01 - Allmänt om barn

Ensambarn, eller..?

2018-11-29 00:27 #0 av: BergThor

- Ursäkta för otroligt lång text! Behövde skriva av mig. -

Vi har en dotter på snart 2 år och efter att hon föddes så har vi hela tiden känt att det räcker så. Vi vill inte ha fler barn. Men ända sedan dagen hon föddes så har folk frågat och tjatat. När operationen för kejsarsnittet var klart så sa läkaren ”Vi ses igen nästa gång!”. När jag tre timmar senare skulle rullas upp på BB av ett par barnmorskor så frågar den ena ”När kommer nästa då?”. Jag var förstföderska och mitt barn var inte ens en dag gammal men jag skulle redan börja planera nästa? Jag hade ingen aning om vad som väntade framöver eller hur det skulle bli eller kännas. Herregud, låt mig få landa i allt och få lära känna min bebis först...

Men sen har det fortsatt. Varenda människa, och jag menar verkligen VARENDA J*VLA människa, vi träffat har frågat ”När kommer nästa då?” och när jag snällt och lugnt förklarar att vi känner att vi inte vill ha några fler så får man tillbaka ”Jo men klart ni ska ha fler!” eller ”Klart hon måste få ett syskon, hon blir ju så ensam annars.”
Jag blir så förbannad! Jag börjar dessutom bli hjärntvättad. Alla ska lägga sig i. Dom har ingen aning om hur vi har haft det, eller hur jag har haft det med förlossningsdepression och extrem separationsångest och panikångest och katastroftankar för minsta lilla. Ska jag behöva gå igenom allt igen?
Vi känner som så att vi nog inte orkar med ett till barn varken psykiskt eller fysiskt. Vi måste isåfall flytta till större hus dessutom (som vi letar efter men inte hittar).

Vi har heller aldrig fått hjälp från någon. Min familj bor långt bort, jag hatar kommunen vi bor i, sambons familj har inte möjlighet att hjälpa och dom som skulle kunna har aldrig tid eller glömmer oss.. Jag har aldrig fått avlastning, jag drar allt själv här hemma!

Men är jag självisk? Blir hon ensam utan syskon? Hon har ju två föräldrar som älskar henne mer än allt annat i världen. Ska vi skaffa en till bara för dotterns skull? Bara för att det är ”normen”?
Om vi mot förmodan skulle ha en till så vill jag ju ha dom ganska tätt i ålder också, och eftersom hon snart är 2 år så känner jag att vi isåfall bara har hela 2019 på oss att bli gravida, efter det är det kört sen, det blir för långt emellan.
Snacka om att sätta press på sig. Men jag skyller på alla andra också. Dom har ingen aning om vad dom gör. Jag förklarar varenda j*vla gång att vi inte vill ha fler som det känns nu, att det inte funkar.. Ändå så tjatar folk. ”Nu tycker jag att ni ser till och skaffar ett syskon åt henne.” Tänk om det var så att vi försökte och försökte men inte kunde då? Herregud. Folk tänker verkligen inte efter innan dom öppnar munnen. Säger dom samma till någon annan så kanske dom knäcker människan..

Anmäl
2018-11-29 00:34 #1 av: Calcifer

Du är absolut inte självisk! Ja, barn kan få ut otroligt mycket av syskon, men de får ut mer av föräldrar som mår bra!

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-11-29 00:47 #2 av: Galenidjur

Nej! hon blir INTE ensam utan syskon. Det finns något som heter kompisar och det är något som de flesta barn får(visst. det finns inga garantier för sånt. barn kan ju bli utfrysta osv, men ändå).

Jag är ensambarn och har aldrig känt annat än att jag är tacksam för det. Att ha syskon verkar skitjobbigt.

Jag tycker absolut inte att ni ska skaffa fler just nu. Du vill ju uppenbart inte och det är ditt egna beslut att fatta. Ingen kan tvinga på någon ett barn. Speciellt inte dig. Det är ju du som måste bära det, föda det, ta de kroppsliga och emotionella konsekvenserna SAMT (tyvärr) ta det största ansvaret för allt som rör barnet eftersom du är kvinna och vi fortfarande lever i en ojämnställd värld.

