03 - Barn 1-3 år

Lämna på förskolan

2017-09-11 08:05 #0 av: Nalaa

Dottern blir ledsen när jag lämnar på förskolan. Hon har nyligen skolats in (idag är fjärde dagen hon är där utan mig). Hon är där tre timmar och 45 minuter, fyra dagar i veckan. Hon är annars en självständig och framåt tjej som tar för sig. Men hon blir ledsen när jag går:-( Hon blir glad när vi kommer dit och hänger av oss jackorna och tar av skorna, sen vill hon gå in på avdelningen och leka men när vi väl är inne så vill hon att jag ska sitta bredvid och när jag säger att jag ska gå så börjar hon gråta:-(

Hur länge har det här hållit i sig för er andra? Det gör så ont i mig att det finaste jag har ska behöva vara ledsen:-( Lärarna säger att det går upp och ner under tiden hon är där. Ibland leker hon och tänker inte på att vara ledsen men ibland kommer gråten...

Anmäl
2017-09-11 09:58 #1 av: Thiah

För mig var sonen så nästan hela första hösten. Men med maken gick det oftast bra.
Många barn har svårt med lämningen en tid och det är inget konstigt men jobbigt för den som lämnar.
Joel grät hjärtskärande när jag gick men oftast slutade han efter någon minut och trivdes sen.
Samma sak med barnen jag har på dagis. Oftast tar det slut någon minut efter att föräldern gått.

Det värsta som finns är att föräldern säger hej då, kommer tillbaka, kramas, säger tafatt hejdå men släpper inte taget. Lättast för barnet är att ge ett ordentligt hej då och sen gå. Gör man det dramatiskt som förälder blir det ju något dramatiskt.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2017-09-11 10:30 #2 av: Nalaa

Tycker du att jag drar ut på det för mycket? Det är som sagt fjärde dagen jag lämnar, från att vi går från parkeringen till att jag är tillbaka i bilen tog det kanske tio minuter. Jag är inne på avdelningen med henne kanske fem minuter (för att hon liksom ska börja leka med någonting). Jag säger "Nu ska jag gå men jag hämtar dig efter maten sen. Så får du leka här och ha roligt så länge. Jag älskar dig, vi ses sen!"... Vad tror du om det? Dottern grät och ville krama mig också gav jag henne till läraren och så vinkade jag när jag gick...

Anmäl
2017-09-11 10:43 #3 av: Velinga1984

Jag gör som så att vi pratar om att leka på förskolan på vägen till förskolan. Douglas börjar då skratta och vi spexar liksom upp glädjen om att det är kul att leka där. När jag lämnar så ser jag till att han är sysselsatt med något, och säger snabbt Hej då. Går fort ut från avdelningen och låter fröknarna hantera hans gråt och skrik. Idag var det inte nånting utan han sa själv Hej då innan jag ens gick. Han är 18 mån och nyligen inskolad.

Jag tror på snabba avsked och att man bara går. Nångång med mina barn så har jag ringt förskolan och frågat om det lugnat sig. Aldrig nångång har förskolan under de snart 13 år som jag varit mamma ringt mig för att barnet inte går att trösta.

Anmäl
2017-09-11 10:51 #4 av: Thiah

#2 låter ju toppen att göra på som du gör :)

#3 jag önskar att Joel kunnat vara så. Han gick inte ens in på dagis utan att börja skrika vad vi än gjorde.

Nuförtiden går det lätt bara mamma inte glömmer sig ;)

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2017-09-11 10:52 #5 av: Nalaa

Vi brukar också prata om lek och skoj på förskolan på vägen dit så dottern är glad när vi kommer dit och vill gärna leka när vi kommer in men när jag går så gråter hon...

Anmäl
2017-09-11 12:16 #6 av: Velinga1984

#4 Troligtvis enda fördelen med att Douglas inte går ordentligt än, jag bär in honom ;)

#5 Douglas gråter också när jag går, idag var som sagt första gången. Ska hämta honom strax så får se hur det gått.

Anmäl
2017-09-11 12:23 #7 av: Nalaa

Det hade gått bättre idag, bästa dagen hittills! Hon var ledsen när jag gick men det gick över och sen var hon bara ledsen en gång till under dagen!

Anmäl
2017-09-11 15:13 #8 av: Ria74

Dottern är 4 år och det har gått upp och ner med gråtandet vid lämning. Jag ger henne en puss och kram säger att jag kommer och hämtar när hon lekt klart och går.
Nu jobbar jag själv på en annan förskola så jag ser att det är vanligt och oftast tar det inte många minuter innan barnet leker glatt. Men som förälder stannar ju bilden av sitt gråtande barn kvar, man ser ju inte att barnet skrattar och leker efter en stund.
Vi brukar skicka ett mms på barnet efter en halv timme till föräldern om barnet då är glatt och leker. Så kan föräldern slappna av och se att det går fint.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2017-09-19 20:28 #9 av: teezan

Förstår att det är jobbigt! Är mitt uppe i det själv, så tänkte skriva av mig lite i tråden, istället för att skapa en ny.

Jag skolade in min tvååring för en månad sen och allt gick fint. Hon
Struntade i mig när jag var där och brydde sig inte när jag gick, men idag blev hon hysteriskt ledsen eftersom hon blev rädd för ett av barnen på avdelningen precis efter vi kramats och sagt hejdå. Jag gick tillbaka och tröstade henne, följde med på avdelningen, ammade lite... Efter det fick jag inte gå och när jag väl gick var hon i upplösningstillstånd. Hela mitt inre skrek åt mig att inte gå men jag gjorde det ändå, efter en sista kram. Och jag börjar fundera... Kan inte sådant sätta spår i små barn? Jag svek henne när hon behövde mig som mest? När jag ringde från jobbet satt hon och ritade men hon hade saknat mig och varit ledsen under dagen berättade de när sambon hämtade. Nu ikväll har hon varit klistrad vid mig. Jag är rädd att det skadar henne att rivas bort från mig och att jag "ignorerar" hennes behov. Jag hatar att gå emot min magkänsla, och jag var helt oförberedd på hennes reaktion så jag visste inte hur jag skulle göra för att underlätta för henne. Jag sa att hon fick vara ledsen, att hon fick bli arg. Samtidigt förstökte pedagogerna få henne på andra tankar. Det blev nog för mycket för henne mitt i känslostormen. Jag började plötsligt tvivla på om
Hon var redo för förskolan, hon är väldigt social men behöver mycket trygghet och närhet, vilket hon alltid fått här hemma. Hon kändes redo och trygg i sig själv under inskolningen och tiden efter, men om hon fortsätter reagera såhär starkt undrar jag om det är bra för henne... Får väl avvakta och se hur det ser ut de andra dagarna denna veckan, om det är något långvarigt eller tillfälligt.

Anmäl
2017-09-22 12:01 #10 av: mollyt

#9
Jag tror att vi alla får försöka känna in våra barn själv. En tvååring är ju fortfarande väldigt liten.
Vi har valt att ha vår 1,5åring hemma tills hon är 2,5 nästa höst om vi inte får till ett småsyskon innan dess. Vi tänker då att hon får börja gå korta dagar med lite lappande med föräldrardagar och mor-/farföräldrar som kan hjälpa till att hämta hem tidigare eller ha henne hos sig som avlastning öven om min man och jag går ner i arbetstid för att kunna vara hemma med henne så mycket vi kan.

Anmäl
2017-09-22 12:03 #11 av: mollyt

#9 haha - det jag menade att skriva var mer att om man har ett barn som vill vara nära sina föräldrar och har behov av det så tror jag att det är traumatiskt att bli lämnad på förskola bland främmande vuxna och många andra barn.

Anmäl
2017-09-22 13:26 #12 av: Thiah

#9 Det är viktigt vad vi projicerar för känslor angående förskola och pedagogerna där.

Eftersom du kom tillbaka, tröstade och ammade kan du ha förstärkt hennes känslor av att bara du kan trösta henne även på förskolan.

Försök att prata positivt men inte tjata om förskolan. Håll tonen lätt och glad och prata om sådant hon tycker om där.
2 åringar är smartare än man tror.

Joel ville alltid ha med sig något hemifrån första året som trygghet. Sen lämnade jag honom alltid i en famn om det behövdes. Personalen insåg snabbt att dom behöver komma emot och ta över honom så jag kunde gå.

Sen är och var han väldigt mammig så jag såg till att första timmarna hemma bara var för oss. Vi gick direkt hem och lekte, gosade eller vad han ville göra. Under hans första 1 1/2 år på dagis gjorde vi ytterst sällan mer än ett snabbt butiksbesök efter dagis. För han behövde få enbart mamma/pappa tid efter dagis.

Nu är han 3 1/2 år och älskar dagis.

(Sorry att jag blandar dagis ocj förskola men här i finland pratar vi om dagvård)

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2017-09-22 15:42 #13 av: teezan

#10 ja, hon har ett stort behov av närhet men har också lätt att knyta an till andra. Tror dock att problemet senast kan berott just på avsaknaden av en närmre anknuten pedagog.

#12 förstår hur du tänker men just där och då kunde jag inte bara lämna henne när hon sökte mitt stöd och bad om att få amma. Jag ville bemöta henne i hennes känslor och finnas där men jag hann inte vänta ut henne som jag hade velat utan blev istället lite stressad. Pedagogen som tog emot är en vikarie så tror det också gjorde det tokigt, hon fick inte röra min dotter för då blev hon arg.

Nu går hon inte så mycket på förskolan, 3-8 timmar de gånger hon är där, och tyvärr är varken jag eller sambon särskilt flexibla med tiderna (men mormorn har hämtar nån timme tidigare när hon kunnat). Ena veckan går hon tre dagar och den andra en eller två, hon får ibland gå på "lektimmar" så hon inte är ifrån verksamheten för mycket. All ledig tid lägger jag på henne, har inga andra tider än jobbtider att passa i mitt liv och hon både ammar och sover ihop med oss för maximal närhetstankning ;)

Vi pratar mycket positivt om förskolan och vi har pratat om händelsen här hemma. Inte förstorat upp det utan mer bekräftat de känslor hon hade då, att det är okej och att jag förstår och att jag är ledsen att jag gick när hon kände så (jag blev också tårögd till slut och kände mig usel som inte kunde ge henne den tid hon behövde).

Hon trivs bra annars vad jag kunnat utläsa, och pratar om alla bollarna och bilarna som finns där, men tror att senaste lämningen gett henne sämre erfarenheter och att det kan behöva brytas. Hon ska därför vara där två timmar nästa gång (har varit hemma sjuk nu så har inte varit där sedan i tisdags då det blev" fel") och dagen efter det blir det en heldag. sen hade ju vi en väldigt "lätt" inskolning och hennes reaktion kommer nu istället, när "nyhetens behag" har lagt sig. Sen får hon förstås vara ledsen eller arg för att jag går, hon kanske känt likadant tidigare men inte agerat ut sina känslor, jag vet inte. Men mitt mål i det närmsta är att hjälpa henne bli trygg i att det finns någon som kan "ta över" och ge henne närhet. Ska prata med personalen om det finns någon hon tyr sig till lite extra. Nu senast blev det liksom fel på det sättet att man erbjöd massa aktiviteter och förbisåg hennes känsloläge, vilket såklart måste varit frustrerande.

Sen kan jag tillägga att hon kan bli såhär ledsen när jag lämnar henne med pappan också, men får hon följa med ner till bilen och vinka upplever jag att hon tycker det är lättare, för då ser hon när jag försvinner på ett bättre sätt. Den lösningen blir nog svår på förskolan dock.

Anmäl
2017-09-24 12:11 #14 av: Pontiac57

För våran son som är 1.5 år och gått på dagis sedan han va 1 år har lämningarna gått i vågor. Men det som är bra på hans dagis är att det är 2 fröknar han tyr sig till som då alltid kommer och möter upp och låter han bli buren och gosa när jag går vilket har funkat jätté bra.
Jag har även märkt att mina känslor kring lämnadet speglar av sig väldigt lätt så jag skulle väl säga att det är jätte bra om man själv försöker vara positiv och sen som du säger en person som barnet trivs med som kan möta upp och stötta barnet

Anmäl
2017-09-26 21:37 #15 av: teezan

Lämnade för första gången idag sedan förr veckan och det gick väldigt bra. Nu var jag förberedd och följde med dottern in på avdelningen med henne i famnen, fär det var så hon ville ha det. Jag pratade med pedagogerna och kände in stämningen. Ett barn grät och det barnet fick tröst av en pedagog som gick iväg till avdelningen jämte och sa att min dotter skulle få ha det lite lugnt. Jag väntade helt enkelt ut min dotter. När hon verkade redo gick vi, tillsammans med en pedagog, till ritbordet och min dotter fick börja rita medan pedagogen försiktigt interagerade med henne. Jag satt på golvet precis bredvid och småpratade med pedagogen och dottern tills det kändes som ett bra läge att gå. Min dotter kramade mig lite extra hårt och sa att hon inte ville det, men efter en liten stund släppte hon självmant (jag sa inte så mycket utan kramade mest tillbaka) och verkade acceptera läget och fortsatte rita medan jag gick. Jag blev så glad att jag kunde finnas där när hon behövde mig och ge henne chansen att ta lämningen i sin takt. Hoppas på samma lycka imorgon då jag ska iväg på jobb (idag var bara en kort tvåtimmarsdag och jag var ledig), men jag har avsatt lite extra tid så jag inte blir stressad ifall det går mindre bra, för det märker hon ju.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.