Min dotter har ångest
Min dotter på nyss fyllda 9 år och haft ångest med tvångstankar ett tag. Hon fick magkatarr men/och när den sakteliga lade sig efter gaviscon har ångesten minskat men nu sedan igår kommit tillbaka efter ett par dagar utomlands. Det hon är rädd för är att kräkas och igår när hon var hos hennes farmor hulkade hon tills hon kräktes, om än bara lite. Sen har det varit bra på dagen men så nu när hon skulle sova kom det över henne och hon får panik, ångest. Det hjälper om man sitter hos henne och pratar om annat, som när min sambo lade sig hos henne nu. Men hur länge kan detta pågå innan man bör söka hjälp? Det vi har gjort de gånger som hon haft mer tvångstankar, som rädsla för att må illa, alla dessa "tänk om" har vi inte levt med i hennes känslor/accepterat rädslan, utan bara sagt kort att hon inte behöver vara rädd och att det bara är ett "om", att man inte kan oroa sig för saker som inte är här och nu. Det har hjälpt henne men sedan igår (på kvällen) och idag har det kommit tillbaka och blivit värre. Kan man ge det ett par dagar? Hon mår inte illa säger hon utan är bara rädd för att hon ska kräkas. Hon äter bra med mat och är inte rädd vid sådana tillfällen eller visat matvägran. Jag har fått för mig att när hon äter bröd eller fet mat så blir det värre, kan det vara så att när hon känner magkatarren så triggas oron? Det hade blivit lite mer onyttig mat ett par dagar och det har vi undvikit hemma. Har ni tips?
Jag har haft magkatarr sen jag var 9 år och otrolig ångest och rädsla för allt sen jag föddes. Denna text hade lika gärna kunnat beskriva mig för 14 år sen. Hade jag fått rätt hjälp från början istället för första kontakt med BUP när jag var 14 år, hade jag kanske mått bättre idag. Mina föräldrar trodde helt enkelt att det var någon fas, att jag var ett oroligt barn och att det skulle gå över. Men ångesten har blivit mycket värre under åren och jag är ännu mer rädd för livet nu än jag var när jag var liten. Jag har fått gå i terapi för detta i 9 år, men jag kommer inte så mycket framåt.
Jag tycker att ni ska ta kontakt med BUP och låta henne bearbeta sina rädslor och sin ångest så fort som möjligt. Jag tror knappast att det blir bättre av vänta. Sen verkar ju ångesten bli värre när magkatarren är värre, så undvik mat som bidrar till det. Jag mår också sämre av för mycket bröd. Hoppas det blir bättre snart, jag lider med henne!
När jag hade magkatarr och kände av den blev jag alltid lite illamående och när jag var yngre(även en del nu) var jag livrädd för att kräkas och kunde börja störtböla och krypa upp hos mamma och pappa så fick dom trösta mig tills jag somnade.
Oftast fick jag samarin också för det var mammas och pappas mirakelkur och blev väl lite så att dom sa att "drick dehär så mår du inte illa" och vips var jag lugnare och somnade oftast kort efter det.
Men, det har ju som sagt suttit i hela livet men blivit bättre, är fortfarande rädd för att kräkas när jag är ensam men det blir bättre ju äldre jag blivit.
-
Tack så mycket för era svar! Jag har pratat med henne lite mer idag och frågad vad det är hon är orolig över, om hon är rädd för att andra ska kräkas (vilket var min rädsla som barn) eller om det är något annat hon tycker är jobbigt med situationen men hon vet inte riktigt. Hon tycker inte kräks är äckligt eller att någon annan ska göra det, men är rädd att bli magsjuk. Hon sa att hon tänker på det ibland om dagarna men kan stoppa rädslan genom att tänka på vad vi sagt (man vet om man är sjuk, att man av årets 365 dagar sannolikt inte är det hela tiden och att det inte är farligt). Vi satt med kort där jag visade att ett svart kan innebära att man mår illa/är sjuk och resten är röda och hur liten chans det är att man får det där svarta. Hon drog flera röda kort som tur var (kanske skulle vänt på det så det röda "positiva" var må illa-kortet) men hon förstod poängen. Jag ska se ikväll hur det är vid läggning :)