Annons:
Etikett12-uppfostran
Läst 1023 ggr
SeeTtoo
11/5/18, 5:12 PM

Hur beter man sig med en 9-åring?

Jag är bonusförälder. Föräldrarna är bra vänner mamman har även en sambo. (Jag är tillsammans med pappan) 9åringen har en lillebror på 7 år. (Jag har inga egna barn) Hon har ett temperament som jag inte förstår hur jag(vi) ska hantera. Hon kan bli arg för att hon inte får sitta fram i bilen. Blir världens skrik och hon kommer på alla små saker hon är arg över. Hon kan inte få sin vilja igenom bara för att hon blir arg. Det är skrik och säger elaka saker till den som konfronterar henne. Vad gör man när man är ute och hon blir så. Vad säger man. Hon är väldigt rymmningsbelägen. Och hur långt får en förälder gå? Hur långt får jag gå som bonusförälder? Man vill ju inte bära henne emot hennes vilja. Hon vill inte åka hem när vi säger till. Vad gör man..? Har ni några tips? Vi har hjälp från soc men vill höra vad ni har för tips?

Annons:
Calcifer
11/5/18, 5:23 PM
#1

Det viktigaste är att du och pappan är på samma nivå, och att han är på samma nivå som sitt ex. Detta är alltså något som du måste prata med honom om i första hand så han kan säga vad han tycker det är okej att du gör. Sedan beror det också på hur länge ni varit tillsammans och liknande. Naturligtvis får du alltid säga ifrån om hon beter sig illa, men det är skillnad på att säga nej och att även agera i uppfostrande syfte.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Sarah
11/5/18, 5:43 PM
#2

Det viktigaste är väl ändå att få reda på varför hon blir arg och varför hon bråkar. Men även att ni rannsakar erat eget beteende. Om ni alla har sin ingångspunkt att hon inte kan få sin vilja igenom för att hon bråkar så är det kanske dags att försöka se på saken från ett annat perspektiv. Varför blir det bråk? Förväntar ni er lydnad? DIskuterar ni lösningar tillsammans med henne? Pratar ni med henne om utbrotten när hon inte är arg, vad säger hon själv är anledningen? Hur vill hon att era relationer ska fungera? Vad är eran roll i bråken? Behöver ni ta varje fajt eller kan ni kompromissa i familjen? Hur långt får en förälder gå? Vad är det för väg ni vill gå? Hålla fast, skrika, slå, straffa på olika sätt? Läs på om barn som bråkar och lågaffektivt bemötande via sajter/ grupper som diskuterar nära föräldraskap. Ha som grundantagande att barn vill göra rätt om de kan, och om det blir bråk så har de inte fått rätt verktyg. Lösningen ligger kanske i att ni börjar prata och diskutera med henne istället för att försöka bestämma.

OlgaMaria
11/8/18, 11:49 AM
#3

"Barn som bråkar" av Bo Hejlskov är jättebra. Går att låna på biblioteket som bok eller digitalt. Och är inte dyr att köpa heller.

Men utgångspunkten för dig är att bygga en bättre relation med henne, och jag skulle säga - börja med att respektera henne och ta henne på allvar. Jag märker i din text att du underkänner hennes önskemål och anser inte att de är giltiga. Kanske har du rätt i vissa situationer men jag misstänker att det har blivit ett mönster - att hon känner sig bortprioriterad, olyssnad på, orespekterad. Varför är det ett problem att hon sitter fram i bilen t ex? Känner du dig undanskuffad då? 

Är det orimligt att tänka att 9-åringen ska få vara involverad i hur ni planerar dagen och när ni ska åka hem? Som vuxna är vi inte rädda för att diskutera sådana här saker och förväntar oss att bli lyssnade på i våra önskemål. Men när det gäller barn förväntar vi oss ibland att de ska göra som de vuxna vill och inte diskutera. Men det är en jobbig sak för en 9-åring att inte känna någon kontroll över sitt liv och sin tid. Hur skulle du känna om någon annan alltid bestämde vad du ska göra på din fritid och att du inte fick vara med och bestämma?

Det är bra att ge och ta. Om man vill ha en mer respektfull relation så måste man ge mycket respekt. Hon måste givetvis också få ta plats, ännu mer eftersom hon inte får träffa sin pappa varje dag antar jag.

Du beskriver att det är mycket ilska och känslor som kommer upp när det blir konflikt. Det är något man behöver ta på allvar, och inte fokusera på att hon ska bete sig. Hennes känsla är ilska just nu. Hon måste få känna det. Hon måste få prata med någon som lyssnar färdigt, som ställer frågor, som inte blir arg och tillrättavisar för det hon säger, utan som lyssnar och visar empati. En relation kan bara bli bättre när man känner att någon genuint bryr sig, lyssnar och ser en.

Förresten, när man rymmer, så är det ofta ett sätt att illustrera att man känner sig oönskad och kränkt - man illustrerar det man känner att omgivningen kommunicerar till en - att de inte vill att man ska vara där, eller inte orkar möta de behov man har. 

Ofta ställer vi vuxna väldigt höga krav på barn - men ger dem alldeles för dåliga förutsättningar för att leva upp till dem. En utgångspunkt i boken jag tipsade om är att barn gör det som de förmår - de uppför sig om det finns bra förutsättningar för det. De har absolut ingen vilja att vara bråkiga eller upproriska. De vill lyckas, men måste ha förutsättningar för det. Vi vuxna har ofta människor i vårt liv som vi kan prata om allt med och vi behöver mycket närhet och stöd från vår partner för att orka vara kärleksfulla. Ibland får barn som är lite större klara sig väldigt mycket själva känslomässigt, fast de inte alls har en vuxens förmåga att hantera allt som sker inom och runt dem. 

Vad kan du göra som bonusförälder? Du kan vara vänligare. Du kan ge henne mer uppmärksamhet, mer tid att synas och prata. Låt henne ta mer plats. Låt henne vara ensam med sin pappa. Involvera henne i besluten kring vad ni ska göra, när ni ska åka vidare. Ge henne information i förväg så att inget kommer helt plötsligt. Förbered en stund innan ni ska byta aktivitet. Fråga vart hon vill sitta i bilen. Fråga vad hon vill göra när ni är lediga.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

mollyt
11/8/18, 5:37 PM
#4

#3 OlgaMaria - ett jättefint svar!

Upp till toppen
Annons: