I den åldern börjar de testa hur strikta gränser är i samband med att de blir mer självständiga. Flytta på er, prata om att det gör ont, att ni blir ledsna och gör inte så stor sak av det. Kanske lägga lite tidigare. Vår dotter blir lite så på kvällarna när hon börjar bli trött. Mest mot pappa som tillåter mer klätter och bus på honom, på kvällarna spårar det lätt ur.

Ja, 2.5 år är en tuff ålder. Välj dina strider. Släpp resten för tillfället. Det blir bättre. Hur sover hon? Vilar hon ännu på dagen? Låter ju som att hon är trött på kvällen och då spårar det lätt ur… försök att avleda innan det händer. Antingen lyft upp och flyg iväg och borsta tänder etc.

#2 jo hon sover ännu på dagen, ca 1-2 timmar. Men sovandet är också en kamp, det tar minst en timme innan hon somnar både dag och kväll och hon har då stigit upp ur sängen femtioelva gånger och försöker hitta på en massa bus. Hon är mera ”våldsam” mot pappa än mig, hon är väldigt mammig och det måste vara jag som gör allting. Men hon trycker nog på alla mina knappar, hon häller t.ex ut vatten/mjölk ur glaset på golvet med flit, jag vet inte hur många gånger jag med gråten i halsen behövt torka upp från golvet. Önskar bara det kunde gå fort över, men ibland blir man så arg och det hjälper ju inte situationen. Man börjar ju fundera över om man har gjort något ”fel” i uppfostran då hon beter sig såhär, men jag antar att det är normalt beteende för denhär åldern.

Men arbeta runt det. Ex, ge henne inte glas eller mugg, ge henne dricka i nappflaska. Den typen av lösningar finns säkert på många av sakerna, men du är så inne i det nu att du inte ser det. Hon är dessutom så stor att hon borde förstå varför när du förklarar. Jag ger ex dottern smoothie en nappflaska med utvidgat hål. Sen sätter jag ett sugrör i napphålet. Säger typ, det blir så kladdigt annars så vi gör det såhär busigt. Ok säger dottern. Hade jag bara sagt nej du får inte kladda med smoothien i glaset så hade hon självklart kladdat.

Är det en kamp att söva henne på dagen så hade jag inte sövt henne utan försökt ha henne igång och sen nattat tidigare på kvällen . Och vid hennes ålder förstår hon mer än väl så försök vara positiv. Alltså säg det positiva hon gör och ignorera i möjligste mån det negativa. Det positiva behöver inte vara nått speciellt utan tex wow en sådan stor bit du fick på skeden. Oj, så snabbt du hjälpte mig städa. Eller oj, vad det var roligt att vara med dig idag/ i affären / ute och leka…. Små beröm för så mycket fast dom i vår vuxna värld kanske är obetydliga. Min son sträcker på sig lite extra när jag berömmer för nått han hjälpt med eller om han bara inte bråkat. Och har vi haft en jobbigare period så brukar jag skryta åt pappa så att han också berömmer sonen. Det är lite viktigare för min son att pappa berömmer nämligen. :) (Och nej, det är inte lätt varje dag och gudarna , och grannarna, vet vilka fighter vi ibland har. Och ibland är han helt ärligt jävligt billig. )

#4 #5 Jag brukar ge henne dricka i en nappflaska, men när hon har druckit klart vänder hon den uppochner och det som finns kvar i flaskan rinner ut genom napphålen 😆 Hon förstår när man förklarar åt henne men nån timme efteråt är det samma visa igen. Jag försöker berömma henne för alla små/stora saker och jag märker ju att hon blir glad och stolt. Nästa sekund kan hon bli till ett monster igen! Jag antar att vi behöver försöka härda ut det, men som sagt hennes ”våldsamma” beteende är det som stör mig mest. I sociala sammanhang är hon väldigt snäll och försiktig, som en helt annan unge. Folk blir så förvånade när jag berättar hur det är hemma, ”hon som verkar så lugn och snäll!” 😅

Där man är tryggast släpper man bomben… Hon är tryggast hemma, då får ni den fulla kraften. Dom säger ju att det finns nått som heter terrible two's och det märkte vi tydligt hos sonen. Man får bara le, räkna till 200 och försöka kämpa vidare.

Ja härda ut! Och som sagt välj dina strider med omsorg. Bälte i bilen, inte springa ut på gatan etc är viktigt! Resten spelar ingen roll, försök avleda och skoja med henne såsom Sarah föreslår. Hitta era lösningar och ha i bakhuvudet att det blir bättre, för det blir det! Jag tänker på "trotsen" som frågor/barnet testar. Får jag göra detta? Blir mamma/pappa arg? Får jag samma svar om jag gör så istället? Därför gäller det att vara konsekvent och det är därför jag propagerar för att välja sina strider. Man orkar liksom inte allt, och allt är inte viktigt just nu. Låt henne ha olika strumpor/tröjan bakochfram/äta med kniven/vad det nu kan vara som absolut inte spelar någon roll. Det är också viktigt att båda föräldrarna ger samma svar, så det kan vara bra att diskutera med varandra vad som är viktigt och mindre viktigt.

Känner så väl igen det här. Vår son, på lite mer än 2.5 år är också väldigt gratis ibland. Hela långledigheten i helgen har varit katastrof. Hur eller vad vi än har gjort så har han vägrat att lyssna. Även om vi hittat på saker, hans nya grej nu är att han inte ska sitta i sin bilbarnstol, utan håller på å krånglar varje gång vi ska sätta honom där. Samtidigt som han skrattar.. Det glädjer mig att ni har skrivit att det blir bättre. Igår var en sån gråtdag för mig, han sökte konflikter hela tiden! Jag tror dock att det är en liten reaktion på att han börjar förstå att han ska bli storebror snart. Han söker gärna konflikter med mig, och så fort jag försöker krama eller gosa med honom säger han "låt bli mig". Det är svårt att inte ta det personligt.. 😢

Förlåt men gud vad skönt att läsa om att det är fler som har såhär hemma ibland! Bra tips om att välja sina strider och annars bara härda/vänta ut.

#9 Ja det är väldigt skönt att läsa att man inte är ensam om detta. När hon har somnat på kvällarna får jag ibland sånt dåligt samvete över hur arg jag blev under dagen eller hur jag röt till åt henne… känner mig som en hemsk mor som inte alltid kan kontrollera mina känslor utan att det tippar över ibland. Ikväll torkade jag upp vatten tre gånger från golvet som hon hade hällt ut med flit när hon skulle dricka.. Jag fick också tvätta några leksaker efter att hon smörjt in dem i yoghurt medans jag var på toaletten. att byta blöja/lägga på pyjamas är rena cirkusen innan vi är klara på kvällarna.

Man kan inte alltid kontrollera sitt agerande, men det viktigaste är väl då att be om ursäkt till henne efteråt. Hur pratar ni om det som händer och leder till konflikt? De gånger jag tappar tålamodet tar jag alltid upp det när vi lugnat oss. Jag säger förlåt, mamma gjorde fel, jag borde inte skrika på dig. Är noga med att aldrig skylla på henne att jag tappar tålamodet. Det blir alltid bra samtal och i slutändan har jag visat att även vuxna gör fel och kan be om ursäkt. Försöker även ta upp de saker som lett till konflikt senare under dagen när saker lugnat sig. Vet inte hur mycket din lilla pratar, men förstår gör hon säkerligen.

Vill tipsa om ”barn som bråkar” av bo hejlskov. Tycker den har hjälpt mig mycket! Min dotter är i samma ålder och det har varit lite tufft i ett halvår men har verkligen försökt bemöta henne lågaffektivt (som de tar upp i boken) och det har verkligen fungerat!

När det kommer till trots älskar jag det här blogginlägget, jag har läst det många gånger för att påminna mig när sonen drivit mig till vansinne. ;) http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/

#14

Ska absolut ta och läsa det där vid tillfälle. Verkar intressant! :)