12 - Uppfostran

Läggning av sonen

2019-01-04 20:41 #0 av: Anonym

Min son är omöjlig att lägga, han har blivit väldigt aggressiv mot mig när vi ska till att läsa bok och sen sova. Han somnar i våran säng och läggs sen över i sin egen spjälsäng. Får snart en vanlig säng när vi flyttar till större lägenhet. Han är strax över två år nu. Sliter av mig massa hår, sparkar och slår mig i magen, ansiktet mm. (han gör det även vid andra tillfällen under dagen oxå)

Jag vet inte vad jag ska göra för att det inte ska bli så dåliga läggningar. Jag är gravid i 7 månaden och det tär på mina krafter. Han gör inte så mot sin pappa. Men pappan använder hotmetoden som jag kallar det. Gör du inte det här så händer det här osv. Ingen metod jag gillar alls.

Jag skäms över att jag inte är en bättre förälder som klarar av hans beteende så vill vara anonym.

Mvh Dålig mamma

Anmäl
2019-01-04 21:53 #1 av: Sarah

Inga tips just nu, men ofta släpper barnen loss känslorna med den de är tryggast med.

Anmäl
2019-01-04 22:14 #2 av: Sindri

Är din son medveten om att han skall få ett syskon? Det kan vara det som gör honom orolig, han behöver stöd. Hur pass involverad är han i din graviditet? Förstår han vad som händer? När jag väntade 2an så var vår äldste ofta med hos barnmorskan, vi köpte Ett barn blir till, som han ofta läste själv. Vi poängterade att det var hans syskon som vi väntade på. Att det var något som skulle bli positivt för honom. Han var så stolt när lillebror kom och de har alltid varit bästisar.

Anmäl
2019-01-04 22:58 #3 av: Anonym

#1: Det är ju bra om han känner sig trygg med mig. Men jag orkar inte längre med att han är så aggressiv mot mig. Det gör verkligen ont att få örfilar i ansiktet och han sliter bort tussar av mitt hår eller när han river mig i ansiktet.

Känns som att han allmänt är inne i en trots just nu. Inget duger!

#2: Vi läser en boken Puck fått ett syskon varje kväll och pratar om att han ska få ett syskon och när han ser små barn så säger han bebis, mamma och pappa.

Han har även fått en egen liten docka att ta hand om och byta kläder på just för att få lite mer känsla för små bebisar. Han tycker det är kul.

Jag vill bara gå hemifrån och inte komma tillbaka, mår så dåligt över att jag känner så!!

Mvh Dålig mamma

Anmäl
2019-01-05 00:11 #4 av: Emmmie

#3 Du är verkligen ingen dålig mamma, tvärtom! De flesta föräldrar känner nog så ibland. Min femåring kan vara riktigt hemsk (fel ordval, men kommer inte på något annat just nu) mot sin pappa och mig, men som någon skrev ovan, de tar ut sina känslor på den de är tryggast med. Jag brukar i de stunder jag när jag håller på att bli helt galen på honom försöka att tänka på alla gulliga saker han gör, han är jättefin med våra djur, snäll mot sina kompisar på förskolan, gullig mot sin mormor etc. Din son tar hand om dockan, det är nog inte alla tvååringar som kan göra det. En stor eloge till dig som inte tar till "hotmetoden", jag tycker verkligen inte om den men faller tyvärr dit ibland (dock inga allvarliga hot).

Anmäl
2019-01-05 07:49 #5 av: Rwawr

Jag har inte i närheten av samma problem men rent spontant tänker jag, har du blivit RIKTIGT arg?
Det funkar såklart inte om man alltid är sån som blir arg, men om du är en snäll mamma som inte brukar bli arg så kan det ha riktigt stor effekt, man måste visa med starka känslor ibland för att det ska gå in hos barn att det där var inte okej. Gärna gå därifrån också.

Alternativt så nattar inte du på ett tag, Om det går? Båda föräldrarna får turas om när det blir för jobbigt.

Lycka till och hoppas du hittar en lösning.

Anmäl
2019-01-05 12:33 #6 av: autofyll

Jag hade för ca 1-2 månader sedan en liknande situation. Min son skulle precis fylla två år. Från ingenstans fick han vansinniga utbrott och kastade sig, skrek, slogs, rev mig, bet mig, även sparkades. I utbrottens hetta var han vansinnig och gallskrek. Det slutade alltid i tårar, han grät, jag grät.

