Det låter som en hjärtskärande situation. Har ni testat att prata med honom om det? Ni kanske behöver hjälp av en kurator. Vi fick hjälp av BVC när den äldsta sonen inte ville vara hemma hos sin pappa varannan helg. Det är inte lätt att veta hur man ska ta en sån sak med ett så litet barn men samtidigt behöver ni reda ut det så ingen mår dåligt.

Jag tycker att du skall ta det lugnt och låta din son och din man ha det de har ihop. Var glad för det istället. Det är inte roligt att känna sig bortvald, men i de flesta fall är det nog pappan som blir det.
Ta tacksamt emot hans närmanden, men försök inte tvinga honom till något. Visa att du accepterar att just nu är det pappa som gäller. Låt inte din son få dåligt samvete över det, det kommer bara att göra det svårare för honom att närma sig dig - det blir för laddat.
Och barn växer och förändras, en dag vill din son närma sig dig igen, ta då bara emot honom och finns där, du och hans pappa kommer hela livet att tillfredsställa olika behov hos honom, liksom hos alla era barn.
Kanske din man var pappaledig under just en speciell period i din sons liv som kom att betyda mycket för hans utveckling och identitet.
Kan inte säga att våra två äldsta (pojkar) var speciellt mammiga, men när trean (flicka) hade en enorm pappa-period kändes enormt befriande att slippa vara precis allt för alla barnen, och jag var så glad för jag hoppades att hon skulle få en bra relation till sin pappa, vilket hon fick.

Fyran (en pojke) har alltid varit mer mammig än pappig, så pojke eller flicka spelar ingen roll. Det handlar mycket om personkemi även mellan barn och föräldrar. Våra barn har en sorts relation till sin pappa och en annan till mig. Alla dessa relationer är lika viktiga och har format barnen till det de är.

Så snälla, lägg ingen värdering av dig som förälder i att din son just nu föredrar sin pappa. Det är roligt att du har en bra relation till din dotter, men den kanske inte alltid kommer att vara så. Om tjugo år kanske relationerna är helt ombytta.

Och om  du nu får en son eller dotter nu säger absolut ingenting om vilken relation ni kommer att få när barnet är litet, eller tonåring, eller vuxen.
Det bästa du kan göra är att acceptera dina barn för vilka de är, ge dem all kärlek och allt stöd du kan, så blir de säkert kärleksfulla och accepterande människor.

Jag tycker att det gått i perioder med vår äldsta (dotter) just nu väljer hon så gott som alltid sin pappa över mig om hon kan. Jag har försökt se det som att jag glädjs åt att han också får smaka på att vara favoriten … men å andra sidan så är jag inte så bortvald att det blir bråk om det blir jag som nattar. Vår son är mammig fortfarande men han är så liten att jag tänker att det är naturligt (med Amning och att det är jag som är hemma med honom). Om du orkar skulle jag tänka att du väntar ut din son, du kan säga ”vad glad jag blir när du vill att jag ska läsa för dig” och uppmuntra hans närmanden men inte ”tvinga dig på” så att han associerar det med något jobbigt. Kanske låta hans pappa prata med honom om att du blir ledsen när han kastar sig och skriker ”inte mamma!”? Mindre hotfullt om pappan tar upp det än om du påpekar det, en 5åring är ju ändå klok.

Min man gillar inte heller den här situationen. Han känner sig begränsad efter som jag har svårt att hantera vår som när han är borta. Han sparkar mot mig, har ibland bitit mig, kastar saker på mig och slår mig och skriker ”inte mamma” jag har tidigare fått en hel del blå märken från när han sparkat mig då jag försökt sätta på pyjamas eller ytterkläder så jag ger upp när jag ser att han lägger sig på rygg och sparkar med fötterna mot mig. Min man har sagt till honom att man inte får slås och att mamma blir ledsen och att jag också får byta blöja, borta tände osv. Det har inte hjälp! Vi har tänk att detta växer bort men det verkar bara bli värre så börjar fundera på om man kan ta han till barn psykolog eller liknande och få stöd i hur vi ska hantera situationen? Min man påstår att vår som kanske upplever att jag favoriserar vår dotter. Det kan kanske ligga en liten sanning i det pga vår sons beteende då jag bara försökt ignorera vår sons beteende och slutat försöka ställa mig in och istället kanske lagt ner mer energi på vår dotter. Kan kanske ha blivit en ond spiral. När min man är borta en kväll så vet han om problemen hemma och säger att han inte riktigt kan slappna av. Han ringer ofta för att höra hur det går och säger jag sanningen att han bara gråter efter pappa vägrar borta tänderna, sätta på sig pyjamas eller sova så känner han att han behöver komma hem. Så ibland ljuger jag och han när han kommer hem så har vår som har gråtit sig till söms efter pappa vägrat sätta på sig pyjamas eller borta tänderna.

Jag såg nu att du skrev att han är 5 år. Är han 5 år och har blöja?

Ja men bara nattblöja!

Jag tycker ni skall kontakt med BVC.

Hm okej det är inte riktigt på samma nivå som jag känner igen här hemma… men usch det låter verkligen kämpigt för er alla! Jag tycker absolut att ni kan börja prata med BVC och sen kanske familjerådgivning med fokus på barn?

Jag förstår att det är jobbigt för dig. Vår äldsta dotter är väldigt mammig och i perioder är det såklart väldigt tungt för pappan, men det är inte lika mycket som det verkar vara hos er. 

Min begränsade erfarenhet har varit att barnet tyr sig till den som barnet anser förstår och lyssnar dess behov bäst. Det betyder inte att man är en dålig förälder, kanske bara att man inte "klickar". Här hemma är pappan lite mer auktoritär och det klarar inte vår äldsta dotter. Perioder när han verkligen anstränger sig för att ha ett tydligt lågaffektivt bemötande så funkar allt mycket bättre, vilket inte är konstigt. 

Jag reagerar också på ex blöja och klä på en 5-åring. Varför behöver han hjälp att klä på sig pyjamas och ytterkläder? Hur försöker du ställa dig in? Behöver barnet den här typen av hjälp eller känner han sig inte sedd och förstådd med egna kunskaper? 

Hur ser kvällsrutinerna ut? Kan ni ha dem lite mjukare när pappa är borta så att sonen har ngt kul att se fram emot? Ex nu när pappa ska vara borta tycker jag att vi ska köpa en ny bamsetidning att läsa tillsammans, vad tycker du? eller ngt liknande. Måste han ha pyjamas? Går det att undvika de laddade situationerna? 

För mig är att ställa sig in på "rätt sätt" att lyssna och vara förstående för barnet, samt att hjälpa barnet förstå och hantera sina känslor, och att hjälpa barnet bli självständig. Jag tycker att du ska läsa ex boken "Barn som bråkar" och ex gå med i gruppen "Nära föräldraskap" på Facebook om du har det, samt evt be om stöd på BVC.

Ja han har nattblöja vilket är ganska vanligt vid 5 års ålder så kan vi släppa det nu? ibland behöver man hjälpa honom att sätta på sig kläder då han inte vill själv. Hur han än är mot mig så kommer jag aldrig släppa ut honom i kylan i bara stumpor och pyjamas bara för att han vägrar sätta på sig ytterkläderna själv. Då ser jag det som min uppgift som förälder att klä honom innan vi åker. Stanna hemma för att han inte behagar sätta på sig sina ytterkläder funkar inte. Jag jobbar faktiskt på dagarna! Det är inte det jag ville diskutera här. Tvekade ett tag innan jag vågade skriva här och bestämde mig till slut för att göra det då man är ganska anonym här. Ville höra om folk hade liknande erfarenheter och hur ni i så fall har hanterat detta och i bästa fall skulle få råd om vart folk i liknande situationer har vänt sig eller kanske känna lite tröst i att höra att det löst sig för någon som har haft liknade problem. Om diskussionerna ska börja handla om min sons blöja så lämnar jag den här tråden. Jag ville dra ett exempel där det ofta blir problem men inser nu att jag tydligen drog fel exempel. En del barn blir torra tidigare än andra och en del behöver blöja på natten längre tid och jag trodde inte det var någon tävling. Varför tror ni att dom säljer blöjor i 7:or och 8:or på ICA om det inte fanns folk som köpte dem? Jag ser inget problem i just det att han har nattblöja på natten och jag är väldigt säker på att han inte kommer ta studenten i blöja.

Jag tror du missförstår mig, jag kanske skrev klumpigt. Menade inte att han har blöja utan att han behöver hjälp att ta på den. Att han behöver hjälp med att ta på pyjamas mm. Vi kör minsta motstånd hemma och pappan som inte är favoriten måste göra det mer än mig. Ex pyjamas, hon väljer själv vad hon vill sova i och tar på det själv. Vår enda regel är att hon ska ha ngt på överkroppen på vintern och antingen trosor eller byxor (annars får vi en naken rumpa i ansiktet på natten). Ofta vill hon sova i de kläder hon vill ha på förskolan dagen efter. Samma med ytterkläder, tar hon inte på sig själv så går vi ändå och bär ytterkläderna i handen. Hon kommer be om dem inom en minut om det är kallt. En period när hon var 3 ville hon aldrig ta på sig skorna utan istället vara barfota. Blev en del tjafs tills jag sa ok, då bär jag dem. Det var snö ute men logik är inte alltid bättre än egna erfarenheter. Det tog 10 sekunder så ville hon ha skorna och sen har det inte varit ett problem igen. Kanske är det därför rimligt för dig att släppa på sådant som faktiskt inte är hela världen. Vill han inte ha pyjamas, varför ta den fajten? Vill han inte ha jacka, säg ok då bär jag den om du ångrar dig, säg till om du fryser. En 5åring har ganska bra koll och kan få vara med och bestämma och lösa vissa saker själv. Sen måste man förbereda. Jag förbereder dottern under dagen varannan dag då det är pappakväll. Hon vet att det är pappakväll men jag påminner henne och frågar ex vad hon vill att han ska läsa, då ser hon fram emot det mer. Jag målar upp en mysig läggning med pappa och lillasyster för henne. Om han är utåtagerande mot dig så är det hans bakomliggande behov du bör fundera på. Vilka känslor får han inte ut på annat sätt? Varför blir han så arg? Han behöver hjälp att sätta ord på sin frustration och hantera känslorna. Känner han sig inte sedd, inte lyssnad på osv? Vad säger han själv? Läs barn som bråkar.

Vi gör ganska likt som #11, lite minsta motståndets lag på sådant som inte spelar så stor roll. Alltså jag väljer mina strider. Än så länge har vi inte behövt gå ut med bara strumpor i snön skämt åsido men den dagen kommer säkert. 😉 Du kanske kan testa och se hur det blir för er? Alltså låt honom ta på ytterkläder själv och om han inte vill ta på jackan så kan du bära den med er så får han den när han sen ber om den? Inget att bråka om i hallen liksom "i onödan". Jag kan ibland säga "nu blir jag så varm så om du inte kommer nu så går jag och väntar på dig där ute" och då brukar det bli en himla fart att bli klara samtidigt. 

Vårt stora barn sover naken för att hon vill det, varför inte tänker jag - jag gillar också att sova naken. Jag tjatar inte ens om att kissa före nattningen utan om hon säger att hon inte vill/behöver så låter jag det vara bara. Tandborstningen tummar jag inte på lika lätt men ibland blir det bara en snabb borstning och ibland blir det en längre… 

Hur är han mot andra vuxna? Om en far- eller morförälder ska hjälpa till och vara med honom till exempel?

Om han fortfarande går på förskola så kanske han kan vara hemma med dig en-två dagar i veckan med dig och bebisen när hen fötts? Min äldsta är 3 och har alltid vart pappas pojke, sen han föddes. Han har inte vart lika tydlig med det som din son, men det har definitivt märkts. Jag har inte brytt mig nått om det, vi har en fin annan sorts relation. När vår yngsta föddes var stora hemma i fem månader med oss och sen gick han tre dagar i veckan på förskola. Nu efter det så märks det inte alls att pappa är favoriten. Klart vi har olika relationer till barnen men de är absolut lika bra. Yngsta är för övrigt en pojke också och han har aldrig vart pappig på samma sätt. :) Kontakta BVC. De brukar vara kopplade till föräldrarådgivare. De för inga journaler utan är bara ett samtalsstöd. Ni kanske kan gå båda två, du och din man?

#11 Riktigt bra tips! Få barn vill vara ute i kyla utan kläder speciellt länge. Jag rekommenderar boken Med Känsla för Barns Självkänsla. Även Problemskapande Beteenden av Bo Hejlskov kan vara aktuell här. Jesper Juul har bra böcker också. Kom även ihåg när det kommer till självhjälpsböcker att ta till dig det som resonerar med dig, det finns ingen manual för barnuppfostran. Och ja, psykolog kan vara skönt att gå och prata med! Finns även ett jättefint instagramkonto om föräldraskap världen över som heter Vildabarn, rekommenderar alla att följa för att bredda sitt perspektiv :)