Annons:
Etikett03-barn-1-3-år
Läst 1188 ggr
Soleii
2018-06-25 17:12

Skadar trotsbråken relationen med min dotter?

Hej! Hoppas på att få dela erfarenheter med andra som är/har varit i samma sits. Jag har en underbar 2,5-åring med en stark vilja och upptäckarlust. Hon är pappas flicka ut i tårna vilket ofta smärtar mammahjärtat eftersom jag inte räcker till som tröst när hon är ledsen - det gör bara pappa. Jag gör allt för att vara en kärleksfull mamma men situationer som idag känns det som att hon aldrig kommer att tycka om mig. Idag var vi iväg med hennes farmor och under hela utflykten fick vi förmana och förmana pga att hon skulle springa iväg och klättra på sånt man inte får klättra på. Till slut landade vi på ett café med lekplats dör hon lekte fritt i över en halvtimme. När vi skulle gå upptäckte hon en liten kossa i plåt som hon ville rida på. Det fick hon men till slut var det dags att gå. Jag sa att nu ska vi gå föera gånger, och jag och farmor började sakta bege oss. Jag försökte ge henne alternativ (ska jag bära dig eller ska du gå själv) och försökte förklara. Till sist var det bara att nej, nu ska vi gå och jag får helt enkelt dra henne därifrån och det blir gråt och bråk och sen springer hon gråtandes till farmor och hon vägrar att vara hos mig. Känner bara att vår relation aldrig kommer att bli bra när sådana situationer uppstår men samtidigt känner jag inte heller att hon kan få hålla på som hon vill, utan att hon måste kunna lyda när vi förmedlar något. Hur har ni haft det? Hur gör ni? Gör jag helt fel eller hur ska man hantera trotset? Och hur kan jag förbättra relationen med min dotter trots att det kan vara tungt under den här trotsperioden?

Annons:
Niklas
2018-06-25 18:49
#1

Du skriver att du sa att nu ska vi gå flera gånger. Det kanske du bara ska säga den gång ni faktiskt går, så att hon inte lär sig att tidpunkten är tänjbar när du säger så. Du kan börja säga att om en liten stund ska vi gå först, så att hon får vänja sig vid tanken. Jag tror inte att hon tar skada alls, men jag är nyfiken på vad det var för saker hon vill leka på men som inte var lämpliga för det.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Soleii
2018-06-25 19:38
#2

Hej Niklas och tack för svar! Jag sa både att nu ska vi gå och nu går vi, försöker även verkligen vara noga med att säga till henne en stund innan att vi snart ska gå så att det inte ska bli en otrevlig överraskning, så att säga :) men ibland funkar inget och kanske är det så det är - men det är så tråkigt när det slutar med bråk. Hela förmiddagen nästan gick hon hemma hos sin farmor och farfar och tex slog på hunden och skulle kasta ut saker från balkongen. Den närmsta timman innan caféet var vi i en möbelbutik där hon från början var ganska duktig, men sedan började hon klättra på glasmöbler, smet bakom kassan och vägrade komma ut och skulle smita iväg från oss trots flera tillsägelser av olika slag. Kan nämna att jag ändå försöker ge henne ganska fria tyglar inom rimliga ramar om vi tex är i en butik, för jag fattar ju att man inte kan begära det omöjliga av en 2,5-åring :)

teezan
2018-06-25 22:51
#3

Jag tänker att barn vill uttrycka något i sina handlingar, som de inte kan uttrycka verbalt, något som pågår långt upp i åldrarna. Det bottnar i någonting helt enkelt, det behöver inte vara direkt kopplat till den/det de agerar på. Ett barn slåss inte för att vara elak till exempel, i min mening, utan som ovan ofta på grund av att de inte kan säga med ord vad de känner eller vill. Att förvänta sig att en 2,5-åring ska ”lyda” är inte rimligt, vilket du också är inne på mot slutet av din text. Hon saknar impulskontroll och minnet är kort. I en sådan situation är det vi som föräldrar som får inse att vi har för höga krav, barnet reder inte ut situationen. Freda hunden, gå ut ur butiken och anpassa utefter vad barnet kan tänkas klara av med tanke på dess ålder och mognad etc. Du känner ditt barn bäst. Har en dotter som blir 3 i september och vet att det inte är en lätt ålder , men något som jag personligen tycker är väldigt viktigt när vi gör något som hon blir ledsen/besviken/frustrerad/arg över är att bekräfta hennes känslor, att man ser, förstår och är lyhörd hennes behov trots att man inte kan tillgodose allt jämt. Vill din dotter inte vara i närheten av dig när hon går till pappa eller farmor, respektera det och prata med henne i en mindre triggad situation. Många gånger vill vi väl med våra närmanden men istället förvärrar vi situationen istället (nu står det inte att du försökte, men ville bara lägga till det). Någon sa att det inte är barnen som trotsar utan vi föräldrar, och jag tror det ligger något i det. Vi anpassar oss inte i rätt takt eller hänger med i deras utveckling i tillräckligt hög grad och vissa ser det som att barnet då trilskas. Jag tror inte på trots på det sättet (använder inte ens det ordet då det har en negativ klang enligt mig) utan ser det som en viktig del i utveckligen som är ganska förvirrande och jobbig för barnet (inte att barnet är jobbigt), med svårigheter för barnet att uttrycka sig och där det skapas missförstånd till exempel, och där vi föräldrar måste vara extra noga med att vara lyhörda och förstående. Alltså att inte kräva något av barnet utan istället ställa högre krav på oss själva att anpassa situationer utifrån vårt unika barns förmågor. Här hemma har vi till exempel ingen inredning eller dekoration vi är rädda om i barnhöjd just för att vårat barn inte kan hålla sig borta från att pilla på eller leka med den, och då uppstår inga konflikter kring det, samma med att vi har en grind in till kontoret eftersom hon inte ska rota runt där inne. Vi har lagt det på en nivå hon klarar av och som vi orkar med :) Jag har tipsat om boken ”barn som bråkar” i en annan tråd här och vill passa på att göra det igen, tycker den är väldigt bra. Hoppas du känner dig lite hjälpt i alla fall :) tycker det är så svårt att skriva ibland att jag ofta låter bli, känns nästan som man låter anklagande men det är absolut inte min mening, försökte bara fatta mig kort (men blev långt, haha).

Sarah
2018-06-26 00:19
#4

Håller med teezan helt. Du märker ju att tillsägelser och att förvänta lydnad inte funkar. Ni måste i mina ögon anpassa situationen, lyfta och sätta er in i hennes känslor, samt diskutera istället för att beordra. Nu är det lättare sagt än gjort såklart och mycket beror på deras förståelse. Men, vår dotter blir 3 i juli. Jag har alltid haft stor respekt för att hon är en egen person som ska få säga sitt i saker som påverkar henne. Hon får absolut inte som hon vill jämt, men hon får prata för sin sak och vi hittar gemensamma lösningar och kompromisser. Jag tar heller aldrig onödiga diskussioner, är saker inte farliga eller störande för andra så låter jag henne ofta hållas. Måste ngt avslutas förklarar jag noga varför. Att jag alltid försökt behandla henne som en jämlike tror jag är grunden till vår goda relation. Våra föräldrar tycker att jag är slapp, men när de sen ser hur bra det det mesta fungerar i slutänden får de sig en tankeställare. Killen är mer auktoritär och har inte samma grundläggande tanke att barn är egna personer. Priset han betalar för det är fler tårar från dottern, bråk med dottern, inga lösningar han vill få igenom, samt att hon drar sig undan honom.

