20 - Tips & råd

Hur ska jag göra? Humör/energi (långt inlägg)

2019-08-21 13:20 #0 av: Garm

Nedanstående är mycket svårt att skriva, men känner att jag behöver det. Jag behöver tips och råd, förhoppningsvis från någon som varit i liknande situation.
Jag har en nu ettårig son, som är som typiska ettåringar. Busig, energisk, är överallt och utvecklas för fullt. Det är inte han som är problemet. Problemet är att jag är bipolär (typ 1) och är livrädd att jag ska få ett maniskt skov och/eller hamna i en djup depression snart.

Jag har under en längre tid sovit dåligt och bra sömn är viktigt för mig då dåligt med sömn kan trigga ett skov. Jag får helt enkelt inte den vila nattetid som jag behöver (sonen sover gott om natten, så han är inte orsaken till min dåliga sömn). Har även under en tid haft otroligt mycket mer att göra än jag vanligen har, sånt som sociala tillställningar, ärenden som tar mig bort från hemmet i flera timmar i sträck och andra dylika saker. Jag försöker begränsa sånt till en eller ett par gånger i veckan i normala fall, men i sommar har det varit fullt upp nästan varje dag i över en månads tid och aktiviteter kräver oerhört mycket energi av mig. Såklart beror min låga energi till störst del på denna högaktiva period, men det har lugnat ned sig nu och det är tillbaka till det normala. Jag får dock inte den sömn och vila jag så desperat behöver. Min återhämtning uteblir.

Min sambo, sonens pappa, arbetar om dagarna så jag är ensam med sonen då. På kvällarna tar sambon mer än gärna över huvudansvaret för honom så jag får slappna av. Det gör mycket, men jag känner att jag snart går sönder lite för mycket. Har tappat humöret med sonen, särskilt vid blöjbyte då han vrider omkring och härjar så jag får svårt att obehindrat göra det som behöver göras. Jag vill verkligen inte tappa humöret och skrämma honom. Det känns så otroligt hemskt i hjärtat efteråt. Mitt älskade barn ska inte behöva uppleva en humörsvängande mamma på daglig basis.

När jag får den vila jag behöver och har mental energi klarar jag mycket lättare av att parera och hala in mina reaktioner så jag håller mig lugn, men hur tusan ska jag orka parera nu? Jag har ingen mental kraft kvar. Finns det någon där ute som läser det här som har något smart knep? Att gå därifrån och andas, när det exempelvis ska bytas blöja och han härjar och gör det omöjligt, går ju inte. Att gå ifrån för att lugna mig är inte direkt ett alternativ när jag är ensam med honom. När jag tänker efter är det nog allra oftast vid blöjbyte jag får svårt att behålla mitt lugn. Inte varje gång, men ibland blir han extra omöjlig. Vid påklädning är han också som en hal ål, men det har jag löst genom att låta honom ha pyjamasen på sig hela dagen istället. Det är uttröttande att försöka behålla lugnet och det gör det ju inte lättare nu när jag inte har någon energi kvar. Hur sjutton göra ni andra? Finns det något bra knep, något sätt att tänka, som kan göra skillnad för mig just nu? Dels för att hantera mitt humör och dels för att få återhämtning.

Måste förtydliga. 90% av dagen är rolig och givande, det är bara de där jobbiga 10% när han är "omöjlig" och jag är utmattad som är det svåra.

Det blev ett lite rörigt inlägg och jag ber om ursäkt för det. Jag behövde få skriva av mig i hopp om att någon kanske vet hur jag ska hantera mig själv nu.

Anmäl
2019-08-21 14:14 #1 av: Lona

Jag har inga barn men känner med dig då jag har en liknande problematik. Får du någon hjälp eller stöd från vården? Jag tänker att ibland hjälper det att man får "prata/vräka ur sig" och kanske få lite pepp, stöd och tips från en utomstående. Själva oron över att man ska bli sämre är ju tröttande och tär rätt mycket, där kanske en terapeut eller liknande kan stötta?
Har du någon anhörig, förutom din sambo, som skulle kunna hjälpa till? Dina föräldrar, syskon eller liknande? Som kan hoppa in och ta hand om sonen en stund på dagtid? Avlasta tills du är mer i balans igen. Finns det en möjlighet att han kan börja på förskola/hos dagmamma relativt snart? Kanske på halvtid? Jag vet inte din arbetssituation men du kan bli sjukskriven och därmed ha rätt att ha honom på dagis även om jag förstår att det kanske inte känns så bra.
Det hjälper dig väl inte att veta att du inte är ensam om det här, men jag har träffat ganska många föräldrar (främst mammor) som mår likadant och känner samma sak som du. Några av dem har haft sina barn inom barnomsorgen och haft lite dåligt samvete över det men som våra terapeuter sagt, "att vara sjuk och försöka hamna rätt i tillvaron är ett heltidsjobb". Hade man känt samma skuld om man haft en fysisk sjukdom och därmed inte varit den förälder man velat vara?
Nu menar jag absolut inte att du SKA känna skuld eller att du inte räcker till men man hamnar lätt i den fällan.
Ta hand om dig! ❤️

