05 - Barn 6-12 år

Orolig kusin

2014-05-27 19:13 #0 av: Anonym

Min kusin är 6, snart 7 år gammal. Han är världens finaste pojke och inga ord i världen kan beskriva hur mycket jag älskar honom. Han är den viktigaste personen i mitt liv, det är just därför jag skriver det här inlägget.

Hans föräldrar separerade i höstas och hans mamma flyttade ut, hans pappa (min morbror) bor kvar i deras radhus. Mamman var otrogen mot pappan med sin kusins ex. Fem barn är inblandade i det här, fem barn som växt upp som sysslingar ska nu vara "syskon". De andra barnen mår också dåligt men det är främst den här pojken som tagit väldigt stor skada utav situationen och jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom.

Han har alltid varit som ett plåster på sin mamma. Men när min morbror kastade ut henne i höstas och hon tog med sig båda barnen till en släkting så ville pojken hem till sin pappa igen. Och där har han stannat. Mamman har med hjälp av soc fått lägenhet nu där han har eget rum, men han vill fortfarande inte vara där. Han kan vara där en stund på dagen, ibland hela dagar, men när det blir kväll vill han till pappa.

I början, när det precis kommit ut så var jag barnvakt åt honom. Då kröp han upp i min famn och pratade med mig. Mitt hjärta värker när jag tänker tillbaka på det samtalet.

Han: Jag vet vem mamma är kär i!
Jag: Jaså? Vem då?
Han: I Viggo och Vanjas pappa! Jag vill inte det! Mamma ska vara kär i pappa!
Jag: Jag vet att du vill det, gubben, men ibland blir det inte som man vill. Man kan inte bestämma vem man blir kär i, eller vem man slutar vara kär i. Det bara händer. Du förstår mer när du blir äldre.
Han: Mamma hatar mig..
Jag: *Kramar om honom jättehårt* Nej, det gör hon verkligen inte. Hon ÄLSKAR dig mer än allt annat.
Han: Nej, hon hatar mig.
Jag: Det kanske känns så ibland men din mamma älskar dig alltid, det lovar jag.
Han: Varför lämna hon mig då?
Jag: Hon har inte lämnat dig, hon finns ju kvar. Du träffade henne idag, du kommer bo hos henne med, ha ett till rum. Tänk gubben, dubbelt så många leksaker!
Han: Hon lämnade pappa, hon lämnade mig, hon lämnade oss

.........

Han är jätteglad i henne när dom träffas. Kramas, pussas, pratar, klänger på henne och sådär. Där finns inga som helst tecken på att han inte mår bra eller så. Jag berättade om våran konversation för hans mamma och hon tror att jag la orden i munnen på honom, hon anklagar mig för att snacka skit om henne med hennes son. Jag har känt henne hela mitt liv, hon är den jag vänt mig till när jag varit ledsen, den jag alltid kunnat prata med. Hon vet mer om mig än nån annan. Jag har älskat henne så länge jag kan minnas. Trots det hon gjorde mot min morbror så skulle jag aldrig vilja sära på henne och barnen (pojken har en storasyster). Hon är en bra mamma och liksom, en mamma är viktig för ett barn.

I lördags skulle pojken sova hos sin mamma men det sluta med att pappan fick komma och hämta honom. Pappan skulle egentligen dricka några öl med bl.a min mammas gubbe, men det kunde han ju inte när pojken kom hem. Han har inte druckit nått på flera år eller knappt umgåtts med någon då han haft fullt upp med barnen, djuren osv. Så jag och min pojkvän bestämde oss för att erbjuda oss som barnvakt och när vi fråga min kusin så blev han överlycklig. Jag är den enda som kan passa honom när han är själv (utan kompis) och han avgudar min pojkvän. Slutade med att han nästan somnade i min säng. Det är flera gånger han valt mig före hans egen mamma. En annan gång fick jag passa honom i 5 timmar för han ville inte vara hos henne.

En annan sak som verkligen är oroväckande är att han har tagit till våld. Han har alltid slagits och sådär ibland, när han blivit arg och så. Men för 1-2 månader sen så bråkade han och en jämngammal kompis, och min kusin sprang ut i köket och tog en stor kökskniv och sprang efter kompisen med och skulle hugga honom. Hans pappa såg ju självklart detta och lyfte upp honom för att stoppa det, och han fortsatte hugga efter sin pappa. Ingen skadades, men kompisen vågar ännu inte komma hem till dom även om dom har börjat leka lite smått igen. Tror inte hans föräldrar går med på det heller...

Jag lider så med min kusin. Jag som känner honom så väl ser att han inte mår bra. Varken pappan eller mamman vill förstå det. Eller jag har hört nu att mamman kontaktat en barnpsykolog som sagt att "det får ta den tid det tar, ni kan inte tvinga honom" men han mår dåligt och skulle nog behöva träffa någon. Jag är rädd att han ska göra något dumt, omhändertas av socialen och jag aldrig får se honom igen.

Som kusin kan man inte göra någonting annat än att bara finnas där för honom, vilket jag alltid kommer att göra...

Men någon som vart i en liknande situation?

Anmäl
2014-06-01 22:48 #1 av: [Yllhilda]

Det enda du egentligen kan göra är att finnas där för honom, prata med honom och lyssna. Han har, enligt dina uppgifter, bra föräldrar som försöker sitt yttersta, och det är allt man kan begära av dem. 

Många är de barn som gått igenom skilsmässor, en del riktigt otäcka med våld och känslomässig utpressning, men som överlag klarar sig bra och lägger det hemska bakom sig. Det kan ta några år, men när din kusin blir stor nog att se det hela mer objektivt kommer ilskan nog lägga sig. Försök att bara slappna av och ha kul med honom, då kommer han vid vuxen ålder kunna se tillbaka på alla fina minnen som förgyllde hans barndom. Glad

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-06-02 10:37 #2 av: Snovit79

Att han tar till våld är hans sätt att bearbeta sin sorg. Det måste få ta sin tid, men psykolog borde sitta ned och förklara vad som händer om han riktar sorg på fel sätt.

Min son t ex var mobbad och misshandlad varje dag i åk tre. Då vi bytte skola till fyran, så knuffade han på sina klasskompisar och rymde vid konflikt på skolan. Psykologen förklarade det som en taggboll. Någon har satt fast den på honom och enda sättet att fästa den på en annan. Hur fel det än är.

Aggressionen måste man alltså ta tag i, resten läker så småningom. Karate, boxning osv kan vara nyttigt.Då får han lära sig rätt sätt att få ut sin ilska. Och att man slåss bara i ringen och på de regler som gäller.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.