Det låter som om hon inte går på förskola? I den åldern så "duger" inte alltid det invanda, trygga. Det låter som om hon är sugen på utmaningar och kanske lite understimulerad.

Hon behöver kompisar och få rasa av sig och leka tills hon blir trött. Har du någon öppen förskola i närheten eller annat som kan ge henne lite stimulans, nya intryck etc?

Tycker oxå att hon låter understimulerad. Jag hoppas att du inte tar det här fel, men du skriver ofta om hur jobbigt det är med dottern. Det är sömn, trots och allmänt missnöje. Har ni läst på om lite föräldrastilar och bestämt er för hur ni gemensamt vill bemöta dottern? Strategier för att få ett harmoniskt hemliv. Läs på om ex nära föräldraskap. Du har fått en del tips i den riktningen i andra trådar, men jag vet inte om ni läst de länkar som lagts upp. Om jag förstått rätt så är det syskon på väg väldigt snart och då kan det ju vara bra att verkligen ha en plan.

#1, hon går på förskola men har för tillfället sommarlov. Jag vill inte få det att framstå som att det är pest och plåga varje dag hos oss, men utmanande har det varit, speciellt nu under sommaren när hon varit ledig från förskolan. Jag är höggravid och har en jobbig foglossning som gör att jag inte kan vara så jätteaktiv med dottern, det är sambon som är mera med henne utomhus etc. Jag har rätt dåligt samvete över att vi inte är ”roligare” föräldrar för tillfället, men det känns som att vad vi än försöker med så duger det inte. Jag frågar alltid om hon vill hjälpa till med nåt hemma och oftast är hon ivrig till en början men efter nån minut har hon tröttnat och vill göra nåt annat och gnället börjar. Jag tycker vi har tydliga regler hemma men när hon är på det här humöret hjälper inget..

#3 Amen syster! Vi har en likadan treåring här hemma! Även minsta grej, så enkel som att sätta sig i bilen kan leda till skrik och utbrott! (Även om vi faktiskt ska åka iväg för att göra något kul..)

Finns en del bra videos på Youtube om lågaffektivt bemötande och hur barn tänker. Här är en vettig som jag lärde mig en del av. Eller i alla fall fick en liten aha upplevelse. https://youtu.be/ZYArWgzUlNU

Man ska inte ha dåligt samvete för att man inte orkar flänga runt när man är höggravid. Jag ska oxå föda snart och stora dottern är oxå precis 3 år. Vi gör annat, pärlplattor, lego, målar osv. Men, vi använder oss inte speciellt mycket av tydliga regler hemma. Rutiner ja, men regler nej. Vi diskuterar med dottern och kommer fram till gemensamma beslut. Vi bekräftar hennes känslor och upplevelser mm. Det är det jag menar med föräldrastilar. Ex regler kan bli ganska auktoritärt och gör att er dotter inte har så mycket att säga till om i en ålder där det är viktigt att klara saker själv och ni kanske fastnar i att säga nej nej nej. Då blir kanske velandet om vad hon ska göra det hon känner att hon har kontroll över. När saker skiter sig, visst tappar man tålamodet, men då är det bra att ha diskuterat stilar för att ha lite verktyg. Som Thiah säger, ex lågaffektivt bemötande vilket är en del av nära föräldraskap. Hur bemöter man på ett mer effektivt sätt? Som exemplet med att sätta sig i bilen, antingen blir man arg för att barnet sätter sig emot och så blir det dålig stämning och brottningsmatch, eller så testar man ex avledning "ska vi se om du kan klättra in i stolen själv via bagageluckan?" Blir det ändå nej och bråk, säg jag förstår att du är arg och besviken för… vad det nu är, får jag ge dig en kram? Sen när allt lugnat sig, ska vi åka och göra den där roliga saken nu? Inför den roliga saken låter man barnet packa väskan själv, bära den till bilen osv, så att det hela tiden känner sig delaktig. Jag vill inte få er att känna er dåliga, det är verkligen inte meningen, bara föreslå verktyg för att underlätta era liv. Jag är i samma livsfas med en treåring och ett syskon som föds snart och jag har inga problem med dottern. Jag är övertygad om att det har med vårt bemötande att göra, för hon är envis som synden, smart och har enorm integritet. Hon ska göra allt själv och på sina egna konstiga sätt. Självklart tappar jag det, men det är sällan saker går så långt, för att vi diskuterar och resonerar oss fram till kompromisser, samt att vi ser och bekräftar henne och låter henne hållas så länge det inte är farligt. Hon är högst delaktig i de flesta beslut som görs runt hennes liv. Nära föräldraskap och lågaffektivt bemötande är grejen.

Igen, jag menar inte att knäppa på näsan. Bara hjälpa nu när syskon kommer och ni kanske kommer stå inför svartsjuka, provokation, syskonbråk osv. Ett nära synsätt kan hjälpa er att ta er igenom en potentiellt jobbig period på ett enklare och mer konfliktfritt sätt.

Men när inget utav det hjälper då? Jag är förskollärare och jobbar med barn i 3-5 års åldern. Jag vet vad lågaffektivt bemötande är. Jag vet att vi stirrar upp varandra om vi blir arga. Jag vet att det inte är samma typ av konflikter på jobbet med andra barn som det är hemma, med ens egna.. Men likväl har jag några av dessa verktygen med mig, men det hjälper inte. Vi söker inte konflikterna här hemma, utan vi försöker hela tiden kompromissa och mötas halvvägs.

Det låter som att hon är trött helt enkelt, och du har skrivit tidigare att hon alltid haft svårt med sömnen. Du borde testa det jag tipsade om i senaste tråden du skrev. Lite magnesium och kollagen (eller gelatinpulver) i en smoothie eller annan dryck på kvällen.

#8 vet verkligen inte. Är långt ifrån en expert och alla barn är ju såklart olika. Jag känner bara mitt barn :) Tänker att desto mer man tänker på sitt eget agerande och desto mer man utgår från att barnet alltid försöker göra rätt, och när det skiter sig så har man själv som förälder missat ngt, desto lättare blir det med tiden. Det lågaffektiva är ju inte det enda, mycket handlar ju om det vardagliga bemötandet innan det ens kommer i närheten av konflikt. Förbereda, bekräfta, förklara, säja vad man vill ska hända istället för vad man inte vill ska hända. Jag är ex uppvuxen med en pappa som bara sa nej men aldrig förklarade varför, det ledde bara till konflikter och så vill jag aldrig bli.
Det finns förmodligen ingen snabbfix för att slippa konflikterna, det kommer desto mer barnet litar på att man hanterar saker på ett respektfullt sätt, samt förklarar och förbereder ordentligt. Tryggare barn = färre konflikter. 

Jag har gått in för det nära föräldraskapet redan väldigt tidigt och för mig är det väldigt logiskt att det leder till färre konflikter och ett mer harmoniskt barn. Dottern har alltid varit vild och stark som person och det är hennes grund, men vi har också en samvaro som är i mer eller mindre konfliktfri utan att det på något sätt är slappt eller curlande och det tror jag ligger i det nära föräldraskapet, min flexibilitet och hennes deltagande i sitt eget liv. Vi har lagt en grund från början och nu känns det som att vi får betalt för det. 

Sen är ju tålamodet inte det lättaste när man är gravid och det är allmänt jobbigt.

Det är skitsvårt. Jag önskar att det fanns någon enkel lösning. Eller så är vi skitdåliga föräldrar helt enkelt.. Nu hade vi precis en incident, Sonen står och leker med spisen. Jag säger lugnt att vi inte gör så, eftersom det är farligt. Säger också åt honom att vi kan gå ut och fortsätta leka i trädgården. Han fortsätter med spisen, jag säger återigen nej och lyfter sen bort honom och han går dit igen och fortsätter. Jag försöker visa honom hans leksakskök och säger att han kan laga mat där inne, varpå han spottar och river mig.

Nej ni är inte dåliga föräldrar. Vi gör alla så gott vi kan och ibland funkar det och ibland funkar det inte. 

Vissa saker är ju direkt farliga och då är väl det bästa att se till att det inte går att göra sig illa på det, tills de är tillräckligt stora att förstå varför. På en spis måste man ha barnsäkerhetslås helt enkelt, så att inget kan hända. 

Men, att bara säga att något är farligt hjälper inte barnet att förstå. Vad innebär det att det är farligt? Hur ska man göra för att det ska vara farligt och framförallt, hur använder man saken på ett icke farligt sätt? Att bara säga akta det är farligt är ganska intetsägande. 

Med spisen finns det ju dock en god anledning att visa barnet hur man använder den på ett säkert sätt. Dottern har varit med och lagat mat sen hon kunde stå, hon har fått lägga i mat och röra i kastruller och stekpannor, med min hjälp. Vi har pratat om värmen som man känner från plattorna, att det kan bli så varmt att det gör jätteont. Att när man är nära spisen måste en vuxen vara med och hjälpa till. Hon får även en egen kastrull att blanda saker i på en kall platta om hon vill. Hon får alltså använda spisen med oss, och det har helt tagit bort att hon går dit själv och försöker. Samma sak med vassa knivar när man lagar mat, hon har fått egna knivar att skära med som inte varit vassa. Vassa knivar har vi känt på och pratat om att hon får använda dem om jag hjälper till. Så, istället för att säga nej nej farligt, gå bort. Visa hur man gör det hela säkert :)

Nu är vårt barn lite yngre, blir 2,5 år i höst. Men jag har tänkt mycket som Sarah - att försöka att inte ha så mycket Nej och när det är det så försöker jag att stanna upp och förklara varför jag säger nej. Inte bara "det kan komma bilar" utan att förklara varför hon behöver hålla mamma i handen när vi går över parkeringsplatsen eller korsar en väg och så vidare.

Vår tjej har fått vara med och laga mat hon också, stående på en stol. Men hon får göra "ofarliga" saker, som att när jag skär med vass kniv så kan hon få skära gurkan med matkniv eller att hon kan få vara med att hälla i pasta i pastavattnet men då har jag flyttat kastrullen närmare och hjälper till att hålla i litermåttet så att inte allt kommer på en gång och skvätter. 

Vår tjej är hemma 100% än så länge och småsyskon är beräknat till november. Vi är ute mycket då jag upplever att hon lätt klättrar på väggarna när vi är inne = färre konflikter när vi är ute. Om vi är sysselsatta och jag är närvarande går det nästan alltid bra, men visst tar det på krafterna och tålamod ibland. 

Det här med att hon verkar vara… missnöjd(?) jag syftar på att du skriver att hon vill sitta på den stolen du sitter - eller sova tills hon får möjlighet att sova osv, kan det vara så att hon testar sin makt? Alltså att hon försöker lista ut vad och hur mycket hon kan få vara med och påverka? Kan det hjälpa att du frågar henne och ger alternativ - "vill du sitta på den här eller den här stolen?", "vill du ha äpple eller päron?", "vill du sova nu eller ska vi göra den här andra grejen först?". Jag upplever att det är bättre för oss med ganska stängda frågor - alltså många frågor får hon men inte för många. Det är bättre för oss att fråga om hon vill A eller B och inte ställa en öppen fråga. Sen mitt bästa tips: ställ aldrig en fråga om barnet inte kan få välja sitt svar. Med det menar jag; om DU har BESTÄMT att ni måste gå till bussen NU så fråga in "ska vi gå till bussen?" för om barnet då får välja Ja eller Nej så måste du kunna acceptera det svaret oavsett vilket svar. Så om du inte menar att ställa en fråga med alternativ så ställ ing frågan alls. Då är det bättre att säga "Nu ska vi gå till bussen, vill du ha sandalerna eller de andra skorna?".