15 - Barnsjukdomar

Fel diagnoser

2014-11-04 16:29 #0 av: Millan_J

Jag tänkte att här kan vi dela upplevelser från vården.

Bland det värsta man kan vara med om är ju i mina ögon är ens barn blir riktigt sjuka. Man känner sig så hjälplös och det gör ont i hjärtat när man ser hur de lider.

När min dotter var lite över ett år blev hon förkyld. Hon hade hosta och var allmänt dålig. Men när detta inte gick över började jag bli orolig. Hon hostade så att hon spydde varje kväll och natt. Vi sprang till VC flera gånger under några månader. Det ville inte ge sig. Hon har bara en envis vanlig förkylning fick jag höra. Gick till flera olika VC då jag kände att det är inte normalt att hon ska spy 10ggr mins per natt för att hon hostar så.

Tillslut blev jag dumförklarad av en läkare. "Du behöver inte komma hit om hon bara är förkyld." Spelade ingen roll att jag försökte förklara att hon mådde dåligt, åt inget och spydde konstant.

Den dagen slutade hon även att dricka. Och barn blir som ni vet ganska fört uttorkade, så jag fick nog. Åkte till akuten på natten. Där röntgande de henne och konstaterade att hon hade lunginflammation. Dessutom hade hon utvecklat astma eftersom hon inte fått hjälp tidigare. 

Jag blev fruktansvärt arg. Men samtidigt kändes det väldigt skönt att hon äntligen fick den hjälp hon behövde. Idag har hon förkylningsastma som men efter den händelsen. Vi bytte VC och känner inget förtroende alls för de olika VC vi besökte i hopp om att få hjälp. Man är så utlämnad i de situationerna. Måste ju lita på vad de säger trots att hela kroppen skriker att det är fel. Jag var ju "inte bara en hysterisk mamma." 

Jag vet att ni är många med mig som varit med om liknande saker. I den här tråden kan vi dela upplevelser.    

Anmäl
2014-11-04 17:19 #1 av: ChristineL

Jag blir så ledsen av sånt här. Att man inte kan lita på vården i Sverige, ett av världens bästa länder att bo i. Just bvc här har jag bara positiva erfarenheter ifrån, två gånger har jag blivit insläppt akut. En gång har jag fått en akut-tid samma dag och läkaren skickade genast en remiss. Mina funderingar över dotterns korta tungband togs på allvar direkt och remiss skickades.

När jag själv har besökt vårdcentralen däremot vet jag inte vad jag tycker. "Här får du lite smärtstillande" typ.

En granne hittade en knöl i bröstet när hon var 27 men var ju "för ung" för att ha bröstcancer, tog ett halvår innan hon fick komma till sahlgrenska för ordentlig kontroll. När hon hade ett halvår kvar innan hon skulle bli friskförklarad hade det plötsligt spridit sig till skelettet och levern. Hade detta hänt om hon fått vård direkt..?

Anmäl
2014-11-04 17:25 #2 av: Thiah

När det gäller mig själv har jag flertalet missar som grämer mig ännu.
Joel är bara 6 månader och har aldrig upplevt vårdens dåliga sida.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2014-11-04 19:42 #3 av: JeFo

Jag jobbade en dag när dagmamman ringde och sa att Joline, då 4år, hade ramlat från en sten och nu inte ville stödja på benet.
Jag åkte dit och hon hade bara suttit i en timme utan att gå. Så fort hon stod gjorde det ont.
Så vi åkte till akuten. Träffade en läkare i min egen ålder. Jag förklarade att hon inte är känslig alls i vanliga fall och har svårt för att sitta stilla.
Han ville se henne gå. Så hon gick med tårarna rinnande. På sin höjd en stuckning sa han. Man vill inte gärna röntga i onödan berättade han och så fick vi åka hem.
Jag mådde piss för jag såg att hon hade ont.
Dagen efter vägrade hon att gå så sambon fick följa med.
Återigen en ung kille som försökte säga att läget var lugnt.
Då tog jag ton: min dotter har ont, hon vägrar stå på benet! Ni får ta bilder!
Han tyckte jag var sååååååå dum. Syntes så väl. Han bara: ja är föräldrarna oroliga så brukar vi ju överbevisa!
Fick mina bilder och aj fan men benet var av!
Han skämdes iaf lite. Jag frågade vad som hänt om jag inte stått på mig och han bara: ja det hade väl blivit bra till slut ändå!
Idiot! Jag var såå arg och så skämdes jag för att jag dagen innan lät henne gå på benet när den läkaren bad om det!
8v med gips blev det!
Jag kommer alltid gå på att jag känner mitt barn bäst!

Anmäl
2014-11-04 20:01 #4 av: [WickedAlly]

Usch, jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det gör ju alltid lite extra ont i hjärtat när det är barn det gäller.

