man är inte sig själv när man inte har fått sova någon vettig sömn. Så döm inte dig själv utifrån hur du är nu. Vi är många här som förstår dig precis!! Det du går igenom nu är enormt påfrestande. Så bra att pappan kunde avlasta dig idag! Fortsätt ta hjälp med så mycket du bara kan. Du behöver återhämta dig!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-11 22:21 #22 av: jmkforlajjf

Håller med alla andra att det är helt naturligt de du känner just nu. Vill även "varna" dig för att man kan tänka hemska tankar, speciellt när man inte får sin sömn, och även om de låter helt galet så är det faktiskt helt normalt, för det är bara en tanke. Det hade jag önskat att någon talade om för mig när jag fick min dotter, för känslan av att jag tänkte såna tankar gav mig panikångest som i sin tur fick mig att tro att jag höll på att få psykos eller liknande, då jag aldrig hade haft panikångestattacker innan. Kan även tillägga att jag mellan varven fick panik över att jag skulle ha ansvar över den där lilla krabaten resten av hennes liv, och fick panik och kände att "åh herregud, jag kommer inte att klara av det här, jag måste adoptera bort henne" (hahahaha, i efterhand äre ganska kul :P) , dock försvann den tanken lika fort och jag kom ju på att jag älskade henne mest i världen. Du kommer garanterat att växa in i rollen, det kan helt enkelt ta lite tid ibland, och det är fantastiskt att ha en karl som avlastar en när man behöver vila. Kan även tillägga att jag var övernervös när han "hade henne" och ville helst göra allt själv då jag tyckte jag jag gjorde de bäst :P

Anmäl
2015-10-14 13:11 #23 av: sunflower185

Tack för svaren... börjar väl gå någotsånär bättre, men har fortfarande dippar lite nu som då. Har varit några tunga kvällar och nätter i rad nu (ska inte en nyfödd bebis typ sova hela dygnet nästan??) och vet inte riktigt vilka extrabatterier jag har som ändå orkar. 

Håller med #22, jag är väldigt rastlös och nervös när gubben har henne, speciellt på kvällarna och nätterna när han försöker få henne att sova. Försöker att inte blanda mig i, men vill helst göra allt själv, som du skriver, hehe. Fastän jag behöver avlastningen. 

Anmäl
2015-10-14 13:20 #24 av: OlgaMaria

Hur mår bebis? Är hon glad/gnällig när hon är vaken? Mitt andra barn plågades av mjölkallergi som liten, och jag tror inte jag hade fattat det om det hade varit mitt första barn. Nu hade jag något att jämföra med så jag förstod att det var något som inte stämde för mitt andra barn. Han hade ont i magen och hade svårt att sova.

Men även om det inte är allergi, så är det kämpigt. Bebisar sover mycket men inte alltid så sammanhängande och de vill gärna ha hjälp att sova, så det blir inte så mycket sömn för en själv ändå.

Har du bra kontakt med BVC?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-14 13:34 #25 av: [TanatosNyx]

ska inte en nyfödd bebis typ sova hela dygnet nästan??

Inte nödvändigtvis, vissa skriker och vill hänga i brösten 24/7 de första månaderna.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-14 13:56 #26 av: sunflower185

#24 hon är lite gnällig och rastlös när hon är vaken. Verkar ha mycket luft i magen/ magknip som hon kämpar med. Ligger ofta och stånkar och krystar, även direkt efter amning.. Hon somnar oftast vid bröstet, men vaknar efter några minuter och börjar grymta omkring :/ Dock skriker hon inte så mycket, hon kan ropa till nån enstaka gång när man verkligen ser att hon har ont i magen.

Anmäl
2015-10-14 14:02 #27 av: sunflower185

Har inte riktigt fått en jättebra kontakt med BVC ännu, men hoppelihen blir det bättre när vi ska dit på kontroll.
Inatt var tösen vaken från 1-6, ett eviga sprattlande och lite stånkande. Hon har, såklart, sovit gott nu på förmiddagen, och nu har hon redan sovit 3 timmar i sträck, med endast nån enstaka gnäll däremllan. Men hon kan verkligen vara vaken 5-6 timmar i sträck, och till sist blir hon ju övertrött, men det är verkligen svårt att få henne att sova!

Anmäl
2015-10-14 14:19 #28 av: OlgaMaria

Brukar du rapa henne efter att hon ammat? Att hon somnar vid amning och sen vaknar och är missnöjd kan ju tyda på att hon behöver rapa efter amning. Försök hålla upp henne en stund efter att du ammat, lägg henne mot din axel. Bara man håller bebis så att ryggen är någorlunda upprätt brukar de kunna rapa efter en stund ifall de behöver.

Annars är det ju inte bra om hon har ont i magen. Man pratar ju om klassisk kolik men den brukar inte början förrän bebis är en månad ungefär. Låter rätt likt hur det var för min son. Fick ett helt annat liv när jag slutade helt att äta mjölkprodukter. Han blev nöjd, lugn och glad och sov jättebra. 

När ska du på kontroll på BVC? Du vet att det är du som måste ringa och boka tid va? :) Jag var ganska förvirrad över hur det där funkade då jag fått mitt första barn. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-14 14:28 #29 av: sunflower185

Jo jag brukar rapa henne, oftast kör vi amning+rap+amning och efter det brukar hon somna ordentligt, oftast. Ifall hon inte gör det rapar jag henne på nytt. Har det dock gått "så långt" redan brukar det vara jättesvårt att få henne till ro, ifall hon inte vill ha bröstet mera.
På natten brukar jag dock inte vilja väcka och rapa henne om hon efter första amningen somnat gott :/
Vi ska nästa vecka på kontroll till BVC, tog ett tag för mig också innan jag fattade att jag själv måste ringa och boka tid :)

Anmäl
2015-10-14 14:38 #30 av: OlgaMaria

Du kanske kan amma och sen rapa och sen gå runt med henne tills hon somnat ordentligt. Det låter som att hon behöver somna och sen få sova utan att bli störd för att kunna sova ordentligt. Men det är ju så klart lättare att bara amma och låta det söva, men man vill ju också att hon ska sova ordentligt.

Fundera på detta jag skrivit om magont och allergi. Jag vet ju hur mycket bättre man kan få må i hela familjen om man kommer till rätta med ett sådant problem. BVC kan vara väldigt sega på att hjälpa så det hänger mycket på dig. Oftast märks det nästan på en gång när man lägger om kosten också. Du kunde ju testa två dagar helt utan mjölkprodukter och se om det gör skillnad. Sen kan du äta mycket mjölkprodukter nästa dag och se om det gör saken värre. För oss var det väldigt lätt att se mönstret då jag väl provade.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-14 14:47 #31 av: sunflower185

Ska prova att gå runt med henne efter amning och rap, när tröttheten slår till (vilket den typ alltid gör nuförtiden) är det så enkelt att bara låta henne somna vid bröstet.
Ska testa mjölkfri kost några dagar, tack för tipset. Men vad äter du t.ex. till frukost?? Har svårt att komma på nåt där inte mjölk ingår :)

Anmäl
2015-10-14 15:14 #32 av: OlgaMaria

Ägg t ex. Kanske med kaviar eller majonäs. Havregrynsgröt med mandelmjölk. Chiapudding på mandelmjölk. Smoothie med kokosmjölk. Avokado. Nötter.

Använd inte sojaprodukter heller. Soja- och mjölkproteiner är väldigt lika så är man känslig mot den ena brukar man vara känslig mot det andra också. 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-14 15:21 #33 av: [TanatosNyx]

Alltså mjölkproteinallergi brukar medföra mer än bara magknip hos bebis. Jag rekommenderar att ts kontaktar amningshjälpen :) hjälpmammorna är guld!

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-14 17:29 #34 av: Ria74

När dottern var några veckor fick hon kolik och skrek med magont i flera månader sen. När jag frågade på bvc om allergi trodde dom inte alls på det eftersom det brukar bli fler symtom än bara magont.
Fick rådet att testa sempers magdroppar och minifom och det gjorde stor skillnad för oss.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2015-10-15 08:24 #35 av: OlgaMaria

#33 Det är olika, och alla symptom behöver inte komma på en gång. Och allas intolerans kan vara på olika nivå, dvs vissa kanske tål små mängder medan andra reagerar på minsta lilla spår av komjölk.

#34 Som jag skrev innan så inträder klassisk kolik först efter några veckor, inte under de första levnadsveckorna. 

Att säga att allergi är uteslutet för att det bara är magont är helt fel. Tyvärr verkar BVC ofta vilja utesluta så länge som möjligt att det är allergi... :-( De tar kanske inte heller utslag under första månaderna på något allvar. "Det är bara hormonplitor" sa man till mig, men då är det kanske lite konstigt att allt det försvann och huden blev jättefin först när jag slutade med mjölkprotein.

