Annons:
Etikett11-samlevnad
Läst 1104 ggr
[postmortum91]
8/25/17, 11:04 PM

Allt känns så hopplöst

Varning för långt inlägg. Sambon och jag har varit tam i 9 år. Han har sedan gymnasiet haft ströjobb och har sedan alltid satt på sig en offerkofta. Han vill jobba men haft otur att bara fått tillfälliga anställningar. Alla gånger han fått gå har jag peppat och försökt höja honom. Dock för 1 år sedan fick han gå igen och vårt hopp hade varit på topp för det jobbet. Så sen dess har jag inte haft något över för att kunna peppa och vara positiv. Jag fick söka jobb då och sluta amma och vara mammaledig. Jag får jobb 10 ggr lättare än han så jag fick direkt och har jobbat sen dess. Jag sörjde länge att jag så hastigt fick sluta amma och gå på jobb. Än idag deppar jag för att jag förlorat tid med min dotter. Han vill ju helst jobba och jag vill helst vara mamma och jobba bara lite. Han har typ gett upp jobbsökandet och säger typ att det finns ändå inga jobb och söker knappt. Han ändrar plan varje dag. Ena dagen vill han läsa, andra testa jobba på dagis, tredje söka som elektrikerlärling, fjärde fixa jobb i Norge, femte läsa ky utbildning, sjätte studera brandmän, sjunde fixa lastbilskörkort. Det är bara planer som ändras varje dag och blir inget av. Vi väntar barn 2 och jag har sagt att den här gången vill jag vara hemma 1 år. Då säger han att så länge han inte har jobb kan jag inte vara hemma alls. Jag hatar min situation för JAG kan inte göra något åt den. Jag måste finna mig i att: som det känns, jobba bort mitt liv, missa dotterns uppväxt, aldrig kunna planera och spara, höra gnäll från sambon samtidigt som jag drabbas lika mycket som honom men jag kan inget göra, men det kan HAN. Han fattar inte hur frustrerande det är att vara mig just nu. Samtidigt är jag skiiittrött jämt, kommer hem, äter, leker lite med dottern och sover. Han åker iväg hela helger till kompisar, sitter och spelar på kvällarna och kan gå upp sent. Jag sliter som ett djur och känns som jag aldrig får vila upp mig och få tänka på mig själv. Jag har inte hunnit sitta 10 minuter på 2 veckor efter att dottern somnat för att hon somnar sent och jag lägger mig då. ALLT känns tufft nu. Jag har aldrig brytt mig mycket om pengar och haft svårt att förstå hur folk kan bråka om pengar, men nu blir jag bitter och det känns som att jag drar hela lasset helt själv och är ensam om att ta hand om min familj

Annons:
Ria74
8/26/17, 12:27 PM
#1

Oj det låter jättetufft för dig :( Jag hade satt hårt mot hårt och sagt att antingen rycker han upp sig och ser till att få ett jobb, vilket som helst. Annars hade jag lämnat honom, för helt ärligt hade du haft det lika bra utan honom. Kräv att han stannar hemma åtminstone någon helg så du får vila.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

[Nalaa]
8/26/17, 12:58 PM
#2

Jag håller med Ria, jag hade tagit ett allvarligt snack med honom. Jag hade dock varit rädd att få delad vårdnad, jag skulle inte kunna leva utan dottern. Men att sätta hårt mot hårt kanske är det enda som funkar! Fråga hur han skulle kunna försörja dottern och kommande barn utan jobb om du lämnar honom!

Isalel
8/26/17, 9:25 PM
#3

Vad är det som gör att inte du kan vara hemma? Är det ekonomin som inte går ihop sig? Ofta kan man göra ekonomiska uppoffringar under några månader för att klara sig på mindre pengar, men vet inte hur det ser ut för din sambo och A-kassa? Om du har för avsikt att amma är det ju ganska svårt att inte vara ledig första månaderna iallafall, men sen kanske ni kan dela 50/50 om det gör att det ekonomiska bortfallet blir mindre för er? Gällande dig och din sambos relation är det svårt att ge några råd, depression vid lång arbetslöshet är inte ovanligt och i ett sådant läge kan det också vara svårt att fatta de beslut man egentligen vet är rätt. Och å andra sidan kan man som närstående inte orka med vad som helst…jag skulle göra en personlig inventering av hur mycket relationen ger och hur mycket den tar och ta en allvarlig diskussion med sambon om läget. Min erfarenhet är att "offerkofta-mentaliteten" är svår att jobba bort för många. Vad är han beredd att göra? Förstår han allvaret i situationen?

[postmortum91]
8/27/17, 12:09 AM
#4

Att lämna är inget alternativ just nu, även fast jag i stundens hetta kan känna så. Vi båda måste prata med någon separat och tillsammans för vi har fler saker att jobba på. Igår tvingade jag honom att lova mig att jag får vara hemma nästa gång. Det är det viktigaste för mig i livet och det ska inte han få ta ifrån mig. Att inte få amma mitt nyfödda barn och tvingas lämna bort och jobba med en gång hade varit tortyr för mig, och hade han seriöst tvingat mig till det hade jag hatat honom för det. För då är han fan inte värd mig. Jag uttryckte mig tydligt igår, jag kan lika gärna dö om jag ska ge upp det mest grundläggande i mig för pengars skull. Jag ser inte livet så. Han är uppfostrad av en arbetsnarkoman typ medan jag värderar familj högre än något. Jag är uppvuxen med ensamstående förälder som var sjukskriven. Inte direkt fett med pengar. Men det viktigaste är att man har varandra. Vi får se nu, han borde få jobb på 7 månader. Jag ska hjälpa honom så mycket jag förmår. Just nu är vi i en svacka och det känns tungt och mörkt ut

Surpan
8/29/17, 2:38 PM
#5

Du får ställa krav på att han får skaffa sig ett jobb, heltid och tillsvidare. Är det så att han bara söker jobb i "sin" bransch och därför inte får något jobb? Han får ta vilket jobb som helst nu så du får vara hemma med nästa. Är en flytt ett alternativ om det öppnar nya möjligheter? Angående att han hittar på nya planer varje dag så får du väl säga att han får lägga alla planer på is just nu och söka allt som kan ge stabil inkomst . Det är skittrist att bråka om pengar, men egentligen - är det pengarna som är problemet eller är det att han inte gör allt för familjen när han inte söker jobb? Väldigt tråkig sits såklart och dålig tid att få ett till litet knyte då. Jag förstår att det inte är att "bara lämna" men du måste nog få honom att förstå att det är allvar nu.

/Surpan

Upp till toppen
Annons: