Bortskämd 5 åring?
Hej. Jag har börjat reagera på hur min syster uppfostrar sina barn, det är två flickor i åldrarna 5 -8, de får typ allt de pekar på, och har nästan alltid nya leksaker och prylar. Sen får de alltid som de vill, vill de äta på restaurang så kör hon dom dit även när det finns nylagad mat hemma! Jag tänker att hon får väl fostra dom som dom vill men stör mig så otroligt mycket på 5 åringens beteende. Hon testar mig hela tiden och trotsar, slåss och skrattar när man säger att hon ska sluta?! Hon kan ta saker och kasta på en eller slå en med ganska mycket kraft så det faktiskt gör ont och man blöder. Hon fortsätter och fortsätter så man måste bokstavligen lyfta upp henne och hålla henne i famnen eller hålla i henne för att hon ska sluta. 8 åringen är väldigt snäll och gullig, det är 5 åringen också men hon är extremt intensiv. Exempelvis var det jättekallt ute och hon vägrade ha jacka, och vrålskrek och sparkade på en och försökte smita ut ändå har aldrig sett något liknande jag har jobbat med barn och sett att de kan trotsa och bli ledsen när dom inte får som dom vill.. men detta var verkligen extremt, det gick verkligen inte och hon skrek och skrek och sparkade & efter 20 min så gick inte att lugna henne så vi fick helt enkelt åka i bilen utan jacka.. iallafall det som gjorde mig riktigt förbannad är att mamman är inte konsekvent utan curlar henne direkt efter hon gjort sådär och får mig att framstå som den elaka. det har kommit till den punkten då jag faktiskt inte vill vara barnvakt längre.. Hur ska man hantera sånna situationer?
Ärligt talat, jag tycker att du helt enkelt ska vägra vara barnvakt åt hennes barn. Det är fruktansvärt synd om barnen men det finns egentligen inget du kan göra förutom såklart att prata med din syster.
Var snäll mot alla - bli vegan ❤
Ang jackan. Du kommer inte speciellt långt genom tvång och genom att vara auktoritär i en sådan situation. Jag låter min tvååring bestämma om hon ska ha jacka när vi går ut. Vägrar hon tar jag den i handen. Är det kallt kommer hon be om jackan inom 30 sekunder. Då lär de sig varför de ska ha jackan istället för att någon pådyvlar det. Du kanske ska prata med din syster om vad hon har för filosofi bakom sitt föräldraskap, hade någon bråkat med mitt barn om en jacka, så att dottern blev hysterisk, då hade jag blivit galen. Vi diskuterar här hemma, men tvingar väldigt sällan. Man får välja sina fajter till tillfällen då det faktiskt är viktigt. Vilket en jacka inte är. Vuxnas roll är bland annat att se till att barnen lär sig, man lär sig genom att testa sig fram, inte genom att andra tvingar på sina beslut. Visst är det nog få som tycker att det är bra med bortskämda barn som får allt de pekar på, men samtidigt är det upp till föräldrarna. Att få saker är en sak, men att få bestämma över sig själv (jackan) är inte att vara bortskämd, det är att få en ökad känsla om sig själv.
Jo men jag var rädd att hon skulle bli sjuk om hon inte hade jacka på sig. För hon bad inte om den, inte ens när vi åkte hem. När hon vägrar så vägrar hon.
Sen är det inte så roligt att gå ut med ett barn när det är vinter och svinkallt ute och barnet bara har felice tröja och byxor.. och vilka blickar man får.. det är väl den vuxne som ser till att barnet inte blir sjuk? I förskolor så måste dom ha jacka och får liksom inte bestämma själv. Sen att barnet får lunginflammation bara för att de ska bestämm själv, man har väl ett ansvar som vuxen att se till att de inte skadar barnens hälsa. nja vet inte.. 8 åringen lyssnade när man berättade att hon kan bli sjuk och förstod på engång. Medan 5 åringen blir helt hysterisk.
Man blir inte sjuk av kyla. Man kan bli sämre om det redan är ngt på gång, men man blir inte sjuk av att frysa. Att säga nej är för henne ett sätt att känna att hon har kontroll. Kanske är det det enda hon har makten över. Oavsett så märkte du ju att inte funkade att bråka, så det enda du gjorde var att båda blev upprörda och det blev en grej för henne att inte ta jackan. Hade du sagt från början "ok, vi tar med den och så kan du ta på den när du fryser" så hade hon kanske inte blivit så obstinat.
Jag håller med Sarah i det här. Man får välja sina strider. Att barnet måste ha kläder på sig på förskolan är en annan situation än hemma. På förskolan ska alla klä sig för att få följa med ut så enkelt är det. Där har hon inget val ökande är det därför hon är så bestämd med att få göra ett val hemma. Sen är det såklart verkligen inte okej att barnet slår så du blöder eller slår dig över huvud taget.
mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar
Okej, jag måste förtydliga vad jag menade med min kommentar. Jag tycker såklart inte heller att barnet ska tvingas ta på sig jackan eller whatever, men det tyckte jag var så litet i sammanhanget att jag bara struntade i det.
