Annons:
Etikett02-barn-0-12-mån
Läst 1349 ggr
[Devya]
10/11/19, 12:41 PM

Sova i sitt eget rum

Vi har nu äntligen fått fixat vår dotters sovrum och tänkte ha henne att sova där men det känns knepigt då hon ännu vaknar ofta om nätterna. 1-2ggr ska hon ha sin mjölk och 2-3ggr så har hon tappat bort nappen. Då hon är sjuk, som förra natten, så var det något var femte minut. Det är inte sen så att jag går in dit varje gång hon gnäller eller gråter lite, för det mesta kan hon somna om. Det är bara om det övergår till äkta gråt som jag går in dit. Hon tycks sova sämre i sitt eget rum.

 Samsovt har vi aldrig gjort utan hon har fått sova i en next2me säng som har varit bredvid vår säng då. Det har varit väldigt behändigt att henne nära så man behöver inte gå upp ur sängen då hon vill ha mjölk eller nappen. Hon har dock växt ut ur sin lilla next2me och vi har inte rum med den större sängen i vårt rum.

Min man är ganska ivrig på att få tillbaka vårt sovrum men jag har så svårt med att ha henne i ett annat rum då jag hoppar högt upp i sängen varje gång jag hör något från hennes rum. Min man har föreslagit att ta hand om henne om nätterna bara vi får vårt sovrum tillbaka men det känns ju väldigt orättvist att han ska få springa på om nätterna medans jag skulle sova. Det kan jag inte godta med gott samvete. Jag funderar på att skaffa en enkelsäng och lägga den i hennes rum och så kan jag sova där men min man säger att det är bäst att ta itu med det nu så att hon vänjer sig att sova i sitt eget rum, att vi kan inte skjuta upp det i evigheter.

Hur har ni gjort?

Annons:
Lona
10/11/19, 1:33 PM
#1

Hur gammal är hon?


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

mollyt
10/11/19, 2:31 PM
#2

Vår dotter flyttade till att somna i sitt rum när hon var 2,5år och då köpte vi en vanlig 110-säng så att vi kunde ligga bredvid henne där inne. Nu är hon 3,5år och vaknar fortfarande på natten och då smyger hon oftast in i vårt sovrum och somnar om direkt i vår stora säng. I vår säng samsover vi då med båda barnen men har stor säng som får vägg-till-vägg (två sängar ihop).

[Devya]
10/11/19, 5:10 PM
#3

#1 Hon blir 11 månader den 21 den här månaden. Så vi är lite sent ute med att börja på med det här. Det borde skett redan då hon var 6 månader men vi hade inte färdigt hennes rum vid den tiden.

#2 Ahh, okej. Ni började också ganska sent då med att ha henne att sova i sitt eget rum, men det blir väl lite så om man samsover.  Vi känner väldigt många människor i vår närhet som samsover fast barnen är redan 6 år gamla. Han är livrädd för att det ska bli så för de paren sover aldrig tillsammans. Barnen har liksom tagit över i de hemmen. =P Inget illa mot dem som vill ha det så men vi vill undvika det. Vi saknar att få sova tillsammans som ett par. :)

mollyt
10/11/19, 7:38 PM
#4

Jag förstår dig! Vi började som sagt inte med egen säng till dottern fören hon själv ville det. Nu går det absolut inte att få henne att somna hos oss utan hon vill BARA somna i sitt rum! Haha! Så vi brukar kramas och somna tillsammans - min man och jag - när vi lägger oss, sen dyker ju dottern upp under natten. Det gör mig inget, tycker detta rätt mysigt och hellre att hon smyger upp än att hon ligger i sitt rum och är ledsen så jag skulle behöva gå dit … Men er lilla är ju så liten. Men köp en ”vuxensäng” att ha i hennes rum så har ni möjlighet att ligga bredvid. Jag tolkade det som att ni kommer få en del spring in till henne på nätterna. Skönt att kunna ligga bredvid i alla fall när hon är sjuk eller att ni vill kunna sova i varsin säng.

oh-la
10/11/19, 9:02 PM
#5

#3, sent med 11 månader, hon är ju fortfarande en bebis! Säger jag som har min treåring sovandes i sängen mellan oss när hon inte sover Indien säng inne i vårt sovrum. För barn är det ju egentligen inte naturligt att sova själva skilda från resten av familjen. Barn är ganska drivna av instinkt och rädslor, och det med rätta. En bebis som lämnats ensam i en grotta hade blivit lejonmat. Därmed inte sagt att hon inte ska sova i eget rum, men köp en säng som du kan krypa ner i också. Det blir lättare med nattningar, att va trygghet när dom får sina perioder av otrygghet, när dom behöver lite extra närhet när dom är sjuka. Vi bir för tillfället i barnens rum, som är klart innan vårt sovrum. Va en BVC-sköterska som citerade någon (bekant eller annan minns jag inte) från ett barns perspektiv ”varför ska jag som är liten sova ensam när ni som är stora får sova tillsammans” och det satte sig. Barnen får alltså sova med oss tills vi kan flytta in i vårt sovrum. Då får dom sova tillsammans i samma sovrum med möjlighet för oss att sova med dem vid behov i större sängar.

oh-la
10/11/19, 9:07 PM
#6

Och då ska jag tillägga att jag verkligen inte kritiserar att ni vilja tillbaks er säng! Jag längtar dit. Det är inte fantastiskt alla gånger med två vuxna, en treåring, en 6-månaders som är inne i en otrygg period och bara vill sova sked och en 16 kg staffe som är en jäkla smygninja på nätterna och ska sova emellan oss 😂 har vi en riktigt bra natt har vi en katt i sängen också, men då är jag nära sammanbrott…

Annons:
[Devya]
10/12/19, 5:54 PM
#7

#4 Jag ska försöka övertyga min man om den idén. För ibland blir man ju så trött att det blir svårt att springa fram och tillbaka.:)

Jag tycker det låter lite mysigt att hon kommer in till er om nätterna. Bara lite extra gos då ju. :) Jag tror inte att min man skulle ha så mycket emot om det hände eftersom han själv tycker ju om att gosa.🤔 Vår dotter är dock inte särskilt kramig eller gosig av sig vilket han tycker är lite synd. :)

#5 Hon har aldrig tyckt om att gosa och kramas och dylikt. Direkt på bb så sov hon jättebra i sin egen säng och på det viset fortsatte vi då ju. Här är sen rekommendationen att de börjar sova i sitt eget rum då de är 6 månader och alla som har gjort så har barn som är väldigt nöjda att sova på egen hand . Övergången till att sova i sitt eget rum har där gått problemfritt. Därför fundera jag att vi är lite väl sent ute.

Anledningen till att vi vill att hon ska lära sig att sova ensam är för att man sover ju mest ensam i sitt liv sen ändå, så det är bra att lära sig det från första början. Själv älskar jag att sova ensam och sover som allra bäst ensam även om jag har haft en partner att sova med största delen av mitt liv (14 år) Det är ju också bevisat att par sover sämst då de sover tillsammans och att det bästa vore att sova ensam.

Då lillan sov bredvid oss i sin egen säng så vaknade hon också jämt då jag gick själv och sova, samt om gubben min hostade så hoppade hon till osv. Med andra ord sovde hon ju inte så jättebra i vårt rum och tänkte att det är bäst att hon lär sig att sova i sitt eget rum där hon får sova ostört. Plus att vi sen inte behöver oroa oss över att väcka henne.

Inatt gick det faktiskt lite bättre. Behövde bara gå upp 2 gånger för att mata henne och 2-3ggr för att ge henne nappen som hon hade slarvat bort. Så kanske det går bara man blir van. Men jag skulle ändå vilja ha en säng där inne för de nätter då det går lite sämre. Eller är det att gå bakåt?