Utbrotten kunde ske över fel tröja, fel bok, hungrig, vill ha äpple, vill inte ha äpple etc. fanns ingen logik annat än att situationerna uppstod när det blev och han inte kunde förmedla vad han ville. Det var som en dusch av känslor han inte visste hur han skulle hantera.

I efterhand, alltså två månader senare har utbrotten försvunnit. Han kan bli arg och ledsen men inte hysteriskt arg som då. Det som fungerade bäst var olika saker i olika lägen men i slutändan alltid kramas och försöka prata om händelsen precis när den var över ( även om det bara var jag som pratade).

I vissa fall fick jag hålla i honom. För att han inte skulle skada sig själv. Han kunde tex kasta sig ur sängen i ett utbrott. I vissa fall fick jag (tyvärr) höja rösten rejält och titta honom i ögonen och hålla honom runt axlarna för att få kontakt. Ibland nästan skrika men det var för att han ens skulle höra mig. en del fall behövde jag lämna rummet.

Min man trodde inte på mig i början när jag berättade om utbrotten för han kunde inte förstå hur arg vår tvååring var. Tills han såg det själv. Han blev chockad.

I takt med att vi satte ner foten (blev eniga i hur vi skulle bemöta honom) blev utbrotten färre och färre, han kom direkt och kramades efteråt. Vi försökte så långt det gick att undvika allt som gav utbrott. Förebyggde med annat för att komma runt det som utlöste utbrotten.

Han är fortfarande väldigt envis och har ett temperament men det går att leva med. Jag mådde själv väldigt dåligt under den här perioden för jag kände mig helt värdelös som mamma. Min filosofi har varit uppfostran med närhet och kärlek och det gjorde ont i mig att behöva höja rösten tillslut och spänna ögonen i honom. Men han var knappt kontaktbar. Lät vi honom bara vara så kunde han gallskrika och slå främst mig i 20-30 minuter. Det hade inte gått att vänta ut det.

Håll ut!

Anmäl
2019-01-05 12:35 #7 av: Aleya

Det är ju absolut inte okej att din son gör så som han gör mot dig.
Fast han är "ung".
Och det är viktigt att du lär han det.
Du måste säga ifrån. Du hade aldrig accepterat att en annan människa gjort så mot dig.
Och det är inte okej att barn gör det mot sin mamma.

Det handlar inte om att vara elak eller ej men visa att nog är nog och att slita hår och att ge örfilar inte är okej.

Vad får dig att acceptera detta beteende ts?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2019-01-07 15:39 #8 av: OlgaMaria

#7 Tror inte att någon "accepterar" ett sådant beteende, men det är ett helt okonstruktivt perspektiv du kommer med. Som förälder är man skyldig att vårda och ta hand om barnet och ge det en bra uppväxt oavsett beteende. Det är inte som att man kan säga hejdå eller kasta ut barnet för att det vägrar att uppföra sig. Så vi måste prata om lösningar som fungerar här... att inte acceptera är ingen lösning. Vad ska hon göra rent konkret? Jag skulle väl tro att hon har sagt ifrån och säkert gör det så gott som varje gång det händer. Men kanske hårt mot hårt bara leder till två individer som slåss och skriker? Att få ett barn som slåss att sluta göra det är inte enkelt. Det räcker oftast inte att "säga ifrån".

Skriver till TS i nästa kommentar....

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2019-01-07 15:57 #9 av: OlgaMaria

TS - kanske ditt barn har ADHD. Finns det en hyperaktivitet där under dagtid tycker du? Vid ADHD är det ofta mycket svårt med läggningarna eftersom barnet inte kan slappna av. Det kan leda till våld eftersom barnet inte vet var den ska göra av allt kryp i kroppen och det upplevs hotfullt att någon försöker tvinga en att ligga still fast man inte kan. Då kommer all den frustrationen ut på den som ligger bredvid som i det här fallet är du.

Jag tycker inte du ska skämmas, oavsett vad. Prata med BVC - berätta att det är jättetufft med läggningarna. Säg samma på förskolan och fråga hur det går på dagarna. Ha en öppen dialog med förskolan (om han går där?). 