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2019-08-21 14:24 #2 av: Devya

Jag har turen att jobba halvtid varje dag vilket gör stor skillnad. Jag har mycket mer tålamod med lillflickan (9 månader gammal) då jag inte är med henne dygnet runt. Jag började jobba då hon var kring 3-4 månader och det har varit helt underbart.

Vår dotter vaknar dock ett par gånger om natten (4-5ggr) och då blir man ganska så slutkörd men som tur är så turas min man och jag om med nätterna så att man orkar. Skulle varit ännu bättre om hon hade sovt om nätterna för då skulle man ha mer energi. Men trots att jag och min man turas om om nätterna så är jag väldigt trött om dagarna och skulle helst bara vilja sova så jag börjar fundera om mitt hb är lågt eller dylikt så jag tänkte börja ta järntabletter och d-vitamin nu.

En sak som också hjälper mycket är då min flickas farfar och farmor är barnvakt två gånger i månaden. Då har jag och min man lite tid för oss själva vilket är guld värt. Det känns som om man får lite mer energi de gångerna!

Angående blöjbytena, det har blivit jobbigt här med men det hjälper att ge henne en leksak att hålla på med medans jag byter hennes blöja. Jag brukar ibland även låta henne smaka på våtservettspaketet (oöppnat sådant) då jag har glömt att ta med en leksak. =P

Jag har sett till att bara fortsätta att byta hennes kläder varje dag efter att hon har kommit hem från dagis. Hon får ha på sig pyjamas då hon är hemma och jag älskar de pyjamasen som har en dragkedja, det är så himla smidigt! Nu då hon har magsjuka så måste jag dessutom byta kläder väldigt ofta. Hon fullständigt avskyr det men jag har börjat göra det till en liten lek för henne och gör en massa grimaser och oljud så att hon fokuserar sig på mig och det hjälper då jag ska byta hennes kläder.

Anmäl
2019-08-22 15:07 #3 av: Garm

#1 Tack. Försöker ta hand om mig så gott det går, men det är svårt när jag vill se till att sonen har det så bra som möjligt. Jag uppbär sjukersättning på 100%, så jag har inget arbete att jonglera med. Vet inte hur det ser ut i min kommun med förskolan om man har sjukersättning, men det bör jag kanske kolla up. Jag känner dock helst att jag tidigast vill sätta honom i förskola när han är 2,5 år. Det tål dock att tänkas på, om jag inte orkar fullt ut, att han får börja tidigare. Om samvetet klarar av det, vill säga.

Hans far- och morföräldrar skulle mer än gärna ställa upp och hjälpa mig med honom om jag bara bad dem, men det gör jag inte. Jag vet inte varför, kanske är det känslan av att lägga en börda på dem eller det där med att jag alltid vill klara mig själv. En kombination av båda. Min mamma kommer på besök imorgon, så jag ska nog passa på att prata med henne om det här då. Hon kommer förmodligen direkt säga att hon hjärtans gärna kommer och hjälper mig så mycket jag behöver.

#2 Tack för jättebra tips. Ska nog låta hans far- och morföräldrar komma och vara barnvakt oftare än de är nu. De skulle älska att få spendera mer tid med honom.  De är här korta stunder, eller vi hos dem, så de skulle uppskatta några extra timmar eller en natt då och då. Ska även från och med nu tänka på att ta med en leksak in till skötrummet. Han är i kasta-åldern visserligen, men får kanske ha ett lager leksaker där inne så han har att göra när jag byter på honom. Har fått det tipset förut, men glömmer alltid av att ta med leksak. Vanans makt är stor.

Anmäl
2019-08-22 15:17 #4 av: Devya

#3 Ha honom att börja dagis tidigare eller något sådant. Ha absolut inte dåligt samvete för något sådant. Min dotter fullständigt älskar dagiset och barnen där. Barnen på dagiset ropar hennes namn då hon kommer dit, de tycker lika mycket om henne som hon tycker om dem. Med andra ord så är dagiset så otroligt bra för henne då hon kan lära sig tidigt hur man socialiserar.

Det är också viktigt att ditt barn får umgås med far-och morföräldrarna så att de kan få ett fint band med varandra. Så om du inte gör det för dig själv, gör det då för ditt barns skull. Jag minns att jag ofta var hos min mormor och jag har så fina minnen från den tiden! Jag är så tacksam att jag fick spendera så mycket tid med dem. <3 Min mormor och morfar verkar vara lika glada för att ha fått den tiden med mig och mina syskon. :)

Försök nu direkt laga i ordning en leksakslåda som du har bredvid skötbordet. ;) Jag förstår att det är lätt att glömma men om du nu läser det här så ta och fixa en låda med leksaker nu direkt. ;) Jag har nu en mössa där på skötbordet som hon tycker om att leka med då jag byter blöja. Det har varit guld värt då jag har varit tvungen att byta blöja tre gånger på en timme..... =P

Anmäl
2019-08-22 18:52 #5 av: mollyt

Jag antar att ni använder byxblöjor som går att dra av och på stående? Om du kan se att han behöver bajsa så kan nu börja använda potta så minimerar du ”torkandet” efteråt om bajset hamnar direkt på toa/potta istället för utsmetat på rumpan.

Annars avlastning av utomstående som tidigare skrivits.

Periodvis körde jag också samma kläder när byten varit jobbigt. Overall med dragkedja snarare än tröja och byxa (dock är byxor bättre om man vill kunna vara snabb på potta!).

Sover han middag kan du kanske försöka vila dagtid du med?

Jag håller själv på att gå under av sömnbrist nu. Mitt äldsta barn ska få börja förskola på deltid (3,5år) och jag ska försöka ”låna ut” lillebror på promenad med morföräldrarna ibland när stora barnet är på förskolan och leker så att jag ska försöka få ordning på sömn igen.
I natt skrapade jag ihop 2h sömn totalt, helt ohanterbart. Jag har inte ork eller tålamod nu att vara en bra mamma med humöret uppe så nu får vi se hur det går.

Anmäl
2019-08-22 20:52 #6 av: Lona

#3, Rent krasst: det är definitivt lättare att hjälpa dig nu än om du kraschar. Det är sannolikt också bättre för din son att vara på förskolan, kanske på halvtid, och att du "orkar vara mamma" när ni är tillsammans än att du blir sämre.
Jag vet inte om det är lättare att tänka så, annars går man och försöker och försöker och försöker...tills man inte hänger ihop längre.
Ofta tror man dessutom att man är en sämre förälder/kompis/partner/barn/whatever än man verkligen är, det hör liksom till sjukdomsbilden. Det är jäkligt lätt att racka ner på sig själv men betydligt svårare att se det man gör bra.
Jag förstår att det är skitjobbigt att be om hjälp och att ha sitt barn på förskolan när man helst vill vara tillsammans med honom hela tiden, men vilket mår du bäst av i längden?
Jag har som sagt inga barn själv och ska inte jämföra det med mina hundar, men jag har haft liknande tankar och problem med dem så jag tror att jag förstår lite av hur du har det.

Vad gäller svärföräldrar och egna föräldrar så brukar normalt funtade mor- och farföräldrar mer än gärna ställa upp och passa, möjligen skämma bort lite grand. Det kanske rentav är du som gör dem en tjänst?

Jag har på senaste tiden när vi haft en del strul i släkten insett att det visserligen kan vara jobbigt att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa - men det finns de föräldrar och familjer som har det sju resor värre, även om man inte kan jämföra olika typer av problem rakt av.
Jag har även insett att min mamma faktiskt mår bra av att hjälpa mig när jag har det svårt och att hon har vetskapen om att jag hör av mig om det blir riktigt illa. Jag skäms som en gris när det gäller att be om hjälp med vissa saker men nu är det helt enkelt så, jag fixar inte allt i min vardag.

Hoppas att det löser sig för dig på ett bra sätt!Blomma

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2019-08-22 23:49 #7 av: Sarah

Först och främst, skäms inte för att du tappar humöret ibland. Det gör de flesta, vi är inte mer än människor.

Vid blöjbyten kan man bli galen :p vi brukar be lilla dottern klappa händer eller så börjar vi sjunga imse vimse. Hon vill inte hålla på med leksaker när man byter, men hon vill gärna göra handrörelser hon lärt sig.