Problemet är ju främst att barnet slåss och skrattar åt personen som är skadad. Barn är ju såklart trotsiga för att testa sin omgivning av olika anledningar men att slåss är inte okej.
Var snäll mot alla - bli vegan ❤
Okej då förstår jag, får testa det nästa gång, tack för tipset. Men hur gör man med att hon slåss? Eller vägrar äta och vill ha godis ist för mat. :s
Fast barn använder de verktyg de har fått av vuxna. Frustration måste komma ut på något sätt. Frustration skapas av bland annat inte känna att folk lyssnar på en, som ex med jackan. Om vuxna beter sig auktoritärt så blir väl barnen antingen undergivna eller utåtagerande tänker jag. Så att barnet slåss tänker jag är att ngt brister i bemötandet av barnet. Skratt behöver inte betyda glädje. Det kan lika gärna vara nervositet. Shit, nu lyckades jag inte kontrollera mig (barn har ju svårt med impulskontroll) nu kommer de skrika på mig, hehe nervöst skratt.
Fast jag är den enda som säger till, annars får de göra precis vad dom vill. Det där med jackan har hänt engång med mig.. Annars får dom allt dom pekar på, och gör vad dom vill, äter vad dom vill etc etc. Sen känner jag att man måste säga till och visa vissa saker, men hon är så utåtagerande förstör mina saker springer, skriker och slåss. Det är när jag säger till som hon skrattar, springer iväg och tycker det är roligt, men med deras pappa lyssnar hon på engång för han höjer rösten, vilket jag inte gör tror det kan bero på det.
Det var så illa att jag inte kan ha henne i min lägenhet pågrund av att hon stör grannarna.. sen är det inte så att jag skriker på henne eller så, absolut inte! utan förklarar lugnt exempelvis varför man inte ska skrika eller sparka i golvet. Eller varför man ska vara snäll och inte slåss eller jaga hunden .. men det går liksom inte med henne utan hon fortsätter och det är nästan så att hon väntar på att jag ska skrika på henne.
Jag tänker lite som så att du får ju ha dina regler hos dig, liksom att mamman har sina och förskolan sina. Det verkar hon ju acceptera ändå? Sen hur man når dit är ju nästa fråga. Och jag håller med Sarah här, man får" välja sina fighter". När det handlar om saker på "liv och död" så diskuterar vi inte (typ springa rakt ut på gatan, hoppa ner i en pool utan att be om lov osv). Sen en jackas vara eller icke vara hade jag löst på ett liknande sätt som Sarah, typ att ja men då går vi ut utan men jag och lilla/storasyster tar på oss i alla fall. När det gäller mindre barn hade jag tagit med jackan men en femåring kan faktiskt gå hem själv och hämta när hon inser att det är kallt (gissar att ni inte hinner så långt innan den där jackan behövs..) Vi har ofta gjort så i liknande situationer och oftast händer det en eller max två gånger när hon förstår varför vi säger som vi gör (hon är tre). Jag brukar säga att vissa saker bestämmer mamma och pappa (bälte i bil, poolen och gatan typ), andra saker kan vi diskutera och vissa saker får hon bestämma helt själv. Så får hon känna att hon hat kontroll också. Och lära sig att argumentera för sin sak när vi vill olika.
#9 Fast ska ilskan komma ut genom att slåss?
#13 nej självklart inte, men då har ju de vuxna förmodligen brustit i att visa hur det kan komma ut istället. Om barnet inte kan hitta ett bättre sätt så är det ju inte barnets fel eg. Man kan slå på en kudde om det måste ut etc. Visst att en 2åring kan testa gränserna och se vad som händer, men en 5åring vet ju vad som händer. Ett barn som slåss med glädje (om det inte är stress, nervositet etc) saknar ju kanske insikt om hur andra känner. Även det är ngt de vuxna brustit i (om barnet inte har ngn diagnos eller så). Vi måste visa dem hur man är empatisk. Nu verkar ju inte barnens föräldrar ha speciellt många tankar om hur barnen ska uppfostras, om man ser till vad ts säger. Men, fortfarande så finns det en anledning att barnet är utåtagerande. Om ts vill ha dem hos sig så är det väl kanske ett arbete om att bygga barnets förtroende i att man kan slappna av och bli hörd när man är med moster.
#13 om den kommer ut på rätt sätt så visst. Alltså tex kampsport är ett bra sätt att bränna ilska men ändå kontrollera den. Jag har en kollega som på sin avdelning satte upp ett argt hörn. Det var en madrass på golvet och väggarna där barnen kunde gå och avreagera sig istället för att slå sin kompis. Fungerande väldigt bra i en barngrupp på ålder 3-5 år. :)
#14 Såklart! Fast detta barn har ju gjort detta flera gånger?
#16 Skaffa mitz. Min dotter skriker, slåss osv lätt om hon blir uttråkad (högt stimulansbehov) och vi har lärt henne att om hon känner att hon vill slåss så får hon slåss på mitzen. Då brukar det ofta bli att hon tycker det är roligt istället för att hon är frustrerad
l'm back