[Thiah]
2018-06-26 06:29
#5

Förklara vad som gäller inför besök. "Nu går vi till lekparken en stund men sen när mamma säger så går vi hem". Den meningen upprepar jag konstant och flera gånger inför varje besök i en lekpark annars flippar min son ut när vi ska gå hem. Vi brukar komma överens om gemensamma regler tex man låter djuren vara, man håller mamma i handen osv. Små, korta regler som han klarar av. Den påminner jag om det flera gånger och ibland faktiskt flera dagar innan. Men det är viktigt att det är regler han kan klara av så att vi alla känner oss glada och att vi har lyckats. Ibland har jag ett timglas/ äggklocka och säger att när klockan ringer så går vi hem/ut/städar/ äter osv… Men jag påminner säkert var 5 minut ändå. Men sen har vi också helt undvikit situationer där vi känner oss otrygga på sonens beteende. Längre affärsbesök klarar han först nu av hyffsat och då är han över 4. Att höra mycket nej gör att barn slutar lyssna. Det är svårt men jag märker direkt på sonen om han fått höra mycket nej av mig. Jag försöker istället för nej fråga vad han vill ha i affären, på kafét , klättra på i lekparken osv. Då riktas fokusen på vad han vill ha och jag kan sätta någon regel innan. " Okej du vill ha en bulle men kommer du ihåg att vi först måste gå till affären sen kan vi handla bulle" "Okej vad för sorts äpple skulle du vilja ha? Först måste vi bara plocka upp de andra sakerna på listan" osv.. Sen upprepa , upprepa upprepa. Och så är både jag och maken noga med att berömma när vi kommit hem. "Det var jätteroligt att vara med dig i parken idag", " det var så roligt när du lyssnade så fint när jag bad dig komma"… En liten meningen gör så mycket för barnen och den positiva känslan kan man sen använda av sig igen "Kommer du ihåg hur roligt vi hade sist?" " Kommer du ihåg så fina äpplen du hittade sist, ska vi se om vi hittar lika fina nu?" Kanske ett lite råddigt inlägg men försöker skriva, dricka kaffe och leka samtidigt, går sådär ;). Och nej , det är inte lätt och Jo det tar en sån energi. Ibland har jag en oro för hur sonen kommer bete sig i affären pga hans humör men då försöker jag, om bara möjligt, lämna honom hemma just för att jag inte själv orkar med tjafset. Och TS, jag är den snällare av oss och skämmer bort sonen. Ändå ska han flytta hemifrån (han fyllde just 4) och han ska byta mamma, han är hellre hos farmor eller pappa just nu.

Soleii
2018-06-26 12:06
#6

Hej alla och tack snälla för era svar! Uppskattar verkligen att ni kommer med så konkreta och konstruktiva tips och inte dömer ut mina handlingar - allting får ju inte plats i en tråd på internet :) Jag har läst mycket om trots/den här åldern och gör mitt bästa för att försöka låta henne bestämma vissa saker, hjälpa till och få känna att hon får ta ”ansvar” (tex duka bordet, hämta varor, välja kläder etc) och berömma. Förstår också att hon är 2,5 och att man inte kan förvänta sig att hon ska kunna gå igenom en butik utan att börja leka med något eller så. Försöker sätta begränsningarna där de behövs, tex som igår var det ok att klättra i sofforna, flytta på kuddarna eller prova hattar men inte ok att flytta möblerna. Men sen som idag på matbutikens parkering, och hon bara vägrar hålla handen trots att jag ständigt påminner om hur viktigt det är när det finns bilar - då tar till slut tålamodet slut och jag går in i tanken att vissa saker måste man ju bara göra, och till slut blir det bråk och tårar. Det gör mig så ont. Hur gör ni i situationer när barnet inte lyssnar och ”lyder” (i den mån ett barn i den åldern lyder, hoppas ni förstår hur jag menar) och det är dags att komma vidare? Det känns ju inte kul att tvångsbära (vilket jag typ inte kan längre eftersom lillebror anländer om bara några veckor) eller hålla hårt i armen. Min man reser mycket så även om jag försöker hålla tex butiksbesök till när han är hemma, så är det ju ibland nödvändigt att vi uträttar ärenden tillsammans. I en idealisk värld kan man slltid anpassa situationen, men ibland går det kanske inte? Eller? Teezan tack för tipset om boken, den dka jag kika på! Har läst lite om det du beskriver (är det Jesper Juul?) och försöker ha det i åtanke ständigt, att låta henne ta den plats hon behöver - men ibland känns det som sagt som att när vissa saker bara måste göras/ske och jag inte lyckas locka med mig henne så rinner tålamodet till slut iväg, ibland oftare än jag önskar. Blir jubinte bättre av att jag är höggravid i sommarvärmen heller ;)