Ang dina föräldrar, det handlar inte bara om avlastning för dig, det handlar om din sons relation med din / era föräldrar. Det är jättesvårt att lämna bort första barnet, men när man ser hur deras kontakt utvecklas så tänker man att man gott kunde gett den mer tid, givet att man har bra föräldrar :) Vår stora dotter har en jättebra relation till alla våra föräldrar och bonusföräldrar och lilla dottern har fått hänga med på deras umgänge mycket. Lilla har spenderat tid med alla mycket tidigare än stora gjorde och det har lett till att de redan har en fin kontakt. Min mammas man har kunnat lägga lilla utan problem sen månader tillbaka, hon hänger gärna i morfars famn, hon skrattar högt när hon ser farmor på telefonen osv. Vi känner att det är en gåva till våra barn att få en regelbunden och nära kontakt med den äldre generationen. Visst är avlastning underbart för oss, men deras relation är i slutänden det bästa som kommer av umgänget.

Anmäl
2019-08-26 15:58 #8 av: Garm

Tack så mycket för ert pepp och era tips. Behövde det verkligen nu.

Vad gäller blöjbyten så har det blivit bättre nu när jag distraherar honom med prassligt papper eller leksak. Han sparkar mig visserligen fortfarande, men det är hanterbart. Än så länge, då han inte kan gå för egen maskin ännu, har han öppen blöja. Vi byter till byxblöja så snart han går stadigt, det blir mycket smidigare så då. Klädbyten görs hittills lättast på skötbordet, för där ligger han hyfsat stilla till skillnad från sängen, soffan eller knät. Fast byter kläder gör vi inte så ofta, det är lämplig pyjamas med dragkedja mest.

Pratade med min mamma när hon var här och hon sa att hon förstår och gärna kommer och avlastar mig när jag behöver det. Ska bara försöka tillåta mig själv att be henne komma hit en dag då och då också, vilket kan bli svårt. Nu vet jag dock med säkerhet att hon vill hjälpa mig.

Det här med förskola har jag funderat mycket på och jag måste kontakta någon på kommunen som har koll, för jag behöver veta hur det ser ut med förskoleplats för barn som har en förälder som har 100% sjukersättning. Min tanke är att han ska börja med typ 10 timmar i veckan när han är 2,5 år gammal, men jag kanske måste tänka om där och låta honom börja tidigare. Måste diskutera det med sambon och höra vad han tycker. För mig känns det jobbigt att kanske låta honom börja på förskolan "för tidigt" enligt min plan. Det hela beror dock på kommunens policy angående förskoleplater för barn till personer med sjukersättning.

Måste säga, tack vare er har jag hittat fler strategier till att klara av min vardag med barn nu när jag har noll energi Hjärta

Anmäl
2019-08-26 19:49 #9 av: Sarah

Skönt att du hittar verktyg. Tycker inte att du ska må dåligt över förskola. Vill man inte ha förskola så är det ju inte mer med det, och många förskolor är stressiga. Men det kan också vara jättebra. Vi kommer skola in lilla när hon är 14 månader. Känns lite tidigt, men hon är en enormt social tjej som trivs med de flesta hon träffar, storasyster går på samma förskola, och helt ärligt så vill vi båda börja jobba igen nu. Dessutom håller stora på att bli tokig av att bara gå 15 timmar, hon saknar sina kompisar.
Det brukar vara från 15 timmar och uppåt man får ha barn på förskolan om man är hemma, eller mindre såklart om man vill. Finns ju inget som hindrar dig att avsluta om du tycker att det blev för tidigt, om du testar innan 2.5 år.

Anmäl
2019-08-27 12:22 #10 av: Garm

#9 Jo, det går ju att avsluta om det inte fungerar. Ska fundera lite till och diskutera ännu mer med sambon. Han kommer nog inte ställa sig på tvären, det handlar ju om mitt välmående, men jag tror nog han kommer sätta sonen före det (det gör jag ju själv). Att gå på förskola är ju dock sällan ett trauma, så känner jag/vi att det behövs så får han prova på det när förskoleplats finns för honom.

Någon som vet vem man bör vända sig till inom kommunen för att ställa frågor om bland annat platspolicy vid sjukersättning? På kommunens hemsida under avdelningen för förskolor finns det några personer listade. Administratörer, planeringsledare och verksamhetschef. Vem bör jag kontakta?

Anmäl
2019-08-27 16:36 #11 av: Devya

#10 Du sätter ju din son först om du låter honom börja dagis. Att låta honom gå hemma med en mamma som är trött och blir frustrerad är ju inte riktigt att sätta honom först. Det handlar nog om något annat isåfall, men definitivt inte om att prioritera vad som är bäst för din son. Jag menar inget illa mot dig! Jag har själv insett att det bästa för min dotter är att hon går i dagis. Vi båda två mår så mycket bättre av det. Tyvärr finns det en bild av att ha sina barn att gå hemma som det absolut bästa alternativet och i många fall är det inte så. Det är oftast jättebra för barn att gå i dagis och många barn tycker ju väldigt mycket om det. Om det skulle vara så att ditt barn inte tycker om det efter ett par veckor så är det ju förstås skillnad men du vet inte om du inte testar och ser hur det går.

Jag förstår att många i skandinavien har en bild av att dagis är hemskt och barn ska hållas hemma så länge som möjligt för det är det absolut bästa. Jag har dock ändrat åsikt om det här helt och hållet efter att flyttat till Belgien och fått se hur barn börjar dagis från 3 månader. Jag trodde det skulle vara traumatiskt och hemskt! Men det har verkligen inte varit så. Vår dotter trivs verkligen på dagis och vill knappt sova där för hon har så jätteroligt där. Hon är 9 månader gammal.

Så slå bort tankarna på att dagis inte skulle vara något bra för ditt barn. Det kan faktiskt vara otroligt bra för honom och speciellt om han på köpet för en gladare och mer utvilad mamma. <3 :)

Anmäl
2019-08-28 10:39 #12 av: mollyt

Din mamma kanske kan fylla funktionen av ”förskola” annars om det känns som ett alternativ? Att hon är med honom några timmar 1-2 dagar i veckan så du får vila?
Mina föräldrar hade hand om min dotter en dag i veckan mellan 1,5-2,5 år då jag gick in och jobbade en dag i veckan. Då behövde jag inte lämna bort henne till ”okända” då det var jobbigt för mig att göra det innan mitt barn var stort nog för att kunna prata ordentligt och berätta hur hon haft det så att säga.

Anmäl
2019-08-28 14:11 #13 av: Garm

#11 Det är som mollyt säger i inlägget efter ditt, det känns jobbigt att lämna ifrån mig min son till okända människor när han är så liten och inte riktigt kan kommunicera ordentligt. Jag tror inte han skulle fara illa av att gå på förskola, men det är ju den jobbiga känslan. Det är ju jättebra att din dotter stormtrivs och att du tycker det är bra att hon är där, men jag är ju kanske lite för skandinavisk där och vill hålla honom hemma längre om jag kan. Jag vill inte att han ska bli typ bortglömd stundvis och inte sedd av personalen, de har ju så många andra barn att ta hand om. Jag skulle inte kunna slappna av nu om han var på förskola, inte när han är så här liten. Ska dock fundera på det, men mollyt (#12) sa något smart. Att låta min mamma agera "förskola" ett par dagar några timmar åt gången i veckan vore nog inte en dum idé.

Vill förtydliga att jag inte tycker föräldrar som lämnar sina små barn på förskolan är dåliga eller sämre föräldrar! Måste eller vill man så är det ju helt ok. Det funkar bara inte för mig.

Anmäl
2019-08-29 21:20 #14 av: mollyt

#13 jag förstår dig! Jag tycker inte heller att andra föräldrar gör fel bara för att de inte gör som jag.
Men jag är glad att jag haft den här
möjligheten att vara hemma med barnen såhär och att mina föräldrar kunnat agera anknytningspersoner också och kunnat vara till avlastning för mig.

Anmäl
2019-09-02 13:29 #15 av: Garm

Min kära mamma ska hjälpa mig en dag i veckan med min son. Det kommer göra så mycket! Jag kommer kunna sova lite extra, städa lite, få undan sånt jag inte annars hinner eller bara sitta ner och slappna av. Det känns underbart!

Anmäl
2019-09-02 18:00 #16 av: mollyt

Toppen! Vad skönt för er allihopa!

Anmäl
2019-09-06 16:40 #17 av: Thiah

#15 vad skönt att det löste sig så, så får mormor en fin relation med liten också

(för oss har den tighta kontakten med farmor varit ovärderlig då hon kan agera istället för oss vid tex inskolning, julfester och dylikt utan att barnen saknar oss.)

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2019-09-06 20:07 #18 av: Lona

#15, Låter som en jättebra lösning! Själv är jag uppvuxen med mer eller mindre ständigt närvarande morföräldrar vilket enbart var positivt för oss allihop.
Hoppas att det lättar lite för dig nu! 🙂❤️

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.