Annons:
Etikett06-tonåring
Läst 1454 ggr
shia
2018-01-20 19:30

Hur vill ni erat barn ska vara?

Hej… Är 14 år, tjej, fyller 15 som undrar hur jag ska vara för att bli gillad av mina föräldrar för just nu Ja… Är jag inte det. Men kan det beror på att jag har ätstörningar, depression, självskadebeteende, suicid försök som de inte gillar mig? Men har dock endast haft det i fyra år så innan.. Annars så har jag väldigt bra betyg i skolan, hamnar inte i bråk eller trubbel. Har vänner jag följer ut med på stan ibland men är aldrig ute å festar eller så sena kvällar. Jag håller på med ridning där jag rider en travtränares hästar och är där under lov. Jag försöker att alltid vara glad utåt och försöker att hemma alltid tänka på det jag säger så jag inte säger något som mor eller far kan bli irriterad/arg för. Min syster får jag inte heller rikta något taskigt mot. Jag bakar bröd å kakor så vi har ngt att fika. Och använder min månadspeng till att bla köpa ingredienser till det. Jag försöker städa mitt rum 2 gånger i veckan, är svårt att hinna städa mer då vi har mycket i skolan. Jag förösker verkligen vara ett bra barn, plockar 3-4 ggr/veckan bort från matbordet och in i diskmaskin å diskar osv. Lagar middag/lunch någrs gånger i veckan också. På middagar klär jag upp mig fint pch prydligt, sitter rak i ryggen. Sölar inte och pratar endast när jag blir tillfrågad/tillsagd och svarar då artigt och vuxet. På utvecklingsamtalen i skolan får jag iprincip alltid bara massa beröm osv. Men grejen är den att det verkar aldrig räcka till för dem… Dem pratar aldrig om mig bland deras vänner, eller släkt eller så, på ett positivt sätt(de kan typ nämna mig på ett sätt att lyfta upp min syster, som att jag börjat köra storhäst men min storasyster är väldigt duktig å kör in osv. Och att hon tar hand om hästarna så de vinner lopp osv, utan att nämna at jag hjälp till å rider dem osv..) De har aldrig så långt jag kan minnas sagt de älskar mig, eller gillar. Kram fick jag när jag försökt ta mitt liv. När jag fick kram gången inman des, har jag inget minne av. Men jag hoppas de gillar mig, någonstans inne iaf. Det enda dem sa efter mitt försök att hoppa från en bro(misslyckades med att ta mitt liv, en massa billister osv stoppade mig) var vågade du verkligen kliva över stängslet? Var de inte högt? De hade jah aldrig vågat. Men glad att du klev tillbaka iaf. Till BUP personalen frågade de bara hur mycket(i syfte hur jobbigt) kommer vi behöva göra för att hon ska bli fri från tjollren eller fixar gon det själv.(ätstörningen osv) där bup personalen mer var som du mår bra. (trots allt) De ifrågasätter mina mål å drömmar kring att bli bland de bästa monté ryttarna å kuskarna och tyck jag borde satsa på ngt mer realistiskt. Typ veterinär eller doktor eller lärare. Och säg att jag aldrig kommer kunna bli bland de bästa inom monté å trav. Jag har alltid trott att allas föräldrar osv var såhär å att deras storasyskon var som deras arbetsgivare att man ej sa emot dem osv, men mina kompisar har de ej så. Inte övriga jag känn heller. Enda gångerna jag är värd lika mycket som någon annan är i stallen där jag får komplimanger å beröm osv för det jag gör. Om jjag vore erat barn. Vad mer skulle ni begära av eran 14 åriga dotter?

Annons:
Ria74
2018-01-20 21:01
#1

Först av allt en stor kram till dig. Nu vet jag inte om det är så du uppfattar dina föräldrar eller dom har svårt att visa känslor. Men jag tycker det låter som dom är osäkra och inte riktigt vågar prata med dig om det jobbiga. Till din fråga om hur ett barn ska vara så finns det inget rakt svar. Det jag önskar för min dotter är att hon ska vara lycklig sen kvittar det mig om hon får fint jobb, är homosexuell eller hjälper till hemma. Mår hon dåligt önskar jag att hon kommer till mig och pratar om det, kan hon inte det önskar jag att hon hittar någon annan hon känner förtroende för.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Sarah
2018-01-20 21:12
#2

Vilken ledsam läsning :( Jag hoppas att dina föräldrar ändrar sitt sätt mot dig snart. Nu är dottern bara 2.5 år, men mina drömmar för henne handlar inte så mycket om fysiska aktiviteter. De handlar om karaktärsdrag. Jag önskar att hon blir självständig, går sin egen väg och följer sina drömmar och idéer. Att hon vågar göra det som faller henne in även om det känns svårt. Jag hoppas att hon fortsätter vara envis som synden och modig, men ändå eftertänksam. Jag hoppas att hennes liv kommer att vara fyllt med kärlek och vänskap. Jag hoppas att hon kommer vilja ha en bra relation till mig och hennes pappa och övrig familj. Visst önskar jag att hon vill plugga på universitetet och dela min kärlek för djur och natur, men jag skulle aldrig älska henne mindre om hon väljer andra vägar genom livet. Oavsett kommer vi stötta henne i hennes val.

shia
2018-01-21 07:35
#3

De är likadana som de alltid varit, även innan alla problem…

taxarärbäst
2018-01-22 19:48
#4

låter som att dina föräldrar är känslomässigt förstoppade! min pappa var och är så ännu idag men det är bara att va sig själv.

OlgaMaria
2018-01-24 12:29
#5

Kära du shia! Det är inte du som behöver förändras eller vara bättre på något sätt. Du ska inte behöva ha sådana funderingar ens. Man ska inte ens behöva fundera på om ens föräldrar tycker om en. Det låter som att du inte alls får den kärlek och uppmuntran som du behöver för att må bra. Nu tror jag inte att dina föräldrar inte tycker om dig. Det är säkert bara så att de är dåliga på att visa känslor och har svårt för att prata om känslosamma saker också. Andra föräldrar kanske inte älskar sina barn mycket mer, men de är bättre på att visa det. Det är skillnaden. Tycker inte du ska försöka vara så duktig hela tiden. Det är ok att bli arg och ledsen ibland. Det är ok att säga ifrån. Det är normalt att tonåringar gör det. Däremot får du gärna vara duktig på att inte bli destruktiv. Vill ju inte att du ska försöka ta livet av dig, skära dig och ha ätstörningar. Men känslorna måste få komma ut någonstans. Bättre att du skriker på dina föräldrar än att du skadar dig själv. Som förälder vill jag MYCKET hellre att mina barn skriker på mig än skadar sig själva. Fina fina du! Du ÄR älskvärd!!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Upp till toppen
Annons: