Min dotter är också 1,5 och kastar saker. Oftast gör hon det som en kul grej men kan även göra det när hon inte får som hon vill. Jag blir barsk mot henne och sträng men vet inte om det är bästa sättet men vet att hade jag sagt nej lugnt hade hon aldrig lyssnat. När hon gör saker som är absolut förbjudet brukar jag också visa det genom att bli sträng och skälla lite. Det är för att jag vill att hon ska märka att "nu är det allvar". Ibland ignorerar jag för oftast gör ju barn så för att de vill ha en reaktion men de gånger jag ignorerar är om det inte är på någon annan.

Jag brukar ta dotterns hand o säga aj aj inte slåss. När hon försöker bita mig så tar jag bort henne helt. Än så länge har hon inte kastat saker men det kommer nog snart. När denna fasen går över så kommer tyvärr nästa o nästa o nästa. Så mitt råd är markera att det e fel.

Tack! Ungefär som vi gör redan haha. Bara att vänta på dagen då hon lyder :) fick en fjärrkontroll drämd i mitt huvud idag och en blåtira häromdagen och kände mest att nej, ska det vara såhär 😂

Jag blev, helt ärligt, rejält arg om Joel kastade eller slog mig. Då slutade leken direkt och mamma blev en tråkmåns som vände ryggen till. Var maken hemma (som sonen lyssnar mer på) sa även han till och förstärkte att jag hade rätt att bli arg/ledsen. Och saken han kastade tog jag bort. Vi har noll tolerans mot att slå och det lärde han sig fort.

Vi gör ungefär som thiah. Slår de får de en chans att säga förlåt och visa att de kan vara snälla, slår de en gång till är det tvärt slut på leken eller vad vi nu gör och jag lämnar rummet. Har vart rätt hård sedan de var små faktiskt, kanske för hård i vissas ögon, jag vet inte. Men eftersom jag har kort tålamod måste jag göra så för att inte hinna flippa och bli förbannad istället, så det är för allas skull. Sen om de är riktigt jäkliga så kör vi med timeout i barnstolen. Antal minuter som de är gamla.

Får en chans och sen avslutas leken och så har vi gjort jämt. Nu är hon inte våldsam men det gäller allt. Ex om hon leker med vatten. Hon vet att hon inte får hälla på golvet med flit. Gör hon det säger jag att om hon gör det en gång till så får hon inte leka mer. Händer det igen så är vi konsekventa med att leken är slut. Väldigt ledsen de första gångerna och sen händer saken oftast inte igen. Ibland skäms jag dock. Hon kan försöka nypa ibland vid läggning, hon försöker allt för att slippa sova. Då har jag sagt att mamma vill inte vara i sängen om du nyper, nyper du igen går jag. Du blir hon hjärtekrossad och jag skäms som en hund. Men hon slutar nypa…

#6 ja ibland har jag också skämts just för att Joel blivit så ledsen. Inte lätt att vara förälder.

fan vilken bra tråd.

Jag skäms också ibland, eller ganska ofta faktiskt. Men så tänker jag att de faktiskt får lära sig att andra än de har känslor, både bra och dåliga. Man är ju inte mer än människa och vi ska förhoppningsvis leva ett långt liv tillsammans, de kan lika gärna lära sig tidigt vad man pallar med och inte.

Jag tycker inte man ska behöva skämmas för att man tillrättavisar barnet och att det då blir ledset, se det som att det är en sund reaktion och att barnet förstått att det den gjorde inte var ok.

Ja jag håller med! Blir exakt likadant med mig, får så dåligt samvete om jag tillrättavisat och blivit strängare än jag vill (dvs när hon "inte hör" och jag blir riktigt arg). Hon blir ju så ledsen. Men försöker också tänka att hon kan ju inte bete sig så mot tex andra barn. Eller oss :p Idag testade vi time-out i spjälsängen efter att hon kastade en näve mat på mig - jistanes alltså!

När sonen ex slår mig tar jag ett ganska löst tag om armen och kollar honom i ögonen och använder "ajabaja" eller "hörrudu". För mig har det funkat att betona orden och va tydlig med just ögonkontakten. Han slutade fort med sina slag och råkar han göra mig illa nu och jag säger aj går jag en förlåt kram

Jag skäms inte över att bli arg, jag skäms när jag ex hotar med att gå. Vissa gånger är det den enda konsekvensen jag kommer på och det är det hon blir som mest ledsen för.

Vi har alltid varit hårda med att man ska bry sig om andra och vara snäll. När sambons dotter skrek för att hon inte fick som hon ville lämnade vi rummet och visade total ignorans. Om hon kastade saker på oss så har vi gjort som många andra här. En gång ingen gång, en gång till en för mycket - als förklara och visa att det inte gillas alls, tydligt & om upprepning slutar man leka och går. De blir ledsamma tårar ja, men de lär sig bättre och snabbare. Och på sambons dotter har allt fungerat efter bara en gång. Hon har varit underbar sen liten hemma hos oss och numera är hon 10 år och är den där tjejen som bryr sig om andra och kan resonera om hon gjort något dåligt själv plus aldrig varit våldsam mot oss eller andra. Minns många gånger som man ställde frågan till henne 'vill du jag ska kasta en sån sak på dig?' och 'varför vill du inte att jag kastar den på dig då?' när hon sa nej och hon svarade själv på frågan att det gör ont. Just det!