Nej säger jag. Nej nej nej. Stå på dig. Vill du inte så vill du inte.

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2018-11-29 04:25 #3 av: Aleya

Trams att man behöver 2 barn. Du skaffar så många du önskar och är det ett så är det ett.

Så tvinga dig inte till något som du inte vill. Man blir inte ensam för att man inte har syskon.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-11-29 05:13 #4 av: Thiah

Alltså OM du skaffar en till och OM dom får en tight relation som barn och OM den relationen överlever tonår/vuxenliv så KANSKE dom får mer glädje av att vara två än ensam barn. Kanske och om alltså...

Jag talar knappt med min syster. Hon är där i periferin. Vet flera som mig och vad har jag för glädje av det? När mina föräldrar dör kommer vi säkert bara tjafsa och sen , ytterst sällan, höras.

Så du kan ju aldrig veta! Därför ska NI föräldrar bestämma om eventuellt syskon.

Jag hade aldrig skaffat en till utan att velat det själv. Tycker det är tungt med två barn som sover dåligt och ska bråka. Våra har 3 år och 7 månader meölan sig och nu är liten 1 år och det skriks och bråkas redan...

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2018-11-29 05:26 #5 av: Dimocarpus

Jag förklarar för dig ur ett ensambarns perspektiv för jag är nästan det. Har halvsyskon men de har jag aldrig bott ihop med. Vi delar en förälder. 

Jag har aldrig känt mig ensam eller har lidit av det på något sätt då jag fått kärleksfulla föräldrar och släktingar som tagit hand om mig. Jag har fantastiska kompisar. Kusiner har jag många men de är jag inte nära. Jag kan inte räkna med dem. Det tuffa eller som du säger ensamhet kommer med åren. När jag min pappa åkte in akut på sjukhuset och var nära att dö, han var utomlands med mamma. Det fick mig att känna, jag blev alldeles kall inombords. Går inte beskriva den känslan. Jag kommer inte ha någon att dela gamla minnen med, praktiska saker när de går bort. Begravningen på egen hand när det väl händer. Etc. Visst man har ju en partner och barnen men det är inte ett syskon som man delar gamla minnen med, barndom med och kan prata på julafton eller träffar så det är inte samma sak. Jag ser ju på mina vänner som har många syskon, de är fantastiskt nära, finns där i alla lägen att stötta och dela sorg och glädje från födseln. Den känslan kan inte jag som kompis ersätta även jag är väldigt nära min kompis. Mina föräldrar skulle få ett barn till men det blev ett missfall som gjorde att min mamma inte längre kunde få fler barn efteråt. Det blev bara jag så att säga.  

Jag säger inte till er hur ni ska göra. Det måste ju kännas rätt och bra för er för det är ett stort beslut om man vill ha fler barn eller inte. Att vara föräldrar är en stor utmaning. Jag ger er ett perspektiv från ett ensambarn, så känner jag.

The goal with freedom of speech is not to convince others to think like you, the goal is to spread the message so that people can decide what's right.

Anmäl
2018-11-29 10:15 #6 av: Galenidjur

#5 Jag förstår hur du tänker. Problemet är ju att även om man har syskon är det ingen garanti att man har något utbyte av varandra varken under barndom eller senare i livet. Blir det så är det ju jättefint, men det finns också syskon som verkligen avskyr varandra och inte vill ha med varandra att göra.Det vet man aldrig. Så att skaffa en till bara för den sakens skull funkar liksom inte. Man ska skaffa barn för att man vill ha barn. Inget annat.

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2018-11-29 10:47 #7 av: Calcifer

#6 Håller helt med. Jag har fem syskon, och jag ogillar inget av mina syskon men det är bara två av dem jag står nära. Jag älskar dem alla, missförstå mig rätt, men jag lider inte av att vi knappt har någon kontakt mer än sporadiska fb meddelanden då och då och att vi ses varannan jul eller så.

#Ts. Dock hade vi det otroligt stökigt och knapert när jag var liten, då de flesta barn dels har olika psykiska åkommor och dels var min ena äldre bror allergisk mot ALLT under en period som liten. Då var mamma ensamstående dessutom och nästan all hennes energi gick åt till honom och vi andra kom i kläm, inte med flit, men det blev så. Och kläder var alla ärvda, julklappar låg kring 200-300:- per barn så nåt dyrt fick vi ju aldrig, och som sagt var det väldigt stökigt och i perioder väldigt trångt när vi fick dela rum. Jag kan naturligtvis inte önska bort något av mina syskon, det finns inte på kartan, men jag tror också att hade vi varit några färre hade det förmodligen inte varit så jobbigt och inte heller hade det tärt så på mamma.

Barn är inget man ska skaffa för att folk tjatar eller för att man känner att man borde. Det är något man väljer för att man verkligen vill ha barn och kan ge det allt det behöver. Känner ni att det räcker med ett barn som ni älskar mer än allt, och att om det skulle komma in ett syskon skulle det kunna riskera den fina familj ni nu har, så låter det ju inte som om det kanske är rätt val för er.

Dessutom, tänk om ni skaffar ett till barn och så blir det för jobbigt och stökigt pga det och er psykiska hälsa, och så kommer det fram till barn nummer två på något vis i framtiden att ja er barndom såg ut som den gjorde för vi skaffade dig när vi redan hade ett barn så skulle det förmodligen inte direkt påverka dem positivt. 

Ni måste göra så som känns rätt för er. Är det att stanna vid ett barn så är det inget fel i det. Är det att vänta tills nuvarande barnet är 10 innan det blir ett syskon så finns det faktiskt inget fel i det heller. Ni känner till ert liv, er situation och er familj bäst. Följ era känslor, inte ord från de som aldrig kan förstå för de står inte i era skor.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-11-29 14:40 #8 av: Anne.K

Jag känner igen det där tjatet. Eller har inte vart så mycket tjat på mig så sett, men en del hintande och pikande om att "borde du inte skaffa en till?". Jag har en dotter på 6 år och jag är nöjd. Jag vill inte ha fler barn, det har jag bestämt mig för. Jag vill inte gå igenom en ny graviditet, jag vill inte gå igenom period med sömlösa nätter och bajsblöjor igen. Nej tack! Jag är så nöjd med att kunna överösa min enda dotter med all kärlek jag har. Tycker vår familj på 3 är perfekt som den är. 

Så du ska göra vad DU känner känns rätt för DIG! Ingen annan, och då menar jag INGEN annan ska lägga sig i hur många barn du ska föda, varken vänner, familj, partner eller unge. Det är fortfarande din kropp och du bestämmer för vad du vill göra med din kropp. 

Så följ ditt egna hjärta när det gäller den saken. 

 Föredetta: Registrerad uppfödare av Gerbiler: Myomorpha - Gerbiluppfödning

Anmäl
2018-11-29 14:48 #9 av: BergThor

Tack för alla era svar!
Jag är enda barnet mina föräldrar fick tillsammans, dom skildes när jag var några år gammal bara. Båda gifte om sig och fick barn med sina nya. Hos ena har jag tre syskon och hos andra har jag två. Den äldsta av alla är ändå 8 år yngre än mig och dom andra kom tätt. Jag har nästan som svävat ovanför dom och tittat på hur dom har växt upp och bildat relationer till sina syskon men aldrig på samma sätt till mig eftersom jag bara var hemma varannan vecka samt att jag var äldre. Dom hade mer gemensamt med varandra, gemensamma intressen och gemensamma kompisar eftersom dom var ungefär i samma ålder (dock inte tvärsöver utan syskonen hos mamma var på den sidan och syskonen hos pappa var på den sidan liksom).
Jag såg hur dom hade glädje av varandra och hur dom umgicks och växte upp tillsammans medan jag bara var en alien som dök upp ibland.
Båda mina föräldrar var så otroligt upptagna med sina nya familjer så jag föll lite mellan stolarna och glömdes bort. Jag fick ofta höra ”Men du är ju aldrig hemma”, men det var ju inte så konstigt när jag aldrig kände mig sedd eller välkommen, så då spenderade jag hellre min fritid hos kompisar. Båda mina föräldrars nya partners har dessutom gjort allt för att göra livet surt för mig. Dom har aldrig gillat mig och aldrig accepterat att mina föräldrar har haft ett liv innan dom kom in i bilden. Det var alltid bråk och tjafs hemma. Men det är en historia för sig..

Iallafall. Jag är orolig för just det. Att min dotter ska känna sig bortglömd, åsidosatt eller mindre älskad om det kommer in ett till barn här som tar all min uppmärksamhet. Att hon ska tro att hon blivit utbytt.
Dessutom så är jag orolig över det som #5 skriver. Att min dotter ska behöva växa upp utan någon att dela minnen med. Att hon ska behöva ta begravning och allt sånt själv (även om jag ska försöka fixa sånt så gott det går i förväg när jag börjar komma upp i åren). Att hon ska känna sig ensam då hon ser hur kompisar och bekanta har stora familjer med syskon och syskonbarn. Hon kommer aldrig få bli faster eller moster.

Det finns väl inget rätt eller fel i det här. I slutändan så är det ju jag och mannen som bestämmer hur vi ska göra. Men jag kan ju inte undgå att bli hjärntvättad av vad alla säger och tycker. Det verkar som det är en ny babyboom på gång nu också. Vart man än tittar så ska folk ha barn. Antingen sin första eller så är det dags för tvåan nu då ettan kom ungefär då när vår dotter föddes... Klockan tickar..

Anmäl
2018-11-29 15:05 #10 av: BergThor

Har ni fler för- och nackdelar med att vara ensambarn samt att ha syskon, skriv gärna! Det kan handla om vad som helst alltså. Täcka vilket område eller ämne som helst.

Jag tänker som så att med endast ett barn så blir det ju lättare att planera aktiviteter. Man har bara en som man ska ta hänsyn till och bara en som kan sätta sig på tvären. Med bara ett barn så får man dessutom mer pengar över till att lägga på just det barnet eller på aktiviter. Det blir lättare ekonomiskt att åka på resor, köpa saker, hitta på saker.. Dessutom så får ju ensambarnet ALL kärlek och uppmärksamhet av föräldrarna. Visst finns det nackdelar med det också.
Men vad säger ni? Kan ni komma med motargument? Eller komma med helt andra, nya saker? Vill försöka täcka av så mycket som möjligt innan jag slår fast 100% hur vi ska göra.

Anmäl
2018-11-29 15:46 #11 av: Sarah

Skaffa bara ett till barn om ni vill ha det, inte för någon annans skull, inte för erat barns skull, man klarar sig jättebra utan syskon. Om ni vill, om ni orkar, om ni känner att ni kan ta hand om ett till barn, då kan ni skaffa, annars borde ni strunta i det.

Anmäl
2018-11-29 15:49 #12 av: Calcifer

Något jag vill tillägga är att ni verkligen inte behöver ha bråttom att finna beslut. De två syskon av mina fem totalt, som jag står närmast, är de som är 8 år äldre respektive 8 år yngre än mig. Kanske hade vi inte samma "nära" relation som barn som de av mina syskon där det bara skiljer 2-3 år emellan, men vi bråkade heller aldrig på samma sätt och nu i vuxen ålder får vi ut så hemskt mycket mer av varandra än de andra får.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-11-30 07:41 #13 av: Dimocarpus

TS: det finns ju olika perspektiv i det här. Det beror på din och din partners syn på barn. Syskonrelation beror också på arv och miljö. All relation är ju något man får bevara och att det finns en vilja att bibehålla kontakten.
Det är en sak att eventuellt vårda sina föräldrar på egen hand när de insjuknar och sedan dör men en helt annan sak att bearbeta sorgen på egen hand eller med någon annan.
Man värdesätter livet på olika sätt. En önskar t.ex. att kunna dela minnen av föräldrar tillsammans med syskon, att ha något fint att dela. En annan haft så hemska föräldrar att de helst vill glömma att de funnits på jorden.
Det finns liksom väldigt många perspektiv på det här.
Sen är det ju betydligt mindre kostsamt att ha två barn än ett barn då den andra får ärva en del och de kan få möjlighet att utveckla konflikthantering med ett annat barn och inte får allt serverat hemifrån.
En syskonrelation som man aldrig kan få från sina föräldrar. Det finns mycket fint med syskon.
Jag trivs jätte bra med mig själv och har stark självkänsla för att jag fått den tiden att umgås med mig själv mycket som barn. Men jag tror också att det är individuellt. Det kan bli tvärtom, att man får för mycket ensamt att man har svårt att sätta sig in i andras perspektiv. Man får för lite tid med andra och inte får reflektera. Jag ser inte så mycket fördelar med vara ensambarn som vuxen men som barn absolut.