Jag måste dock erkänna att det finns stunder som jag önskat att jag hade samsovt med henne för det verkar vara så himla mysigt. <3 Men det skulle hon aldrig accepterat. Hon har aldrig verkat gilla att vara för nära oss. =P

oh-la
10/12/19, 9:44 PM
#8

#7 att gå bakåt tror jag inte. Snarare känner jag att det, för våran del, kommer vara ett krav för min egen skull. Jag måste medge att samsovningen till stor del är av bekvämlighet. När jag ammat barnen på nätterna orkar jag inte gå upp varannan timme och sätta mig. Jag lyfter helt enkelt över i sängen och liggande. Oftast somnar vi under amningen tillsammans. Sedan tycker ju jag det är mysigt att ligga sked med lilleman på 6 månader och snusa bebishår. Sedan har säkert olika länder väldigt olika rekommendationer. Sjukhuset där sonen föddes förespråkade nära föräldraskap. Så lite bebis i baljan som möjligt och istället hud mot hud. Vi fick direkt en ”tub”, som en hård, tight tubtopp som man drog på sig och hade bebis i så han kunde ligga nära och man kunde ha händerna fria, eller om man låg och slumrade så han låg stabilt. Dom till och med gav råd om säker samsovning och erbjöd att bädda till sängarna på BB så vi kunde samsova. Här handlade det mycket om vikten av närhet för anknytning och för att få igång amningen. För mig kändes det ju bra. Jag ville ju gärna från start ha det så och det kändes rätt mot mina instinkter som från första bebis skrikit att hon ska vara nära. Tänk så olika det är… Jag tror verkligen inte att en extrasäng, eller en större säng till tjejen gör skillnad. Hur många barn kommer inte ganska länge in ibland för till föräldrarna efter mardrömmar för att få lite trygghet? Dom lär sig sova själva också. Däremot hade jag blivit knäpp för egen del om jag 5 ggr per natt ellerner fått traska ur min egen säng, gå till ett annat rum, ge napp eller mata, gå tillbaks och lägga mig. Hellre ställa en säng nära så man kan ha barnet bredvid och bara sätta sig upp och ge napp och sedan läggasig och somna om. Inte för barnets skull, utan för min egen. Nu tar jag typ alla nätter själv med barnen, så jag är ju väldigt inkörd på lösningarna som är bäst för min sömn. Ni som turas om kanske kan få ihop det trots längre spring.

Sarah
10/14/19, 4:01 PM
#9

Ta i tu med… Svårt att känna att det är ngt att ta i tu med. Barn vill vara nära sin familj och det är inte ngt att ta i tu med. Men, det är ju så olika från barn till barn vad de känner sig trygga med. Vår 4åring vill inte sova själv och har sovit mellan oss sen hon föddes. Vår ettåring sover i spjälsängen bredvid oss, med ena väggen borttagen. Hon vill ha lite mer space än 4åringen. Visst vore det trevlig att ha sängen för sig själva, men det är så kort tid barnen är små. Vi tänker inte tvinga ut dem ut sovrummet, det är upp till dem. Tror att båda kommer välja att flytta ut samtidigt så att de har varandra i sitt rum. Lilla kommer det vara enklare för än vad det är för stora. Barn lär sig såklart att sova själva om de måste, men är det för att de måste, eller för att de vill? Barn som folk använder skrikmetoder på sover oxå hela nätet, för att ingen kommer och tar upp dem. Det betyder inte att det har någon positiv inverkan på barnen. Lära sig att sova ensam för att man ska göra det som vuxen? Att sätta en ettåring i livets hårda skola, kan inte det vänta några år? :p Kontentan av mitt inlägg. Är hon trygg ändå, och er sömn förbättras, why not. Våra barn kommer inte behöva sova själva innan de vill det själva.

