05 - Barn 6-12 år

Trotsiga barn?

2007-06-06 23:57 #0 av: Lullan1

Min son är nyss fyllda 6 år och har (tror jag iallafall) hamnat i någon form av trotsålder. Han är för det mesta stor och redig och klarar sig själv, men så helt plötsligt vänder det!

Han vill ingenting, kan ingenting, äter inte, sover inte, tjurar, säger fula ord mm mm. Jag har väldigt svårt att hantera det och blir sur och arg på både sonen och mig själv + resten av familjen Generad

Jag skulle behöva råd om hur jag kan hantera honom på ett lugnare och mer övertygande sätt. Trotsåldrarna är ju dock ändå utvecklingsfaser i ett barns liv där de söker motstånd, men det är ju så jobbigt....

Anmäl
2007-06-07 19:09 #1 av: TacoBelle

6 års ålder ska visst vara något av det värsta. Lilla tonåren kallas det. Bara att härda ut Glad

Anmäl
2007-06-07 21:43 #2 av: Annette

Vi har en 10-åring och en 7-åring. Trotset är inte så farligt, det är värre med slagsmålen. Fy, vad jag är less på det!


Anmäl
2007-06-07 21:49 #3 av: Lullan1

#1 Urk... ja, det finns nog inga instruktioner om hur man ska göra eller inte. Just nu är busungen ute och cyklar!!! Satt och hängde framför tv:n mellan 18-19, efter det gick han runt här hemma och var allmänt stökig och störig, helt plötsligt vid 19:30 kom han på att han ville ut och cykla med sina kompisar. *suck*

Diskussion utbröt, jag tyckte att han hade varit hemma hela kvällen och kunde ha TÄNKT på tidigare att han ville cykla, men man kan väl säga att vi möttes på halva vägen. Maken är just nu ute och hämtar in honom, sen är det raka vägen i säng. Undrar just hur "glad" han kommer vara när han kommer in och får veta det... Blir så trött, han utmanar mig hela tiden och jag har så svårt att stå emot... Är nog alldeles för snäll.. Ledsen

Anmäl
2007-06-08 00:21 #4 av: AusaBausa

visst är det jobbigt med alla konflikter... har tre barn..10, 7 och 4 år är dem...alla lika trotsiga på sitt sätt...äldste med fula ord o hur dum jag är om han inte får som han vill... mellan barnet provar också mga "fina" ord o ett tag körde han med att om vi sa till honom om ngt vi tyckte var fel som han gjorde ex slog syrran... kom alltid: -ni hatar mig ni tycker inte om mig jag kan lika gärna flytta etc.. vadf då provosera o få uppmärksamhet..gissa om man var knäckt första 10 ggr tills att bli arg när det kom tills att försöka förklara för honom hur illa han gjorde oss.Och hur mkt dumt han än gjorde så skulle vi älska honom men inte gilla de dumma sakerna han gjorde. Vad då hans självförtroende var på noll.... nu har vi o fröken jobbat mkt med det o han är nu bäst i mkt enligt honom...kan allt(vilket för honom är väldigt skönt!).

Lillan är ju på sitt "härliga" 4-års trots..vill allt som killarna ska göra..ska bestämma över allt o alla tror hon. Somnade i dag gråtandes för att hon inte kunde vara lika stor som grabbarna direkt, hrm! Vad göra? Körde henne gråtandes /skrikandes t dagis i dag för hon ville ha sin fleecejacka på sig i denna värmen...aldrig sa jag! Vet att om den finns på dagis så tar hon den på o vägrar ta av den trots hon svettas ihjäl...

Gud vad härligt det är med barn!!!! Kan bara älska dem, eller hur!?!

Anmäl
2007-06-08 00:26 #5 av: Lullan1

#4 Ja, jag undrar vad jag gjorde hela dagarna innan jag fick barn. Har faktiskt glömt bort hur det var! Flört

Anmäl
2007-06-08 00:41 #6 av: AusaBausa

Ja det kan man ju undra, skulle egentligen få en extralön för all problemhantering o stress man utsetts för! ;-)

Anmäl
2007-06-09 00:53 #7 av: ienan

Som sagt så är ju 6årsåldern den första tonåren, och vi minns väl hur jobbigt det var i tonåren...

Det är särskilt viktigt nu för barnet att veta vilka regler det är som gäller. Det är bättre med för hårda regler än inga alls. Barn mår bra av regler. För övrigt är det som förälder bara att härda ut och vara tuff, det är ju en period som snart går över. Ett annat tips är att berömma honom mycket när han gör något bra och att inte se och kommentera alla "dåliga" saker. Då lär han må lite bättre också, tror jag...

//Catrin

Anmäl
2007-11-16 23:20 #8 av: [BigMama]

Ser att tråden är ganska gammal. Hur går det för era självständighetstränande 6-åringar?? Har trotsåldern passerat?

Jag frågar eftersom min äldsta dotter, som är 5, beteer sig som en tonåring! Ååå, va hon testar gränser! Jag blir galen!

Det är nog en tidig trotsålder, men alla dessa känslor som hon verkar ha och som hon inte själv förstår sig på.. Bara som tandborstningen förut i kväll. hon står inte still, vänder ryggen till fast jag ber henne snällt flera gånger. Hon VILL vinna, hon VILL se mig bryt ihop! Och när jag ger upp... Vad gör hon då? Lägger sig på golvet och tjuter, skriker MAMMAAAAAA..! Jag vill ha mammaaa!

Om nu inte pappa duger, varför är hon så trotsig mot MIG?

Och så duktiga lillasyster, som fogar sig... Borstar tänderna och går och lägger sig... (Hon är 4år)

Lite kvällsfunderingar, har ni goda råd: Hör av Er!

Mirja

Anmäl
2007-11-20 10:17 #9 av: MaMaMade

Fråga inte mig om råd! Har nyss haft ett sammanbrott m gråt o tandagnisslan själv...

Sonen är 11 o rätt så OK...än så länge...lite fräs o smäll i sin dörr emellanåt men han måste ju få vara sur ibland. Värre är när han ska "hålla ordning" på syrrorna för hans muttrande är så irriterande...bättre att tala ur skägget o sedan låta det vara tycker vi. Han har dock alltid varit ovanligt smart o lillgammal, fattat när vi har förklarat varför, orsak o verkan mm så han har det aldrig varit några problem m.

Mellis...hon har ett enormt behov av uppmärksamhet o det blev inte bättre när hon blev storasyster. Hon är väldigt teatralisk, en dramatisk personlighet vars värld rämnat om hon inte får vara världens mittpunkt. Hon surrar i ett, har hon inget vettigt att berätta el fråga så hittar hon på ngt...egna ord, namn o platser samt händelser... Det är bra att hon har fantasi o det är bra att hon tar för sig men himmel så knäckande det är! Vi har låst oss i ett ekorrhjul då jag har svårt för hennes tillgjorda kärleksförklaringar o hon har svårt att förstå mig då hon har svårt för att lyssna o ta till sig.

Minstan blir 3 år i dec o har sedan ca ½ år sedan kommit in i *den* åldern... Hon har svårt att ta ett nej, börjar gråta o får direkt "aj" ngnstans el så skriker hon hjärtskärande rätt ut, spänner kroppen o börjar skaka. Känner igen symptomen från syrrans period så jag oroar mig inte så mkt över det, däremot blir det dubbelt så mkt bråk när de nu är två som ska tjafsa om TV:n, leksaker min uppmärksamhet mm.

Det har varit många oroliga nätter den senaste mån dessutom...jag (vi) får i snitt 3-4 h sammanhängande sömn o det är för lite. Jag är kvällmänniska o har jättesvårt att komma isäng o somna före kl 11-12 på kvällen. Har inga större problem att stiga upp vid 6-7 ändå men då ska jag ha fått sova däremellan. Då jag har vissa fysiska problem m värk emellanåt, huvudvärk i stort sett varje dag så tar det naturligtvis väldigt mkt på mitt humör o emellanåt brister det rätt så rejält. Sedan står man där m skuld- o skamkänslorna.

Ibland ångrar jag att jag inte fortsatte att jobba. När man har en verklig downperiod känn livet verkligen svart. Jag älskar mina barn men när man jobbar har man åtminstone en lön som visar att man är lite uppskattad för det man gör. Jag o en väninna satt o räknade ihop vad jag som hemmafru kan titulera mig som. Det bidde: kock, tvätterska, städerska (även om Guben oftast tar den tunga biten), sjuksköterska, lärare, fritidsledare...om man sedan räknar om hur ofta jag utför dessa sysslor i % under en v så jobbar en en himla massa heltider...jour dygnet runt dessutom!

Känner mig fast i fällan emellanåt då jag inte kan återgå till sjukvården igen pga min rygg o ngt annat kan jag inte. Jag vill inte studera ngn längre tid pga pengar samt att jag varken har läshuvud el tillräckligt m ro för det o vem vill då ha mig? Särskilt när jag dessutom uppnår en ålder av 44 år nästa födelsedag...

Egentligen gillar jag att vara hemma men när allt kör ihop sig på samma dag...värk, 3 griniga ungar, Guben har jobbarpass, slutet av mån o pengabrist...vad ska vi äta till middag idag som *duger* o tvätten hopar sig o jag längtar efter att få ta fram symaskinen o börja m alla visioner jag har men inte har tid förrän ngn ggn nästa år...å så lite hormonsvängningar på det...då känns det som om en uppsägning skulle sitta fint!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.