Annons:
[Thiah]
2018-06-26 12:24
#7

Att du är gravid gör inte saken bättre nej, barnen märker att nått sker och de gör många av dem osäkra. Erm, när Joel inte lyssnar så "drar" jag honom efter mig , helt ärligt. Han skrek, argt, hela vägen hem från dagis medan jag drog honom efter mig. Hem kom vi iaf… Är det gnäll i affären försöker jag ignorera så gott de går och bara handla saker snabbt. Det gör jag alltså de dagar det helt skiter sig. Jag drar honom efter mig tills vi kommit till vår affär och sen förklarar jag igen varför, hur viktigt det är att lyssna på mamma, att det är farligt osv och försöker lugna situationen. Oftast funkar det sen och vi är sams igen. Och efter våra gräl (vi GRÄLAR verkligen) så försöker jag att inte vara långsint utan direkt efter att vi lugnat oss och pratat så blir jag som vanligt. (Jag gnäller sen av mig på diskmaskinen eller maken..haha)

Sarah
2018-06-26 15:57
#8

Om hon skulle försöka springa iväg på en parkering, skulle jag ge två alternativ, håll min hand eller så bär jag. Väljer hon att inte ta handen så lyfter jag upp och bär. Blir hon arg/ledsen så bekräftar jag och säger att jag förstår att hon blir besviken att hon inte får springa. Sen avleder jag och frågar ex om det är ngt speciellt hon tycker att vi ska handla. Sen, när hon lugnat sig förklarar jag igen varför hon inte får springa själv på parkeringen.

mollyt
2018-06-27 13:46
#9

Jag tycker du fått många bra tips och tankar. I grund och botten tänker jag nog ganska likt #5. Jag försöker tänka att jag ger dotter (2 år och 3 månader) alternativ och att hon får vara med och välja/påverka mycket till vardags för att det ska vara mindre tråkigt de gånger jag tar auktoritära beslut. Men ett annat tips är distraktion, precis som någon ovan skrev angående att prata om vad vi gör när vi kommer fram till affären - prata om vilka äpplen M vill välja, vill hon ha röda eller gröna? Eller om jag känner att jag absolut inte kommer kunna locka med mig henne hem från lek så kan jag ”fuska” och fråga om vi inte ska springa ikapp hem och att vi kan läsa Bamse och hjälpas åt att göra en smoothie. Oftast fungerar det, att liksom locka med något annat. Igår hade vi en sån dag - hon hade fått påfyllnad av sitt TBE-vaccin på morgonen och varit lite kinkig hela dagen. På eftermiddagen gick vi inte ihop då hon ville kasta småsten till fåglarna och hoppa från bryggan och då ”bråkade” vi ett tag där jag ställde ultimatum att hon inte fick stå på bryggan om vi inte höll hand - och om hon inte ville hålla mig i handen så skulle vi behöva gå där ifrån. Jag förklarade varför det var viktigt, att hon kunde trilla ner i vattnet osv men det slutade med att hon kastade sig handlöst på rygg och då bar jag upp henne och bar bort henne till gräsmattan. Hon skrek och vad superarg och jag förklarade igen varför vi gått iväg (sen grät jag också en skvätt för mitt gravida hormonsinne kände mig världssämst) men sen frågade jag om det inte vore roligt att gå och gunga - att vi kunde skynda oss iväg till gungorna på vår gata. Och jomen jo, det ville hon ju! Så då sprang vi 100m och sen gick balansgång på en mur för att liksom komma bort från fåglarna och bryggan och tänka på annat. Sen hade vi det jättekul, var ute och gungade och lekte en timme till före middagen. Annars tror jag på att undvika ”tomma ord” alltså säger jag inte ”nu ska vi gå” om vi inte går. Då förvarnar jag hellre och säger att vi ska gå när vi ätit klart äpplet och sen går vi när jag säger att vi ska gå. Hade jag haft er situation med lekhörnan på caféet hade jag nog säkrat det och lockat henne med att vi skulle gå och göra något annat (roligt) för att slippa bråka i onödan. Många diskussioner är inte så himla viktiga - så jag försöker undvika de jag kan. Men ja, att köra över henne gör jag när jag känner att jag behöver. Typ när hon är övertrött och jag berömmer att hon behöver sova. Då lyfter jag in henne i vagnen trots protester - för jag vet att hon slutat protestera så fort vagnen rullar (alltid!). Så 30sek skrik är värt det för jag vet att hon behöver sova när hon är så trött. Förlåt för ett så långt och svamligt inlägg!

[Thiah]
2018-06-29 14:47
#10

.(förlåt skulle testa en grej men det sket sig. Tar just bort den)

OlgaMaria
2018-06-29 14:58
#11

Jag tror inte det är konstruktivt att att tänka att ett mål är att lära barnet att lyda. Lydnad eller i alla fall samförstånd, kommer automatiskt när man har det trevligt och respekterar varandra. När det är en bra stämning är det lättare att komma överens och barnet är mer intresserad av att vara till lags. Och det handlar ju också om att ge och ta. Jag märker att allt blir enklare med barnen ifall jag haft kvalitetstid med dem och om vi har färska minnen av att vi haft det trevligt tillsammans. 

Så, ett bättre mål är kanske att ta sig igenom dagen på ett trevligt sätt, att lösa problem konstruktivt. Att närma sig en konflikt på ett aggressivt sätt leder lätt till trots och upprörda känslor. Man kanske trissar fram ett bråk som tar tid att hämta sig ifrån. Man vill lösa en situation snabbt och blir därför arg - men i praktiken kanske allt tar mer tid bara för att man blev arg. Det uppstår en konflikt som man kanske måste avsätta en massa tid åt innan man kan gå vidare till nästa sak. Och känslan från bråket tar man med sig in i nästa situation.

Man kan fundera - måste vi verkligen gå från lekparken redan? Vi ställer ofta krav på våra barn att vänta på oss när vi vill eller behöver göra olika saker. Och tänk om man möter en vän på stan eller någon ringer eller man sitter med en jättegod maträtt. Man vill gärna få lite tid att prata eller äta och att barnet ska vänta en stund. Och barnet kanske tycker det är dagens bästa stund, världens roligaste lekpark, varför måste vi gå redan? 

Kanske man ändå måste gå… men man kan visa att man bryr sig, genom att se och bekräfta barnets känslor. "Tycker du det var roligt att leka här?" "Vad var roligast?" "Vill du gå hit snart igen?" "Ska vi berätta för pappa om den här roliga lekparken?"

Sen när det gäller att ta sig därifrån så kan man förbereda på att snart ska vi gå som flera har sagt. Sen om barnet visar stort motstånd så kan man visa att man är villig att kompromissa för att visa på att man bryr sig åter igen och att man värnar samförståndet. "Ok, du kan leka 5 minuter till, men sen måste vi gå." "Snart ska vi gå" "Nu måste vi gå" "Är du inte färdig? Ok, åk i rutschkanan en sista gång, sen går vi." Om man håller på lite sådär så brukar det funka att gå iväg utan bråk efter en liten stund. Om man kompromissar lite så kan barnet känna att man bryr sig och att de får vara med och ha lite kontroll över vad som händer i deras liv. Man kan också säga - vi kan gå hit snart igen. Eller prata om vad man ska göra härnäst. Försöka låta nästa moment bli spännande istället. Förklara också varför ni måste gå. Helt okej att säga "nu är jag trött och vi måste gå för jag måste komma hem och vila. Man blir trött när man har en bebis i magen."

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

mollyt
2018-06-29 22:43
#12

Väldigt kloka tankar! #11

Sindri
2018-07-04 23:25
#13

Du har fått väldigt många kloka råd och tankar i diskussionen så där har jag inte så mycket att tillägga. Vill bara säga att -Jo, din dotter kommer visst att tycka om dig. Har fyra barn, alla med stark vilja, det har varit mycket kompromisser och konflikter. Det har varit mammighet och pappighet omväxlande, barnen provar sig fram. De testar hur det är att vara si, hur det är att vara så. Att söka lojalitet än här, än där. Precis som de kommer att göra med olika kompisar och olika identiteter senare i livet. Små barn är också oerhört materiella ibland, men det tolkar jag som en överlevnadsinstinkt.
Alla våra barn är underbara unga vuxna idag, vi har aldrig haft allvarliga konflikter sedan de blev större, de är kärleksfulla mot oss och mot varandra. Säger att de visst tycker vi har gjort fel ibland, men säger att de aldrig skulle velat ha andra föräldrar.

En till sak; har ni pratat med dottern om lillebror som är i antågande? Vår äldste var under 2 år när lillebror kom, han fick reda på det ganska tidigt, var med hos barnmorskan ibland och fick lyssna på magen, läste boken Ett barn blir till etc. En del säger att så små barn inte förstår, men det gjorde han visst. Han blev så självständig när lillebror kom, ingen tillbakagång som en del barn får, eftersom de kanske blir osäkra på hur de skall vara för att få mammas och pappas uppmärksamhet.
Blir fortfarande tårögd när jag tänker på hur han välkomnade sin lillebror och hur det aldrig funnits avundsjuka dem emellan. Han hade också stor förståelse för att orken tröt för mig ibland, och visste att vi skulle vara rädda om lillebror även i magen.

Annons:
Soleii
2018-07-09 19:27
#14

Tack allihopa för era goda råd! Mycket som jag kommer att ta med mig och ha i åtanke. Vi har haft några tuffa dagar nu när hon har varit så extremt anti-mamma, då är det tufft att hålla humöret i schack. Försöker göra mysiga saker med henne som bara är våra men det är tufft när hon får någon som helst motgång (det behöver inte ens handla om något jag gör, det kan vara vad som helst just nu) och börjar skrika, slåss eller skrika hur dum jag är och att hon inte tycker om mig helt oprovocerat. Går sönder inombords. Det är tungt när man lägger in så mycket energi för att göra något bra och det typ bara blir värre :(

Sindri
2018-07-09 20:01
#15

En annan hypotes;
Du är den som betyder mest för henne, hon börjar bli medveten om att hon är beroende av dig. Hon testar hur långt hon kan gå, och om du ändå älskar henne trots att hon är som hon är.

Försök bara hålla ut, ju lugnare och mer orubblig du kan stå i stormen, desto lugnare tror jag att din dotter blir. Bara låt det skölja över dig och tänk - det går över, det går över!

Lycka till, du har sånt engagemang och klokskap så jag tror du kommer igenom det till slut. 🌺

mollyt
2018-07-10 09:21
#16

Fint! 😊 #15

OlgaMaria
2018-07-10 10:11
#17

#14 Jag tycker det låter (från alla dina inlägg) som att du kan behöva extra stöd. Jag har två barn med ADHD. Det är jobbigt när barnen är i förskoleåldern för då menar ofta alla att allt är normalt, eller att det är något fel på uppfostran osv… som förälder tjänar man mycket på att förstå sitt barn så tidigt som möjligt och ev. få hjälp tidigare hellre än senare. Har ofta tänkt när jag läst dina inlägg att ditt barn verkar hyperaktivt? Som du förstår säger jag detta av omsorg då jag själv har hyperaktiva barn. Det blir så mycket enklare när man får förståelse för hurdana barnen är.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Upp till toppen
Annons: