Jag hade inte låtit henne ha nappen hela tiden utan mer kanske som en leksak. Det är jätte, jättevanligt att barn "går tillbaka" och blir små igen när de träffar på mindre barn. Speciellt på förskola. Det går över :)

Hon vill dessvärre ha den hela tiden, den ska bäras eller has i munnen. Försöker säga att hon kan ha den i handen istället. Anledningen till att jag "gav med mig" var att jag läste detta: http://www.viforaldrar.se/fraga-oss/psykologi/Ska-var-25-aring-fa-borja-med-napp , och tyckte att det ändå lät klokt, men så tar oron överhanden och jag vet nu plötsligt inte hur jag ska förhålla mig till det. Ju mer jag styr, desto mer laddad kommer den här nappen vara. Jag fick för mig att om jag låter det va och följer med henne i detta, ju tidigare är perioden över. Hon är otroligt mammig och vill bli buren massor. Jag kunde ju valt att stanna där. Hade ju inte brytt mig om hon valt en nalle, nu råkar ju jag bara veta att en napp inte är det bästa kanske, men hon har ju själv fått bestämma och blivit lyssnad på. Svårt med dessa olika känslor..

Vänta ut henne bara och köp ingen ny. Hon kommer tröttna tillslut. :)

Jag har ju en son i nästan samma ålder. Jag läste i en app för ett tag sen att de börjar fantisera i den åldern och kan bli oroliga och kan få svårt att skilja på fantasi och verklighet. Vår son har börjat gnälla och yla mer på nätterna och ibland vaknar han. Dessutom har han börjat gå runt med snuttefilten, som han sover med, vilket han inte gjort på länge. Det kan visserligen bero på hans förkylning också. Tycker att han snörvlat hur länge som helst. Vet inte alls om det är samma situation som din flicka har hamnat i men jag kände att jag kände igen mig lite :)

Och du, kom ihåg det är normalt att hon vill bli en bebis igen och där ingår napp. Det viktigaste är hennes trygghet. Att hon vågar be, vågar visa tyder på en bra anknytning och en trygghet hemma. Hon kommer växa ur det, hon kommer komma tillbaka till det när eventuellt syskon kommer (min snart 4 åring är nu en liten bebis som inte kan nått. Han vill gärna suga på lillebrors nappar, leka bebis mm…). Allt är normalt och tyder på en lugn och trygg miljö. Dom kan inte prata om sina känslor, om allt som händer utan visar det antingen medvetet eller omedvetet. Allt vi behöver göra är att vara där som lugna, förstående och vid behov förklarande, "lärare".

Dottern har också pratat om att hon vill ha napp då många på förskolan har. Vi har bara sagt att vi inte har napp här hemma och sen har hon släppt det.

Tack hörni, för era kloka tankar!Förstår art det är vanligt att de vill bli små igen (samtidigt som de många gånger "kan själv"). Dotterns farmor gick även hastigt bort i slutet av oktober och både jag och pappan har varit ledsna hemma. Vi har pratat om det och troligen har den förändringen också varit en del av hennes oroliga nätter och extra närhetstörst (och då är hon väldigt närhetstörstande vanligtvis också). Vi har ju inte varit oss själva fullt ut, i den sorgen. Hon ser ju mer än vad vi tror, ofta är det ju så. Och jag har haft ont i ryggen och svårt att orka bära henne.. så det har ju hänt mycket. Och åldern i sig är ju jobbig för många barn. Angående nappen valde vi att försöka ta bort den igår. Hon blev lite "för besatt", så den skapade mer negativitet än positivitet. Just för att hon aldrig haft napp tidigare kände vi att hon nog inte såg den som en trygghet utan mer som något andra har. Vi nekar ju henne tex godis när det inte passar, för att vi vet att det inte är bra för henne. Sålänge vi bekräftar hennes känslor och finns där för henne och förstår tror jag att vi kan tillgodose hennes ökade behov även utan just nappen. Vi går se hur vi gör, men just nu tror jag vi gör så..

Låter bra :)

Problemet är bara att hon skrikit och gråtit över nappen hela dagen idag och jag vet inte vad jag ska göra :( hon har en otroligt stark vilja, om man säger så. Skriker så man tror hon ska kräkas, jättejobbigt att se.

Jag tycker du ska fundera hur du vill ha det, alltså riktigt fundera. I ditt första inlägg skriver du att du vill tillmötesgå din dotter och därför ger henne en napp. Men sen verkar du ha ångrat dig pga ett eventuellt "grupptryck" från förskolan. Om du själv är osäker på hur du känner inför det hela kommer det lysa igenom och din dotter genomskåda det och fortsätta att "testa dig". Så mitt råd är helt enkelt att bestäm dig och kör! Titta inte bakåt, bara framåt. Vill du sluta med nappen så får du avleda, skoja bort, diskutera på hennes nivå osv. Får hon ha den så går du släppa dina tvivel kring det och acceptera.