Jag skäms inte för att visa hur ett barn ska bete sig rätt mot mig eller någon annan. Varför ska jag skämmas för det? Det handlar om ren uppfostran som är nödvändig. Det där bra beteendet kommer inte automatiskt med ålder som många verkar tro och låter sina barn bete sig som skit med förklaringen 'det är ju bara ett barn'.

Är inte konstigt eller fel att skämmas om man gör någon ledsen. Tvärtom är det ju sunt. Man får inte bete sig hur som bara för att det är ett barn sov ska uppfostras. Jag skäms när jag hotar med att gå när hon ska sova, jag borde hitta ett sätt som inte gör henne panikartat ledsen. Det är ett misslyckande från min sida att det är den gråten som blir resultatet. När vi har lugnat oss ber jag henne om ursäkt och förklarar varför jag gjorde så och att det inte var snällt av mig. Uppfostran är inte bara att handlingar ger konsekvenser, det är också att visa att man som vuxen kan göra fel och ha så pass mycket respekt för barnet att man säger förlåt när man själv löser saker på ett dåligt sätt.

#15 "Uppfostran är inte bara att handlingar ger konsekvenser, det är också att visa att man som vuxen kan göra fel och ha så pass mycket respekt för barnet att man säger förlåt när man själv löser saker på ett dåligt sätt." Tänk vad många av mina kollegor som inte kan fatta det. Blir tokig när vuxna inte kan be om ursäkt till barn bara för att de är barn…. suck

#16 väldigt sorgligt :( hur ska barnen känna att de vill säga förlåt om vuxna i dess närhet inte gör det. Sen tror jag inte på att bara ignorera (vilket jag gissar att du menar #14 och inte att ni visat total ignorans=inkompetens, okunnighet) man måste förklara sina handlingar. Att bli ignorerad och inte förstå varför är fruktansvärt och man känner sig väldigt liten som människa, så vill jag inte få min dotter att känna sig.

#17 Klart man ska vara pedagogisk i detta hela ämne och prata mycket om varför och allt det där. Det gör man ju, men om de är en dumhet från barnet sida och du har förklarat och det inte fungerar eller gå in. Då får man testa annat. Vi är inte inkompetenta eller har okunskap i ämnet som du hävdar (antar jag) vilket jag tar illa vid mig att du skriver en sådan sak om mig och min sambo utan att veta vad du pratar om eller känner oss.

Hon har inte tagit illa vid sig för övrigt och pratar mer med oss om saker än i sitt andra hem där hon inte vågar eller vill fråga om saker som vi får svara på istället. Hon bor väldigt lite hos oss (varannan helg) och vi har strängare regler men ändå har hon tjatat om att hon vill bo hos oss sen hon var 8 år gammal och är helt inne på detta fortfarande. Vi har frågat varför då vi vet att hon har de slappt på andra hemmafronten. Hon säger själv att hon tycker det är bättre hos oss för hon gillar att vi är som vi är. Vi har dock pratat ur henne ur det just nu då vi har förklarat att hon kommer mista vänner hon har och att det är bättre att hon väljer att bo hos oss när hon ska till gymnasiet för då blir det ofta att man skiljs åt ändå. Jag är stolt över denna lilla tjej och glad över att vi är som vänner mer än förälder och barn relation. Den där föräldrar titeln ligger mest och dammar på en hylla. Gilmore girls stuk sen tidig ålder😉

Nej du missuppfattade, du skrev total ignorans i ditt inlägg. Ignorans betyder inkompetens och okunskap. Ignorera var ordet jag antar att du menade :)

#19 Sorry för sent svar! Har varit så upptagen av jobbet och renoveringen så jag glömt av att jag har en dator haha 🤪 Aaaa antog det…… senare…Sorry!  Det var den jag menade. Fungerat utmärkt och behövdes bara göras 1-2 gånger sen var det klart med den saken. Kommer uppfostra våra gemensamma barn likadant. Jag skulle bli galet arg om min unge slog mig eller någon annan om den inte får som den vill. Noll tolerans vid sådan beteende. Men helt klart beror ju på personligheten av barnet hur många gången som krävs och hur den tar det. Det märker man snabbt. Man känner ju sitt barn. På min sambos dotter har vi alltid kört detta och redan som 1 åring så fattade hon galoppen och har aldrig varit sådan mot oss igen. Det är jag tacksam över!

Tyvärr har jag inga mer svar eller så att ge om ämnet mer än att jag hoppas du få ordning på det där. Det är inte roligt beteende och jag förstår hur du känner dig när det händer. Det ända man kan göra är att vara ärlig mot barnet och säga varför och vad man tycker om saken. Om inte det fungera så, börjar hon slå på dig så förklara att man kommer lämna rummet. Om om barnet ändå slår så sätt ner och lämna.  Då får hon gråta för hon vet att hon gjort fel. Sen gjorde vi alltid så att vi gick inte till barnet utan hon fick komma till oss och då plockade man upp henne och tröstade och förklarade varför på ett sätt så man fick henne att förstå vad hon gjort och varför man gick.