När det gäller läggningarna så tror jag ni behöver hitta en annan rutin för tillfället. Nu har det nog blivit för mycket ångest för er båda förknippat med läggningen så ni behöver göra på ett annat sätt för att få en ny känsla. Om han har lätt för att somna i bilen kan det vara värt att ta en sväng i bilen istället några kvällar (minst). Eller sätt på er pyjamas och dämpa belysningen och sätt er och kolla på en film och vänta på att han somnar eller blir trött i soffan. Boken kanske ni ska skippa ifall han blir arg redan då. Ett tips är att lägga en filt på golvet som han får lägga sig på och sen lyfter du och din man filten i varsin ände och gungar honom lite och sjunger en sång medan ni bär till sängen. Det har mina barn älskat. Har man tur hinner de slappna av lite medan man gungar.

Kan också rekommendera bad på kvällen med lite epsomsalt i. Finns att köpa på hälsokost. Kroppen tar upp den magnesium den behöver från saltet vilket har en lugnande effekt. Stress och hyperaktivitet gör att magnesium förbrukas mycket fortare i kroppen, och vid brist är det nästan omöjligt att slappna av och sova. Magnesium är involverat i alla processer i kroppen som har med avslappning att göra.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2019-01-07 17:37 #10 av: autofyll

#7 Du är väldigt dömande i din kommentar mot TS. Hon accepterar inte barnets beteende och söker råd och stöd. Vad har du för konkreta råd som kan hjälpa?

Anmäl
2019-01-08 10:22 #11 av: Surpan

Vi har en lite liknande period just nu med sonen (som blir 2 i Mars). Skillnad är att vår son inte är arg under tiden har slåss eller hoppar på oss utan gör det för att busa eller få igång oss. Han bli sur först när man lägger ner honom i sängen eller håller bort honom så han inte kommer åt.

Jag brukar lugnt säga att "nej nu vill inte jag vara med dig, jag vill ju mysa och läsa en bok och det här är inte kul" och sedan vända mig om, ställa mig upp eller helt enkelt gå iväg. Han brukar då oftast förstå att nog är nog. Får han in en riktig träff så det gör ont på mig är jag noga med att visa att jag blir ledsen.

En otippad sak som också funkar är att ge honom vatten i en pipmugg. Då brukar han lägga sig ner och dricka lite och man kan få hans uppmärksamhet tillräckligt för att börja läsa en bok.

Märker vi att han är lite hyper för att han är för trött så släcker vi lampan och säger godnatt och ligger brevid. Då brukar han lägga sig ner och somna fort.

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2019-01-14 23:41 #12 av: Lona

TS, det här låter hårt och kanske okänsligt både när det gäller dig och ditt barn men det är skrivet med bådas bästa som syfte.
Jag förmodar att du är samma person som skrivit diverse andra inlägg om hur du har det. Det är inte ditt fel och inte heller din sons, men ni lever i en ohållbar situation. Många barn får raseriutbrott och beter sig "illa" även under de bästa omständigheter men i ert fall kan nog en del hänga på omgivningen, tyvärr.
Ni lever inte i en trygg miljö, hans mamma mår sannolikt ganska dåligt och naturligtvis påverkar det er allihop. 
Ta dig därifrån med din son - NU!
Det må så vara att din sambo är sjuk men det är som sagt inte ditt fel och heller inte ditt ansvar. Han har, som du själv skrivit i andra inlägg, passerat gränsen och det med råge.
Du är skyldig både dig själv, din son och det kommande barnet en trygg miljö där ni alla tre kan få må bra, det räcker alldeles utmärkt med allt jobb och de påfrestningar som finns även i de bästa småbarnsfamiljer.
Snälla, sök hjälp! Inte i nästa vecka, helst inte ens i morgon eller "senare" utan NU.
Få hjälp och stöd att antingen kicka ut honom eller att du kan ta dig till en familjemedlem, vän eller ett kvinnohärbärge. Hamna inte i statistiken av misshandlade kvinnor och se till att dina barn inte hamnar i statistiken över barn som växer upp med en pappa som slår.
Det är tydligt att du bryr dig om din son och det kommande barnet, gör för deras skull det alla föräldrar är skyldiga sina barn - att ge dem en trygg och kärleksfull uppväxt. Där ingår tyvärr inte din sambo i nuläget.
Stor kram!Blomma

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.