[Devya]
10/15/19, 5:46 AM
#10

#8 Jag ska se vad jag hittar på. :)

#9 Alltså hon sover ju inte i samma säng som oss, det skulle hon aldrig ens gå med på. Hon är inte mycket för närhet, bara om hon är riktigt sjuk men även då vill hon sova ensam för annars skriker hon ner huset. Hon har aldrig varit en bebis som vill gosa. Redan från första dagen hon kom till världen så märkte man att hon trivdes bäst på egen hand, vilket var lite tråkigt då man mest ville gosa då.

Orsaken till att vi sen vill ha vårt eget rum för oss själva är för att vi måste alltid vara så tysta av oss då vi går in men det är som hon märker av oss ändå för hon vaknar alltid till. Så vi stör ju hennes sömn alla kvällar då vi inte går och lägger oss samma tid som henne (19-tiden).

Det jag har sen upplevt är att många ungar som har samsovt har varit väldigt osäkra och otrygga medans de som inte har gjort det har varit mer trygga i sig själva och tycks våga mycket mer. Nu baserar jag dock det endast på de som jag känner så omkring 20 stycken barn varav lite mindre än hälften av dem har samsovt och andra hälften har sovt ensamma. Nu vet jag inte om det är ett sammanträffande eller ej men de som samsovt tycks bara inte kunna vara ensamma och ett par av dem sovde med sina föräldrar upp till att de var omkring 9 år gamla. Men jo,  jag har tyvärr märkt att just de barnen har varit osäkrare av sig och inte alls särskilt självständiga. Några av dessa barn har då varit mina systersöner och kusiner så jag har fått sett det på nära håll. Huruvida om det hör ihop med samsovningen vet jag inte men jag har hört mycket liknande historier från babyforum som jag håller till på.

Jag menar inte att kritisera samsovningen men det är liksom en del av orsaken varför jag har aldrig velat göra det själv, även om det har verkat vara en bekväm lösning emellanåt men då jag testade det de första dagarna (på bb) så var hon totalt emot det.  Så det är en annan orsak till varför det har aldrig blivit av.

Min lilla plutt har sen alltjämt velat sova i hennes egen säng så det har inte varit något konstigt för henne. Så hon kan sova själv och hon har alltid kunnat somna på egen hand utan att vi har behövt hjälpa henne med den biten.  Problemet är att vi måste ju springa upp ur vår egen säng flera gånger om natten för att gå till det andra rummet. Hon vaknar lika ofta nu som hon gjorde då hon sovde i vårt rum. Så det har än så länge inte blivit någon större skillnad, förutom att hon vaknar då inte till då vi ska gå och lägga oss. Det var endast första natten som hon tycktes sova sämre i sitt eget rum men det visade sig bara att hon höll på att bli sjuk för hon sov lika dåligt bredvid oss då vi flyttade henne in till oss. Hon har nu en otroligt jobbig hosta och vaknade  var tionde minut av att hon måste hosta… Så det var nog det som spökade. Inatt hade hon även feber och mådde inte bra så vi hade henne i vårt rum så att vi inte behövde springa på från ett rum till ett annat.

Sen skulle jag aldrig i livet låta min dotter gråta utan att gå in dit och trösta henne. CIO-metoden är jag och min man helt och hållet emot. Så någon sådan bullshit tänker vi inte befatta oss med.  Vi vill bara ha vårt eget sovrum tillbaka så att vi alla kan sova mera ostört, för det är helt klart som korvspad att hon störs av vår tillvaro då hon jämt vaknar till om vi är sjuka och hostar och har oss, samt alla nätter då vi ska kliva ner i vår säng.

[Devya]
10/15/19, 5:50 AM
#11

Ursäkta sen att jag låter så himla negativ mot samsovning! Jag har bara aldrig sett hur det ha gått särskilt bra i min egen omgivning så därför har jag väl så dåliga associationer med sådant. =/

oh-la
10/15/19, 7:45 AM
#12

#10 skulle det inte kunna vara så att man kan vända på påståendet att samsovning ger otrygga barn? jag tror snarare att osäkra, lite otrygga barn finner trygghet i samsovning. barn är u så olika, och precis som det finns tuffa frammåt barn finns de som har mer oro och kanske lite lägre grundtrygghet. troligvis, tänker jag, är de barnen mindre benägna att vilja sova helt själva då sömn i sig är en väldigt sårbar situation som många barn kan finna lite otäckt.

jag har helt andra erfarenheter än du gällande samsovning. alla jag känner samsover, eller har samsovit med sina barn i någon utsträckning. Sverige har väl en lite annan kulltur gällande samsovningen, framför allt på senare år. jag känner ingen som fortfarande samsover med sin 5-åring, få som sover med sin fyraåring. med samsovning räknar jag även egen säng i samma rum. 

jag tror inte hellr att forum är en bra grund för att stötta en frågegställnig. de som skriver på ett forum är ju de som generellt upplever ett problem som de behöver ventilera. du ser sällan trådar som "min treåring och jag sover så gott ihop och nu vill hen sova i egen säng, allt bara funkar!". en stor del av populationen, de som generellt int eupplever några problem med sin situation, försvinner i den gruppen.

[Devya]
10/15/19, 11:45 AM
#13

#12 Det kan vara precis så som du säger att osäkra och otrygga barn har större behov av samsovning än andra barn. Bra poäng helt klart.

Här där jag bor så är det egentligen inte alls rekommenderat att samsova då det har hänt ett par olyckor. Där jag bodde förra året fick vi veta av en barnmorska att en två veckors gammal bebis hade tyvärr dött pga pappan som hade rullat över bebisen i sömnen. Jag vet dock att jag själv aldrig skulle kunna göra det för jag är väldigt medveten om var min katt befinner sig fast jag sover, men min man är helt omöjligt och har även skadat vår katt pga att han har råkat rulla över henne i sömnen. Vår katt sover inte alls nära honom numera. =p Så jag skulle inte ens våga samsova med vår dotter om min man sover i samma säng. Han har även lyckats rulla över mig….🤓

Samsova för mig är att sova i samma säng, så där har vi kanske missförstått varandra lite. Att sova i samma rum men i olika sängar ser jag egentligen inget större problem med (förutom då det här med att vi råkar nu väcka varandra).

Det är fint att du har en helt annan erfarenhet av samsovning. Jag har tyvärr lyckats få en väldigt negativ bild av det hela och då mest pga släktingar, vänner och bekanta. Jag hade den här bilden redan innan jag började kolla runtomkring på forum.

Jag ser egentligen ganska ofta en massa trådar om hur folk pratar gott om samsovningen, om hur bekvämt det är men just i de fallen har nog papporna blivit  utkastade ut ur sovrummet. Det tycks oftast bli så om mamman är mammaledig och ammar.

Men jo usch, jag har nog en väldigt dålig inställning till det att man skulle sova i samma säng. Jag ber om ursäkt om det, jag är inte särskilt objektiv och det är jag medveten om. Jag skulle önska att jag vore mindre fördomsfull kring det ämnet men jag har så dåliga känslor kring det att kanske sitter det djupare än vad jag tror. =/

Annons:
Sarah
10/16/19, 9:18 PM
#14

Jag tror helt tvärtom, att samsovning ger tryggare barn i längden. Att barn ska få all närhet de efterfrågar och sen ger de sig sakta men säkert iväg från föräldrarna när de är redo. Men allt är individuellt och barn har olika behov av närhet från början. Vår äldsta har alltid haft ett enormt närhetsbehov, medan yngsta inte har lika stort behov. Otrygga är de def inte. Tryggare än de flesta jag känner i deras åldersgrupper. Sociala, positiva och självständiga. Trygghet kommer från så många saker. Lilla är en solig unge som älskar mycket folk omkring sig, alltid glad och positiv men med en vilja av stål. Stora är och har alltid varit mycket känsligare, men med en enorm integritet och står upp för allt hon tycker är viktigt, samtidigt som hon alltid är öppen för att diskutera saker. Jag tror att samsovning ger en grundtrygghet som följer dem genom livet, om allt annat också bygger trygghet. Trycker man ner barnet psykiskt eller misslyckas med att stötta dem i vardagen får man självklart inte ett tryggt barn oavsett hur man sover. Ser ni otrygga barn så är det inte samsovningen som gör dem otrygga, det är antingen i deras personlighet eller ngt i deras vardag som gör dem så. Lättväckta barn och deras föräldrar mår säkerligen bäst av eget sovande. Våra barn är inte lättväckta. Vi kan titta på film på projektorn i sovrummet utan att väcka dem. Våra barn har dock inte fått sova nära pappa när de vara minisar. Så länge jag har ammat har de sovit i min armhåla eller på mig och som ammande mamma vaknar man av minsta lilla och man rullar def inte över bebis, är min erfarenhet. Lilla valde dock tidigt att rulla bort en bit från mig när hon var mätt, och ville ha mer space. Men pappa har alltid sovit i samma säng. Jag säger eg varken nu eller bä, vad som funkar liksom. För oss funkar det bäst med samsovning och vi har ingen brådska att få ut barnen ur sovrummet. Vi sover alla hela nätter och det är mysigt. Det hade varit jobbigare dock om vi inte hade utökat sängytan med spjälsängen när lilla var några månader gammal. Hade vi inte fått sova ordentligt hade det kanske sett annorlunda ut, men nu känns det bra att kunna ge dem det lilla extra. Det jag vänder mig emot är just tankar som "dags att lära sig" och liknande. Ett litet barn ska inte behöva lära sig att vara ifrån sina föräldrar om det inte är nödvändigt av olika anledningar. Man gör val som är bäst för familjen och det ser olika ut för alla. Men att tänka att de måste lära sig vara själva är bara fel i mina ögon.

Maria
10/17/19, 7:00 AM
#15

#14 Jag minns när vår son var liten och vi sov ihop. Det var många påpekanden att det var "dags att lära sig"

Jag brukade alltid svara att han kommer säkert inte ligga mellan oss när han är tonåring så det kommer att lösa sig.😉

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Devya]
10/17/19, 10:50 AM
#16

#14 Men sen igen så ska barn lära sig många saker då de är små. Visst måste det ta den tid som det krävs men de ska så småningom ändå lära sig och det är ju bra att stötta dem under vägen och uppmuntra dem till sådant som är enbart positivt. Det ska dock ske på ett tryggt sätt och något som inte upplevs som negativt. Därför bad jag här om råd om det fanns några bra tricks att lära sig.  :) Jag är totalt emot något som skulle innebära tårar och oro. Sådant klarar jag faktiskt inte av att utsätta mitt barn för. Jag vet av de som har utövat CIO-metoden och det är något jag helt enkelt avskyr. Jag tror verkligen inte att det är meningen att man ska låta sitt barn gråta då det enda de vill ha är tröst och närhet. Sådant måste man ge sitt barn för att de ska känna att de är viktiga och att man bryr sig om dem, samt att det ger dem visshet om att de är trygga då någon är där för att hjälpa dem då de är ledsna.

Jag vill ju då att min lilla ska lära sig att sova i sitt eget rum men inte genom ett negativt och nedtryckande sätt. Trivs hon inte så får hon komma tillbaka till vårt rum. Hennes tupplurer under dagen har dock fungerat utmärkt i hennes eget rum och nu även om nätterna. Så det har ju inte varit någon negativ upplevelse för henne på det viset.

Sen då hon är sjuk så behöver hon extra mycket närhet och inatt fick hon faktiskt sova bredvid mig, (vilket annars aldrig händer) då hon var väldigt sjuk och jag såg på henne att hon ville vara nära mig. Så det finns undantag. Känner jag att hon behöver mig så tar jag till mig det och har henne nära mig. Annars så är hon dock väldigt självständig och vill helst sova ensam,

Som sagt, jag ser till att göra det på ett positivt och tryggt sätt för jag vill ju inte att hon blir otrygg eller liknande. Jag vill dock uppmuntra henne till att klara av det mesta på egen hand för det ser jag bara som ett stort plus. Det ska dock ske på ett bra sätt, givetvis.

#15 Ah, det finns faktiskt tonåringar som ännu sover med sin mamma. Jag känner till en men han är lite sen med puberteten så kanske då den kickar in så vill han sova i sin egen säng. :)

Ceciliaolucifer
10/29/19, 11:03 PM
#17

Men Devya, du skriver ju själv att hon får vara ifred om hon bara är lite ledsen och inte går över i äkta gråt? Även att hon lika gärna kan lära sig nu? Att ni vill sova som ett par? Dottern är 11 månader gammal? Hennes behov kommer alltid gå före erat önskemål om att få sova själva eller ha hemmet för er själva. Jag menar vad är ens äkta gråt för ett spädbarn? Jag tycker att dina argument är svaga. Blir tom lite provocerad av att du skriver att barn som samsover är otrygga samtidigt som du förbannar skrikmetoden även om du själv använder den? barn som inte blir hörda ger upp försöken. Barn som får sina känslor bekräftade lär sig uttrycka sig. Jag håller med Sarah.

[Devya]
10/30/19, 10:01 AM
#18

#17 Hon kan helt bra sova i hennes eget rum nu. Där innan så handlade det bara om att hon var sjuk och då gav jag henne den närhet som hon behövde 🤷‍♀️ I förrgår så började nya tänder komma in och då hjälpte absolut ingenting. Hon ha gråtit så mycket att hon har tappat rösten. Det enda som har fungerat är att sätta henne i vagnen och gå ut och gå. Sen har hon fått sova i vagnen i sitt rum. :p Men håll dig lugn och bli inte så provocerad då du tydligt inte ha förstått vad jag menar med 'lite gråt' och äkta gråt. Inte ditt fel att jag uttryckt mig klumpigt. Med lite gråt menar jag då hon bara gnäller (utan tårar) och det kan hon göra oberoende om hon sover i samma rum som oss eller ej. Jag känner mitt barn bättre än vad du gör. Jag vet när hon är på riktigt ledsen och när hon bara är lite trött och gnällig. Så oroa dig inte om den biten. Jag låter henne aldrig bli upprörd och på riktigt ledsen, förutom då jag måste säga nej åt henne om hon vill pilla på tapeterna.😆 Hon vet vad ett nej betyder och blir så arg om jag lugnt och stilla säger nej.🙈 Så nej jag använder absolut ingen skrikmetod så du kan bara glömma det.

[Devya]
10/30/19, 10:17 AM
#19

# 17 Sen måste jag tillägga. Då vår flicka plötsligt vaknar mitt i natten och gråter till - gnäller eller vad man ska kalla det, så varar det ett par sekunder. Hon gör det i sömnen. Ska man ändå springa in dit, väcka barnet å trösta henne? Om man istället låter henne vara så att hon somnar om efter ett par sekunder, menar du faktiskt att det är att använda sig av skrikmetoden?

Sarah
10/30/19, 12:43 PM
#20

Läst igenom tråden igen och vill bara lägga till en kommentar om trygghet. Barn som inte skriker och gråter när de lämnas, det innebär inte per automatik att barnet är tryggt. Det kan precis lika gärna vara tvärtom. Nu pratar jag inte bara om sömnen utan annars också. Gråter inte när man lämnar på förskolan? Skönt tänker vi vuxna, det betyder är barnet är tryggt där. Men det kan lika gärna handla om att barnet inte vågar visa sina känslor. Barn visar sina känslor mest för anknytningspersoner, har de inte trygga anknytningar så kan de lika gärna stänga av. Ett tryggt barn vågar visa känslor, ett otryggt barn gör det inte. Det ni kallar otrygga barn tidigare i tråden är förmodligen de som verkligen vågar visa. De som sitter för sig själva och är tysta kan lika gärna vara de otrygga.

Annons:
Upp till toppen
Annons: