06 - Tonåring

(x)Fråga till föräldrar från tonåring!

2017-12-30 22:54 #0 av: shia

Hej, jag har ätstörningar, depression,självskadebeteende, självmordstankar, samt självmordsförsök(där polis, ambulans, mina föräldrar, allt vart inkopplat) på min lilla lista. När jag mådde som sämst och ingen visste om något var jag livrädd 24/7 att ngn skulle få veta, lärare skulle ringa hem osv, medans jag nu inte kan förstå riktigt vad det var som kunde avra farligt. Har därför lite frågar till er föräldrar som kan tänka sig svara.

1. Om ni skulle se skärsår på erat barns armar ben hur skulle ni reagera då? Om barnet kommer på massa olika saker och inte säger att hon eller han skärt sig utan ramlat osv och skämtat bort det, hur skulle ni göra då?

2. Om ditt barns lärare skulle ringa hem till dig och säga att hen är orolig att ditt barn (skär sig, inte äter, osv) vad skulle ni då säga till erat barn? Skulle ni helt tro läraren eller lyssna på ditt barns(ev lögner)?

3. Om du märk att vågen på badrummet "byter plats"(ngn väg sig, ställ inte tbx på rätt ställe) vad skulle du göra då? Prata/inte bry dig/slänga vågen/annat?

4. Om ditt barn ex älskar ridning/fotboll/pingis men har fått ätstörningar och tränar överdrivet mkt men mår bättre när denne ridit /spelat fotboll osv, vad skulle ni göra då? Tillåta till viss mån, förbjuda helt eller inget alls?

Anmäl
2017-12-30 23:39 #1 av: Calcifer

Jag är ingen förälder, men jag tänker svara från någon som har en förälder som fått hantera mycket av det du beskrivit ovan genom mig. Första misstaget min mamma gjorde var att inte prata med mig om det. Hon reagerade mot mig väldigt fult angående t:ex mitt skärande, men det var inte för att hon menade det, utan för att hon blev så chockad och ledsen över att se att jag mådde så pass dåligt att jag skadade mig själv. Det agerade hon ut när jag inte var närvarande, genom att gråta och skrika på hennes då sambo, nu man, och kasta glas och porslin omkring sig i ren uppgivelse. Det visste jag dock inget om fören flera år senare då vi äntligen pratade öppet om sådana saker.

Så det jag egentligen vill säga till dig är att försök, på alla sätt du kan, att prata om det med dem om det kommer upp, oavsett hur dina föräldrar reagerar. Låt det inte förstöra er relation som den gjorde mellan mig och mamma under mina sena tonår. 

Sen som förälder skulle jag, prata med mitt barn. Jag vet att jag inte har barn, men som sagt, efter min erfarenhet av att stå på din sida, vet jag att jag som förälder göra precis tvärtom. Öppna en dialog med barnet, och förklara att jag inte är perfekt, jag kanske inte kan förstå allt, och jag kanske inte kan sätta mig in i allt de känner/gör, men jag vill ändå prata om det för att försöka göra mitt bästa för att förstå.

Så 1. Jag skulle prata med mitt barn. Kanske blir jag ledsen och upprörd, det är trots allt ens eget barn man ser med möjligtvis skador som de gjort mot sig själva. Men ändå prata med dem, och se om de kan öppna upp.

2. Sätta mig ner med mitt barn. Säga "det är så att din lärare har ringt till mig och är orolig över en del saker, och jag skulle vilja att du och jag pratar om det, så kan du berätta hur det ligger till, och jag vill att du är ärlig så jag kan försöka hjälpa."

3. Beror på om jag tror det har att göra med något särskilt. Bara för att mitt barn kanske väger sig då och då behöver det ju inte betyda att det ligger något i det. Däremot om jag tyckte det hände väldigt ofta, så ofta att jag verkligen lägger märke till det, så skulle jag förmodligen fråga om de visste något om vågen, om de använder den ofta, utan att lägga några anklagelser om ätstörningar på bordet. Däremot om jag misstänker att det handlar om just en ätstörning skulle jag förmodligen ta bort vågen, men även prata med dem och säga att jag tror vi behöver hjälp med det här, för jag kan inte hjälpa dig ensam.

4. Är det medicinskt nödvändigt, dvs mitt barn svävar i fara, skulle jag förbjuda. Men med en ärlig förklaring kring varför. Och naturligtvis, om vi hjälps åt att hitta rätt hjälp och de sedan kan få ätstörningen under kontroll och komma in i en hälsosam process i att bli av med den, skulle de få fortsätta med den sport eller aktivitet som gör dem lycklig. Så länge det inte spär på ätstörningen.

Hoppas det är okej att jag svarar hur jag hypotetiskt skulle göra utefter hur jag själv gått igenom liknande situationer och lärt mig utefter det hur jag skulle göra som förälder, istället för att kunna svara definitivt som redan förälder.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2018-01-02 22:25 #2 av: shia

Tack för svaret, synd att du mått dåligt men hoppas du mår bättre<3
Tycker det är ganska intressant att höra hur andra osv hade reagerat osv. Dessvärre är jag rädd att jag ej kommer kunna öppna upp mig för mina föräldrar... Inte i rädsla över hur de kmr reagera eller så, men jag har inget förtroende för dem.
Jag har inget förtroende för Bup,skolkuratorn, vårdcentralen heller..det enda de gör är att skicka runt mig, skolkuratorn skickar mig till BUP för hon tycker jag har väldigt stora å många problem å att de kan hantera bättre, bup tyck jag mår bra ocha TT jag om ngt kan behöva gå till vårdcentralen ngn gång för å förbättra självförtoendet som i sin tur tyck jag borde gå till skolkuratorn ist å så går allt runt..
Men jag är glad jag har många bra vänner som stöttar mig, även om jag bara kan prsta med en del av dem om de djupaste.
De tvingar mig aldrig säga något eller pressar mig, ser de jag mår dåligt men ej vill prata om det, ger de mig en kram å stöttar.
En sak jag är rätt så avundsjuk på andra är de som kramar sina föräldrar ofta, skrattar med dem osv... Senaste gången jag fick kram av min mamma å pappa var när jag försökt ta livet av mig. Gången innan, minst 5-6 år.
Hoppas detta blir ett bättre år iaf. Har inga direkta förhoppningar. Det enda som känns skönt är att jag int har ngt att oroa mig för, förr var jag orolig 24/7 att ngn skulle komma på mig. Nu bryr jag mig int alls.

Anmäl
2018-01-06 17:26 #3 av: mollyt

Jag vill skriva ett långt svar till dig men sitter lite körigt till på mobilen nu.
Jag har själv lång erfarenhet av ätstörningar, ångest och självskadebeteende. Är idag mamma till en 1,5åring. Blir så sorgsen och ledsen när jag läser ditt inlägg. Hörs gärna med på PM om du vill prata med någon vuxen som har varit i liknande situation som du (men överlevt). Jag mår idag bra och vill gärna ge dig hopp om ett lyckligt liv! Jättestor kram tills vidare

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.