Själv har jag aldrig varit riktigt sjuk, enda gången jag behövt akut vård var när jag slagit ut en tand. Då hade visserligen akuten stängt (Mhm, stängt) och det kan väl räknas som rätt kasst men det är ju ingen enskilds läkares fel i alla fall. 

Wilmer har tråkigt nog en ganska tjock sjukhusjournal i bagaget, men vi har bara mött underbar vårdpersonal. Inser nu vilken tur vi haft. 

#1 Farfars historia är liknande. Gick i åtta månader med fel diagnos, sedan visade det sig att han hade långt gången cancer. Läkarna kunde inget göra när det väl upptäcktes.

Anmäl
2014-11-04 22:43 #5 av: Millan_J

Jag har faktiskt en ännu värre än lunginflammationen.

Den här gången var min dotter 3år. Hon fick feber en mån och den gav sig inte. På torsdagen fick hon superont i vänster ben. Jag trodde först att det var växtvärk och masserade henne tills jag helt enkelt inte klarade mer. Så fort jag slutade började  hon gråta igen. Hon var hysteriskt ledsen. Så på lördagen åkte vi in akut. Hon hade fortfarande hög feber och hade så ont i benet att hon inte kunde gå. Den läkaren tog diverse blodprover, röntgade, gjorde ultraljud och undersökte henne. Han såg att hon hade "höga" infektionsvärden, vätska i höften och hög feber. Han drog slutsatsen att det var "höftsnuva" som jag säkert visste vad det var, vilket jag aldrig hört talas om. Hon skulle hållas helt stilla i 20dagar.

Jag tittade på honom och sa "du vet om att hon är tre?!? Vad får hon för smärtstillande? " Hon skulle inte få något alls eftersom hon då blir benägen att röra sig mer. Att hon var panikslagen av smärtan spelade ingen roll. Så vi åkte hem i tron att han hade rätt. Men på tisdagen var hon fortfarande lika hysterisk och ledsen och samma höga feber. Den kvällen åkte jag in igen. Den här gången tittade läkaren, vilket inte var samma, dels på henne som var likblek och försökte lyfta sig själv i barnvagnen för att lindra smärtan och även i journalen, han gav henne smärtstillande och sa " har du bil eller ska ni åka ambulans till Astrid Lindgren?" Han förstod inte varför de inte lagt in henne på lördagen. Hon var supersjuk. Jag hade bil så vi åkte vidare. Det jag inte visste då var att hon kunde dött om jag inte åkt in. Hon lades in på Astrid och kl. 09.00 morgonen därpå opererades hon i över 2h. Hennes höft var sprängfull av bakterier och snusk. Hon hade 4st multiresistenta bakterier i blodet. Hur hon fick det är det ingen som vet. Dessa hade bla satt sig i höften. Det tog ca en vecka innan de fick kontroll på allt. Men när de fick det så blev hon snabbt bättre.

Överläkaren har anmält den läkaren som skickade hem oss och jag väntar fortfarande på att få veta hur det går i ärendet.

Det var nog den värsta veckan i mitt liv. När ens dotter ligger dödssjuk och du kan bara vara där och finnas där men inte trolla bort allt. Nu blev hon helt frisk och mår idag bra, men man får sig en tankeställare och tar vara på var enda sekund. 

Så vitt jag vet arbetar han kvar än idag. När man ringer och hör efter så får man luddiga svar och "vi betar av ärendena så fort vi kan, men vi har så många och de tas i tur och ordning såvida det inte är akut". on höll på att dö, är det inte akut nog kan man undra... hon är idag 5år.

En varning är ju om era barn har hög feber och får vansinnigt ont, åk in och kolla upp det om det inte går över och de inte finns någon annan förklaring.

Som ni säkert förstår är jag föga imponerad av vården. Finns en del annat som hänt, men dessa två är i särklass värst för min dotter.  

Jag åker aldrig in dit akut med henne igen. Då åker jag hellre till andra sidan stan där jag har mer förtroende och vi fick den vård hon behövde.

Anmäl
2014-11-04 22:43 #6 av: Ria74

Med Molly har jag inga erfarenheter av vården eftersom hon aldrig har varit sjuk *peppar peppar*. Men hon hade överaktiv tarm när hon var riktigt liten och bajsade blod till slut, då fick vi inte ens komma till doktor. Bvc tyckte vi skulle avvakta och ge mer mat. Antingen blev det bättre eller sämre sa BVC-sköterskan  vilket jag med kunde räkna ut.

Själv har jag inte jättebra erfarenheter av vården, den ena gången gick jag med över 40 graders feber i ett par veckor och höll på att hosta lungorna ur mig. Tjatade mig till en tid på vc efter en hel del suckande från sköterskan. Kom dit och höll på att svimma eftersom jag var så matt, men läkaren envisades med att jag på sin höjd hade en lätt förkylning. Då svarade jag att fick jag ingen hjälp fick jag åka in till akuten på kvällen istället. Han tog då lite prover och skickade hem mig, ringde mig på eftermiddagen om att jag hade dubbelsidig lunginflammation och skulle ha antibiotika omgående. Han var inte lika kaxig då i alla fall.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2014-11-05 05:54 #7 av: Thiah

Jag blev väldigt misskött som barn av en ortoped. Den ortopeden gjorde däremot ett perfekt jobb på vår granne. Så tyvärr är det "bara" fel person på fel plats som gör att man råkar illa ut.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2014-11-05 07:40 #8 av: JeFo

Jag gick med feber i 1,5 år.
Hade gått in i väggen sa det 😛
De hittade ingen förklaring.
Jag var 18 och så fort jag rörde mig fick jag feber.
Gick från 36,7 till runt 39 direkt.
Jobbig tid. Jag älskade att vara aktiv och nu fick jag bara sitta. Var sjukskriven. Förlorade två av tre jobb.... Sen åkte jag in akuten en dag och blev opererad för cystan på äggstocken. När de väl var inne i mig lär de cystan vara. Efter det försvann febern så jag behövde väl luftas el nåt 😁

Anmäl
2014-11-06 11:04 #9 av: JeFo

Min äldsta låg så gott som på operationsbordet när det upptäckte missen.

Lång historia kort:

Min äldsta föddes med blåsljud på hjärtat. Detta ledde till matning dygnet runt på bestämde tider med medicin. Vi fick inte vara ute eller träffa folk. Jag behövde kolla att hon andades dygnet runt. När hon hade rätt vikt skulle vi operera henne. För 8 år sedan gick men inte in i armhålan! Man öppnade upp hela bröstkorgen! Vi var båda 21 år och inte alls vana med barn, så det blev en tuff start. När hon var 6 mån åkte vi ner till Göteborg... Dagen hade kommit då det var dags. När vi kom ner fick vi gå runt och kolla på avdelningen och titta på andra barn som gjort samma operation. Dagen efter skulle vi infinna oss 8.00! Var så hemskt att se alla barnen ligga där. När de är så små är det så obehagligt.

Natten var jobbig.... Vad skulle ske? När vi kom på morgonen var alla väldigt snälla och tog hand om oss. Hon skulle göra ett sista ultraljus på hjärtat så de hade koll. 4-5st som plötsligt blir knäpptysta. De tittar på varandra. Pekar, pratar i termer och blir tysta igen. Jag vill bara dö där och då. Nu var jag säker, de hade hittat ett jätte fel och allt skulle bara skita sig, min dotter skulle dö och jag skulle inte klara det. Tankarna var sååå många på den lilla stunden. När de äntligen vänder sig mot oss snurrrar allt. "Vi tänker inte operera detta!" Två frågetecken stod och kollade på varandra. "Nej det är så pass litet att det inte gör henne någon skada. Vi blev så chockade. Vi kunde resa hem igen. Allt var fint. Alla hjärtansdag var det och vi behövde inte vara rädda! Vi åkte hem samma dag. På tåget ringde mobilen. Det var vår doktor från uppsala. Han frågade om vi kunde ta oss vidare till Lund ist, där skulle det operera henne is. VA!!! Hon var ju inte sjuk. Eller?

Jag blev ledsen sen arg. Arg över att jag redan hade suttit och väntat på en operation. Jag ringde göteborg igen. Höjde rösten, grinade och höjde rösten igen. Ge mig svar, varför gjorde Ni inget!!!!!!!!!!!!!!

Jag blev uppringd av någon som var högt uppsatt. Han lugnade mig. Sa åt mig  att vi skulle åka hem och att han skulle kolla varför specialisterna sa olika. Väskorna fick stå kvar i hallen, vi kanske skulle till lund.

Riktigt lugn blev jag inte förens vi fick reda på orsaken. Bilderna uppsala hade skickat till göteborg var från dec och vi åkte dit i februari. På den tiden hade blåsljudet växt igen på egen hand. Dock skulle uppsala ha tagit nyare bilder veckan innan avresan så de hade fått färska. Vi hade aldrig behövt åka då. De skulle ha pratat med varandra om missen. Uppsala skulle aldrig ringt och sagt att vi skulle till lund utan kollat varför göteborg inte ville operera.

Jag var bara glad att de slapp öppna upp min lilla tjej. Att doktorn i uppsala skämdes visste vi eftersom han ringde några gånger med diverse förklaringar och ursäkter. Och när vi kom dit några veckor senare hade han nog velat sjunka genom jorden.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.