Det är klokt att reflektera över sina beslut och försök att inte låta andra påverka dig. Det är lätt att säga men försök.
Tänk så här: det är ju ni som känner ert barn, er familj bäst, vad som är bäst för er, med eller utan ett barn till. Lycka till! :)

The goal with freedom of speech is not to convince others to think like you, the goal is to spread the message so that people can decide what's right.

Anmäl
2018-11-30 15:01 #14 av: Katti

Att ha syskon påverkar oss mycket som människor. Självklart finns det, som med det mesta, för- och nackdelar. Det jag har kunnat se under många år i barnomsorgen och även hos närstående familljer som har ensambarn är att dessa ofta (-st) blir grymt bortskämda. Inte bara materiellt, utan även med uppmärksamhet. Föräldrarna är också mycket mer benägna att diskutera och förhandla med ensambarnen. Inte så konstigt! Så dessa barn har ofta mycket svårare med konflikthantering och att dela med sig. De har helt enkelt ingen i sin vardag att slipa av kanterna mot! Platsen i syskonskaran påverkar också (bland mycket annat så klart!) våra relationer som vuxna och det finns en hel del forskning som tyder på att det påverkar mycket annat också, som t ex yrkesval och karriär!

Jag skulle aldrig försöka tala om för någon annan vad som är bäst för dem, men jag är glad att jag har syskon (en lillasyster) och att jag har flera barn. Mellan mig och syrran skiljer det fem år. Jag har alltid tyckt att det var för långt, men min mamma var sjuk när jag var liten, så det blev inget tidigare. Vi hade inte mycket gemensamt när vi växte upp, men däremot mycket konflikter Skämtar. Som vuxna har vi dock funnit varandra och det finns verkligen ingen jag har så mycket gemensamt med och så lika åsikter som! Att vi har samma allt överskuggande intresse för djur för oss ju också samman!  Faktum är att syskonrelationen är den längsta relation de allra flesta människor har i livet. 

Mina tre barn är födda vartannat år, så tiden när de var små var oerhört jobbig och intensiv. Nu är alla tonåringar och de är ganska tighta. Speciellt killarna som är äldst och yngst!

Med det sagt ska ni självklart inte ha fler barn för någon annans skull än er egen!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Kennel Min Bästa Vän & Skullebo kaningård

Anmäl
2018-11-30 20:33 #15 av: Emmmm

Jag är ensambarn och visst fanns det tillfällen när jag var liten och även nu när jag är äldre som jag känner att jag kan sakna syskon. Men för det mesta har jag under hela uppväxten trivts med att vara ensam och det finns även fördelar och man får mycket tid med sina föräldrar! Jag har aldrig blivit bortskämd för att jag är ensambarn men jag har en otroligt bra relation med mina föräldrar! Ni ska inte skaffa ett syskon bara för att andra påpekar saker utan välj det som känns rätt för er, det finns för- och nackdelar med allt och ni ska välja det som känns rätt för er!

Anmäl
2018-12-01 07:55 #16 av: Fridaaaa

Får frågan med flera gånger. Men vi vet inte om det kommer bli fler eller inte.
Sambon har 5 syskon, jag har 2. Men vi planerar inte syskon, får framtiden utvisa :)

Angående bortskämdhet osv  blir det vad man gör det till tror jag stenhårt på.

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2018-12-04 08:14 #17 av: Maria

Jag känner igen mig så.

Vi har en son som nu är 34 år och har en egen liten son.Skämtar

Det tjatades så mycket när han var liten om att han skulle bli ensam om han inte fick syskon. Vi har pratat om det nu när han är vuxen och han har aldrig känt sig ensam.

Han hade jämt kompisar hemma. Vi hade extrasängar och ett stort matbord för det var alltid någon mer som stannade på middag. Han umgås fortfarande med flera kompisar från barndomen och det är så roligt för mig och min man att träffa alla ibland.

Alla människor är olika och jag försökte strunta i vad alla sa och tyckte.

/Maria

 

Anmäl
2018-12-05 16:01 #18 av: Bjallstal

Var absolut inte rädd för att vänta och se hur det känns om några år. Vi är ganska utspridda och är galet tajta allihopa ändå.
Fyra barn, jag är äldst 26 år, nästa 24 år, nästa 19 och sista 11. Jag är personligen lika nära alla tre, men spenderar mest tid med min yngsta syster, trots att det skiljer 15 år på oss.
Jag väntar min första(kommer i slutet av januari) och har inga som helst planer på ett syskon till henne på ett bra tag. Då har jag ändå haft en helt okomplicerad(hittills) graviditet utan ett ändå symptom förutom magen som dök upp i vecka 30/31

Anmäl
2018-12-05 16:04 #19 av: Bjallstal

Vill också tillägga att mellan min mamma och hennes två syskon är det gapp på ca 4 år mellan varje. Alltså är min moster 11 år äldre än mig. Samma ålderskillnad som min dotter kommer ha med min yngsta syster. Vi har alltid haft så kul med min mammas yngre syskon, och som vuxen har jag till och med gått på konsert och festat med min moster. Vars barn kommer vara 9 & 7 år äldre än mitt. 😊

Anmäl
2018-12-27 21:06 #20 av: OlgaMaria

Förstår utifrån vad du skriver om din egen uppväxt att det känns viktigt att få barn tätt om man nu ska få ett till, men din situation var ganska speciell.  Det finns också många fördelar med att inte stressa med ett syskon, för att orka bättre psykiskt och fysiskt och mindre konflikter mellan barnen. Barn som föds tätt kan ju bli superbundis men kan också bli väldigt mycket konflikter. När barnen blir 3-4 brukar de ofta själva säga att de vill ha ett syskon, inte innan det. Det är ganska mysigt att få ett lillasyskon när storasyskonet själv längtar efter det och engagerar sig. Själv har jag fyra äldre syskon och ingen av oss har kommit supertätt inpå. Min äldsta syster är 14 år äldre och är faktiskt den som jag har närmast relation med nu som vuxen. Det är väldigt fint att ha syskon som är äldre - så mycket hjälp man kan få - hjälp med läxor, ärva saker när man flyttar hemifrån osv. Ensambarn brukar dock kompensera bristen på syskon genom att bli väldigt sociala och knyta starka band till vänner.

Tycker absolut inte ni ska känna någon som helst press, men inte heller på att det måste ske så snart ifall det ska ske. Tycker du ska ge dig själv tillåtelse att bara vara, och OM ni känner längtan efter ett syskon om något år eller flera år så är väl det helt ok? Så länge ni gör det tillsammans så kommer det ju inte bli så som det blev för dig.

Det är fyra år mellan mina barn. Det var supermysigt att vara gravid "tillsammans" med min dotter. Hon levde sig in i det så mycket. Och det känns som att det behövde bli så glest isär för att vi skulle orka. Ångrar inte för en sekund att de inte kom mer tätt inpå. 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2018-12-27 21:14 #21 av: Sarah

Jag förstår inte heller riktig grejen med att ha barnen så tätt. Visst, de kan säkert ha stor glädje av varandra när de är små. Men i skolan kommer de ju säkerligen skaffa egna vänner ändå, och sen är de vuxna och då spelar inte skillnaden någon roll. Det känns som att folk fokuserar enormt på syskon när barnen är små, men de ska ju förhoppningsvis leva långa liv.

Anmäl
2019-01-08 21:24 #22 av: autofyll

Jag fick samma kommentarer direkt efter min förlossning och det känns som att många fått höra samma sak. Jag tror att det helt enkelt är ngt folk säger i brist på annat. Precis som när man är gravid och får stå ut med allt möjligt :)

Sen att det väcker tankar hos sig själv är en sak!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.