Sempers magdroppar och minifom är hur som helst jättebra oavsett om det är kolik eller allergi.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-15 11:41 #36 av: [TanatosNyx]

Minifom har ingen som helst vetenskaplig bevisad effekt.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-15 12:22 #37 av: Ria74

#36 Vad konstigt att det rekommenderas av sjukvårdspersonal då. Enligt fass bryter det ned skum och bubblorna i magsäcken som kan orsaka magont och kolik hos spädbarn.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2015-10-15 12:42 #38 av: [TanatosNyx]

Ja, det är faktiskt rätt märkligt. Det med minifom är en het potatis, men fråga på bvc efter vetenskaplig effekt av minifom för all del. Om det finns något belägg för att det fungerar.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-15 12:52 #39 av: Ria74

#38 Jag har ingen aning om det finns någon bevisad effekt. Blev bara så förvånad i och med att sjukvården rekommendera det. Dom brukar ju vara väldigt restriktiva med att rekommendera sånt.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2015-10-15 13:09 #40 av: [TanatosNyx]

Jag blev själv snopen när jag fick veta, så jag frågade på mitt bvc och fick det bekräftat. Jag trodde apoteket bara säljer testade och bevisat fungerande produkter, sen började jag tänka efter och insåg att nej, det finns massa skräp även där.

Vi använde en hel del minifom, hände inte ett jota. Känns surt att ha kastat ett antal hundralappar rätt i sjön.

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-10-17 09:25 #41 av: soundtrack

Jag har också läst att minifom inte har någon effekt.

Vi körde med Sempers magdroppar på vår tjej tills hon var närmre 8 månader och det hade bra effekt på henne. När vi testade utan vid några tillfällen upplevde vi henne som mer gasig.

Anmäl
2015-10-17 12:59 #42 av: Thiah

Inga droppar fungerade på joel. Vi cyklade och gjorde maggympa istället.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2015-10-21 12:05 #43 av: OlgaMaria

Hur går det för dig sunflower? Blomma

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-10-22 09:36 #44 av: sunflower185

Tack, det börjar gå bättre tycker jag. Men det går långsamt, lite i taget. Dock känner jag ännu lite "panik" när hon vaknar upp från sin tupplur. Jag vet liksom inte vad jag ska göra med henne när hon är vaken, och en lite över 3 veckors bebis kan ju inte göra så mycket :) Hon är väldigt pigg för att vara så liten, och det är mycket fäktande med armar och ben när hon är vaken. Känner mig hemsk över att jag ibland vill försöka få henne att sova igen fort på nytt :/
Har börjat få leenden av henne nu, och det värmer ju hjärtat såklart.
Prövar mig även sakta fram med vagnpromenader, men vågar inte gå så långt. Har inte gjort bilutflykter med henne ännu, till butik eller dylikt, men känner att jag skulle vilja börja pröva på det så småningom.
Har dock lite ångest ännu över när vi får besök, eftersom hon inte direkt har rutiner på plats så är jag alltid rädd att besöken ska inträffa just när hon börjar bli sömnig eller trött = gnällig bebis. Är hon vaken och nöjd är jag ändå på helspänn och bara väntar på att hon ska börja gnälla..
Jag har varit ensam hemma med henne rätt mycket den sista tiden när gubben jobbar, och känner inte lika mycket panik över det mera, så det börjar väl gå åt rätt håll iallafall :)

Anmäl
2015-10-22 20:52 #45 av: ewelines

De är verkligen helt normalt! Du kommer växa in i rollen och bli en lugn och trygg förälder tids nog. Även liten kommer så småningom att få mer rutin och bli lättare att handskas med. Efter bara 3 veckor är de meeeeeer än okej att bara inte göra någonting!!  :)

Anmäl
2015-10-23 14:39 #46 av: AnnaFagerell

Det låter som du skulle behöva hjälp. Ena stunden skriver du att du tycker det är orättvist att du ska sköta allt och andra stunden kan du inte släppa bebisen med hennes pappa. Ta varningssignalerna på allvar. Du har redan skrivit en hel del här som tyder på depression. Får du hjälp direkt kommer du snart må bättre och alla runt dig också. Din flicka märker också att det inte är lugnt. Inget skämmas för! Ring BVC och påtala hur du mår. Har själv varit där du är och det är så lätt man till slut tycker att alla andra är dumma och man själv har det så jobbigt. För din egen skull, vänta inte längre!

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2015-10-25 10:52 #47 av: jmkforlajjf

#46 att man har blandade känslor till o från, som hon beskriver att ena stunden tycker hon att det är orättvist och andra stunden vill hon inte lämna barnet själv med sin papa är helt normalt, inget av de tyder på en förlossningsdepression. Tycker inte man ska yttra sig om saker om man inte vet exakt hur en depression ser ut.

Anmäl
2015-10-25 22:30 #48 av: Sarah

Jag kände likadant som du ts, på många punkter. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga som förälder, men jag har känt att engagemanget brustit. Kände mig också låst, att det var orättvist att jag skulle vara fast, fått ångest då hon skrikit med pappan, saknat mitt eget liv osv. Dottern är nu 3 månader och alla de känslorna har försvunnit :)
Jag har tvingat mig själv att släppa lite. Jag bad killen ta henne då hon var ledsen långa stunder och jag fick nog. Då satte jag i öronproppar och gick och la mig (och grät en hel del då det var så hjärtskärande) eller så åkte jag till stallet en längre stund och han gav ersättning. Man måste tillåta sig att be lite tid för sig själv.
Är väl egentligen några saker som varit viktiga för mig för att alla de känslorna skulle försvinna.
1. Jag har tagit med mig henne överallt redan från början. Handlat, till stallet, träffat kompisar, ut på lunch, möte på jobbet, till norrland för att plocka hjortron osv. Jag ville bli av med känslan av att mitt liv skulle försvinna. En bärsele har varit räddningen. Smidigt och bebis är hela tiden nära. Nu åker jag spontant iväg vart jag vill, när jag vill och hon hänger med. Hon är en ny del i mitt liv, men hon tar inte bort något gammalt. Hon ska passa in i vårt liv, inte skriva om det helt.
2. Ersättning. Så att pappan kan mata (jag har inte velat pumpa) eller någon annan. Våra familjer har spenderat mycket tid med henne och hon är bekväm med dem. Även om mamma kanske är bäst när de är så små, så har de inte kommit in i sin blyga period, och de flesta människor verkar funka att vara med kortare stunder.
3. Flexibla tankar. Jag var också nervös för skrik om man skulle iväg osv, men nu vet jag att blir det skrik så löser vi det. Det är inte hela världen att amma under en sjal på ett café, det funkar utmärkt att byta blöja i bilen, är det tröttgnäll så somnar hon på en minut i selen om jag bara går runt lite och vaggar.

Många blir förvånade då jag dyker upp med henne. Med bara sele, en filt och en skötväska. Sist undrade kompisen om hon skulle följa med till bilen för att hämta vagnen och all packning. Haha, vi skulle äta lunch, inte resa bort en vecka. Bebis sitter i mitt knä när jag äter, sen sover hon på min axel eller i selen, det behövs inget mer.
Jag tror att många gör det svårare med barn än vad det behöver vara.
För att sammanfatta, det låter som att du har helt normala känslor, de kommer gå över snart tror jag, tillåt dig själv att vara du så kommer du må bättre.

Anmäl
2015-10-26 05:11 #49 av: Thiah

Sarah känner igen det där med packningen. Jag har fått plats i handväskan eller haft en liten plastpåse under vagnen bara.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2015-10-27 14:43 #50 av: sunflower185

#48 tack för att du delade med dig! Som du säger känner jag mig rätt låst, och det är väl i stort sett för att jag inte vågar ta med henne någonstans ännu, fastän jag skulle vilja. Just hela grejen med att hon är ännu så liten och oberäknerlig (ena dagen kan hon sova 3 timmar på dagen och följande dag endast 30 min), så därför har jag ännu inte vågat. Endast om gubben är med kan jag tänka mig att åka iväg med henne. Jag kan sträcka mig till vagnpromenader hittills ;)

Anmäl
2015-10-27 15:02 #51 av: Sarah

Testa en sele eller bärsjal. Ska mycket till för att de inte ska somna när de är så små :) Elva var med ut på de norrländska myrarna när hon var 14 dagar. Sov som en sten, sen satte jag mig på en stubbe för att amma och byta blöja innan vi klampade vidare. Du klarar att ta dig ut om du vill :)

Anmäl
2015-10-27 18:23 #52 av: fluffis

#50

Jag har en bebis på två månader och jag känner exakt likadant. Rädd för att ta mig ut. Oberäknelig unge m.m.

Idag var jag på kalas hos min faster som fyller 50 år. Efter 1½ timme ville jag bara hem. Hade det varit för en månad sen så hade jag velat åka hem redan efter ½ timme. Så det går framåt, sakta men säkert Glad

Min poäng är att låt det få ta den tiden det tar. Det är inte bråttom.

Anmäl
2015-10-27 20:05 #53 av: Pippiluren

Hej.
Jag måste erkänna att jag inte orkat läsa ALLA inlägg här. Jag känner exakt såhär och har en pojke på nu 9 veckor. Jag tänkte höra var du bor? Stad eller landet? Jag tvingar iväg mig själv kortare sträckor och så tar Jag alltid bilen för att jag snabbt ska kunna fly om det blir för jobbigt/läskigt etc. Jag tänkte om du bor i en stad så är det ju lätt att göra små små ärenden som små utflykter för att utmana dig själv lite.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.