20 - Tips & råd

Hur förklara om döden för 4 åring?

2010-02-17 12:17 #0 av: MammaL

En tragisk och otroligt sorglig händelse som jag fick reda på idag när jag kom till dagis med min 4 åriga dotter var att en av hennes vänner där har avlidit endast 4 år gammal. Jag är fortfarande i chock och har gråtit ögonen ur mig. Hur ska jag förklara för henne att hon är borta? Jag har tänkt att det bästa är att vi ska säga att hon kommit till himlen och blivit en liten ängel. Och sedan tända ljus och ha en tyst minut.

Har en dotter som dog i magen och hon vet att hon kommit till himlen.

Kram från mig!

Anmäl
2010-02-17 12:23 #1 av: Bumsibum

oj, vad hemskt... vissa säger ju att personen flyttat långt bort, men de tycker inte jag är bra för då kanske barnet säger "jaha men då kan vi ju hälsa på henne nån dag"

så jag tycker de värkar vara bra det du skrev.

Men bara det inte skrämer upp henne, man vet ju inte hon kanske tror det är en vanlig sak... så man kan ju förklara att det inte kommer hände dig osv, eller ja, jag vet inte, det är svårt... men så synd när så små barn dör! Obestämd

 

synd med att du miste din lilla tös i magen, RIP dom båda barnen.

Anmäl
2010-02-17 12:36 #2 av: MammaL

Tack! Det betyder mycket för mig....

Kram på dig

Anmäl
2010-02-17 12:38 #3 av: Bumsibum

så lite så, men hoppas du löser det bra, så din lilla 4 åring förstår, och inte själv blir skrämd.. svår sits du är i! Rynkar på näsan

 

kram.

Anmäl
2010-02-17 12:40 #4 av: MammaL

Hon kände nog på sig något för idag ville hon abolut inte gå. Barn har ju en sådan förmåga att känna på sig saker.

 

Anmäl
2010-02-17 12:43 #5 av: Bumsibum

aha.. Rynkar på näsan, mjo så är det ju oftast, jag förlorade en vän när jag var 6 år hon skulle bli 5 om 1 vecka eller något sånt, jag tog de väldigt hårt, och kan tänka än i dag på det och få tårar.

Anmäl
2010-02-17 12:47 #6 av: MammaL

Åh...beklagar för din skull! Men man får hoppas att dom ser ner på oss med ett leénde på sina läppar för det är ju ändå tiden på jorden och vi som var med som betydde något. Man måste tro det...

Kram!

Anmäl
2010-02-17 12:50 #7 av: Bumsibum

tack, ja.. så är et ju... men nu var din dotter 2 år yngre än va jag var då, så vet ej om hon kommer minnas detta som vuxen, men de finns nog chans för jag tror är de såna stora saker minns man nog, som jag minns inte alls så mycket som 6 åring, men bara just den dagen jag fick reda på de, plus sista gången jag såg henne vid liv. Så jag tror barn kan minnas stora händelser.

kram.

Anmäl
2010-02-17 12:52 #8 av: AnnaLundin

barn förstår mer än man tror... Enkla förklaringar kan få dem att förstå, sen kommer de givetvis sörja och det måste de få göra. Man kan inte skydda dem från det som är naturligt i livet, hur gärna man än skulle vilja.

här är några förslag:

  • "NN" var med om en olycka och kroppen gick sönder så mycket att h*n inte kunde leva längre.
  • "NN" blev så sjuk i kroppen att den slutade fungera

Hos oss har döden blivit ett naturligt inslag, även om det är djur som har dött. Vi hra varit tvungna att prata om det på något sätt och det har funkat bra. I början  "åkte hästarna till hästarnas himmel", fast när frågan kom så var vi ärliga med att hästarna inte är i himlen på riktigt, men att det känns bra att tänka sig att hästarna kommer till ett ställe där gräset alltid är grönt och inga sjukdomar finns när de dör. Och barnen har köpt det rakt av. Vi har förlorat flera hästar, några får och avlivat några katter de senaste åren, så det har som sagt blivit ganska naturligt här.

Anmäl
2010-02-17 19:18 #9 av: Trollhassel

När jag var liten upplevde jag döden som något väldigt naturligt. Jag är uppvuxen på landet med många djur och såg då ofta gammla djur lämna jodelivet. Jag vet inte hur det kunde komma sig men jag hade redan från början en ganska klar syn på vad som inträffade och jag tyckte inte att det var otäckt alls. När jag var 3,5 år sa jag att "när man dör så återgår man till naturen" och det tyckte jag var väldigt bra tänkt av ett litet barn.

Jag föreställde mig att man blev en del av naturen och att man levde vidare fast på ett annat vis. Låter lite flummigt, men barn är sällan flummiga.

För mitt barn kommer jag beskriva döden just som jag föreställde mig den när jag var liten, och än idag. Man blir en del av något nytt.

Att gråta och sakna är självklart. Vi som lever kvar som vanligt kommer ju aldrig mer att se den avlidna igen och det tror jag är viktigt att markera. Som redan skrivits i tråden är det viktigt att se till att vi inte blandar in skräck och olustigheter i döden. Döden är och ska föbli naturlig. En del av livet och början på något nytt.

Beklagar sorgen! Miste själv en bekant i helgen. Man måste tillåta sig att vara ledsen, gråta, att varva ner och begrunda.

Anmäl
2010-02-17 20:07 #10 av: MammaL

tack!

Anmäl
2010-02-17 20:28 #11 av: [iurochskur]

Jag brukar säga till mina döttrar att när en människa dör så blir den en ängel och får bo i himlen. Men det händer bara när en människa är riktigt allvarligt sjuk eller om det händer en olycka som gör att människan inte kan räddas.

 

Anmäl
2010-02-17 20:38 #12 av: regskylt

usch vad tråkigt att höra... vet inte hur man kan göra, men vill du berätta för oss vad som hände? om du vet och vill bara..

Anmäl
2010-02-17 22:06 #13 av: [Tassy]

Jag var själv bara 6 år när min morfar gick bort, och det minns jag än i dag väldigt tydligt. Så mitt tips är att precis som du är inne på förklara ärligt att barnet har dött, sedan behövs nog många trygga ord för att förklara vad som händer. Barn är ju väldigt nyfikna, så det du är inne på att säga att barnet blivit en ängel och kommit till himlen låter som ett väldigt bra sätt att förklara på. Men absolut ärlighet. Att säga att man somnar för gott är dock inte så bra alla gånger, jag själv blev livrädd för att somna "för djupt så jag råkade dö" efter det.


Anmäl
2010-02-18 11:43 #14 av: Anna-Helga

Man får vara ledsen också. Man kan inte dölja sina känslor för sina barn. De är oftast lättare än man tror att prata med och ställer kloka frågor som man måste besvara så ärligt man kan. Mina stora flickors farfar fick en stor hjärntumör när de var 4-5 år. Då kunde de prata med honom innan om vad som skulle hända. Det var verkligen speciellt. Så strongt av honom att han orkade, men det var väldigt positivt för oss alla. Han fick en karta av en av tjejerna till en stjärna där han skulle sitta och vaka över oss. Han lovade att finnas hos oss fast han inte längre levde. Och den känslan är stark för oss än idag, han är i allra högsta grad närvarande i våra tankar, samtal och härliga minnen.

Styrke-kram!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.