Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 891 ggr
sunflower185
2017-03-26 11:59

Orkar inte

Hej,

Det här känns hemskt att säga men jag orkar inte vara hemma med familjen just nu. Jag började jobba igen för ca 1,5 månad sen och tycker det är jättekul! Äntligen får man fundera på lite annat och inte ha en klängande unge runt benen dagarna i ända. Jag blev verkligen less av att vara hemma, såpass mycket att jag känner att jag inte ens vill åka hem från jobbet, så bra trivs jag. Vår tjej på ca 1,5 år började förskolan och hon trivs jättebra där, hon är i en rätt liten grupp vilket är skönt. 

Enligt personalen är hon jätteglad och nöjd och har inte gnällt alls. Hon gråter inte när vi för henne och det är nästan svårt att få hem henne på dagarna! Men väl hemma är hon gnällig och missnöjd konstant. Inget duger. Sån har hon varit sedan hon var ett år ungefär. Jag saknar henne inte på dagarna när jag jobbar, vilket jag trodde jag skulle göra. Jag känner enbart en lättnad när jag får sätta mig i bilen och köra till jobbet. Får jag ens säga så utan att bli påhoppad? 

Jag är hemma en dag i veckan med tjejen för jag ville inte att det skulle bli en sån stor omställning för henne (vilket det ju säkert är ändå) att börja förskolan. Men den dagen vi är hemma är mest bara pest och plåga. Gnällig från morgon till kväll, med undantag att hon blir på bättre humör när pappan kommer hem. På förskolan somnar hon på några minuter, här hemma kan det ta en timme innan jag får henne att sova på dagarna! Ja, jag bara längtar tills följande dag när jag får åka till jobbet. 

Vad i hela världen ska jag göra? Har så dåligt samvete över att jag ens känner såhär. Jag älskar min dotter över allt annat och skulle aldrig vilja vara utan henne eller vår lilla familj. Men jag orkar verkligen inte med familjelivet just nu, jag vill bara ha en paus. Alltså vad göra?

Annons:
Honestyisdead
2017-03-26 12:02
#1

Ta hjälp av vården. De kan erbjuda samtal  och stöd.

JossanH
2017-03-26 12:07
#2

Du behöver få prata med någon tror jag. Få ventilera vad du känner. Jag tror att det är ganska vanligt att känna som du men det är så satans tabubelagt att det "inte är okej". Oftast är barn mest gnälliga med den person de är tryggast med för då kan de visa hur de verkligen känner. Samma sak att de oftast år mest hårdhänta och "bråkiga" med den de känner sig säkrast med. Försök att söka dig till någon att prata med.

Sajtvärd på Iller.ifokus

kjersti
2017-03-26 12:08
#3

Prata med pappan…Byt med pappan.. Jobba varje dag…Barn får ha tråkigt ibland…

Sarah
2017-03-26 12:36
#4

Du ska Inte skämmas. Du känner som du känner. Är övertygad om att det är vanligare än man tror, men bara pappor kan säga det öppet utan att folk höjer på ögonbrynen. Tror inte att någon tvivlar på din kärlek till dottern. Om jag inte minns fel så har du haft det kämpigt till och från sen hon föddes och du har inte jobbat så länge. För mig känns det helt naturligt att du njuter av din nya "frihet". Jag kan själv inte förstå hur man står ut med att gå hemma i över ett år. Jag var hemma i 5 månader och då klättrade jag på väggarna, trots aktiviteter och nyköpt hus som skulle fixas. Jag kunde inte hitta på tillräckligt för att hålla mig själv stimulerad. Jag tycker att du först ska tillåta dig själv att ha de känslor du har. De är inte konstiga eller dåliga. Om du vill jobba deltid för hennes skull kanske det är bättre med kortare dagar istället för en heldag ledig. Då får du lite break varje dag. För mitt välbefinnande är det även viktigt att få tid med min hobby, därför har vi sett till att både jag och killen har egentid flera gånger i veckan. Mitt jobb och min hobby gör att jag kan njuta av all tid med dottern. Är själv med henne nästan varje kväll och varannan helg från kl 14. Vi får mycket kvalitetstid trots att jag är borta mycket. Killen har sin tid med henne på morgnarna/förmiddagarn och en vardag i veckan som de är hemma tillsammans. Vi ses inte jättemycket som familj men vi mår bäst såhär och vi har accepterat att vi är tre personer med olika behov i familjen. Vi försöker uppfylla behoven för oss alla helt enkelt. Inte skambelägga något eller någon.

[Thiah]
2017-03-26 13:21
#5

Det är absolut normalt att känna så. Har själv gått igenom det när jag började jobba. Jag ville hellre vara på jobbet än hemma med maken och sonen för jösses så de behövde min uppmärksamhet hela tiden. Jag blev nästan knäpp. Sen så är det jättevanligt att barnen inte reagerar på förskolan utan senare, hemma. Då kan barnet slappna av med den tryggaste personen och då kommer all trötthet och gnäll fram.

fluffis
2017-03-26 14:06
#6

Var stolt över att du har gett ditt barn sådan trygghet att det är dig hon allra helst vågar vara gnällig inför och vill gråta ut hos! Min son är lika gammal och jag upplever samma sak. Han trivs på förskolan och personalen säger att han beter sig som en dröm. Inget gnäll, somnar snabbt osv. Så är han INTE hemma. Min teori är att han tycker det är påfrestande trots allt att vara på förskolan och att han tar ut det över sina föräldrar när han är hemma. Det ÄR trots allt långa dagar och klart att miljön säkert både är givande och påfrestande. Jag tror att både din dotter och du hade haft allt att vinna på att hämta tidigare från förskolan varje dag istället för att vara lediga en hel dag.

Annons:
[Thiah]
2017-03-26 14:13
#7

#6 det ÄR jättetungt att vara hela dagar på förskola. Bara den konstanta ljudnivån gör att man blir trött. Sen alla olika sorters stresssituationer som finns tex maten, vilan, toabesök, kamp om leksaker osv…

sunflower185
2017-03-27 19:51
#8

Tack för ert stöd, det känns faktiskt lite bättre, jag kan tro att jag inte är helt känslokall bara för att jag inte orkar spendera min tid med familjen. Som #4 nämnde så har det varit lite jobbigt med relationen också mellan varven. Nu är vi inne i en bättre period igen och det känns bra., men det har varit helvetes mycket påfrestningar det senaste året. Jag är usel på att be om hjälp och har försökt sköta saker och ting själv, vilket ju inte funkar i längden och har gjort att jag har varit superstressad konstant. Jag hoppas ju att dotterns gnällighet är en fas som kommer att gå över, men tills dess skulle jag ha lust att bo nån annanstans. Typ spendera tid med henne när jag känner för det, nu känns allting som ett "måste". Jag vill känna att jag VILL vara med henne, nu räknar jag bara ner timmarna tills hon ska sova så jag kan göra annat….

PogoPedagog
2017-03-30 20:12
#9

Tror också på trötthet Om det går är mitt tips att se till att barnet får vara hemma en hel vecka eller minst fyra dagar. Märker ni då efter dessa dagar att barnet blir mkt gladare får ni lägga om era jobbscheman och prova på ett annat sätt. För oss var det så att det var förste efter en sån långledighet som vi märkte att det var fsk som orsakade den hemska stämningenhemma. När barnet var hemma en helg eller kanske tre dagar hann hen inte återhämta sig utan var fortfarande aströttoxh därmed jättejobbig.

Upp till toppen
Annons: