12 - Uppfostran

Andra som uppfostrar

2017-02-12 08:09 #0 av: fluffis

Nu var vi hos svärföräldrarna igen igår och jag håller på att bli tokig. Vi verkar inte ha några gemensamma värderingar utan står väldigt långt ifrån varandra, känner jag.

Vibjörn är nästan ett och ett halvt år och hans farfar drar sig inte för att säga till om alla möjliga saker om uppfostran, vilket jag själv tycker ingår i föräldrarnas uppgifter. Vi träffar inte dem såå himla ofta (igår var första gången efter jul) och de har ingen direkt insyn i vårt liv och hur vi vill leva med Vibjörn.

Vibjörns farfar tar ingen hänsyn till oss utan har sin egen agenda. T.ex. sa han till Vibjörn igår att han inte fick äta med händerna. Det känns som en omöjlig uppgift just nu då Vibjörn inte är så duktig med bestick, men det struntar farfar i. Som sagt, han har sin helt egen agenda som känns helt orelaterad.

Har någon varit med om liknande, att folk har börjat uppfostra ditt barn bara sådär lite i luften? Känns väldigt märkligt för mig.

Anmäl
2017-02-12 08:46 #1 av: Torparmor

Japp hade problem när min dotter var liten.. Det gäller att säga ifrån till den vuxne, men inte när barnet eller andra är med. 

Eftersom det är din svärfar så ska din man ta tag i det. Han sätter sig ensam öga mot öga och förklarar hur han ser på saken och hur han vill ha det framöver. Säger också att om han inte slutar med sina tillsägelser så kanske ni kommer att ses ännu mer sällan. Förklara att beteenden som farfar tycker är fel ska han diskutera med er om inte ge sig på er son. Sonen kan inte rå för hur ni valt att uppfostra honom.

Dagen idag är ett oskrivet blad - gör något bra av den gåvan!

Anmäl
2017-02-12 08:49 #2 av: [Rhonda]

Många äldre har haft väldigt stränga uppfostran. Jag tyckte inte om när min svärfar sade ifrån till min son (då 15 år). Jag sade ifrån. Det ska du med göra tycker jag. Jag blandar mig aldrig i mina barnbarns uppfostran även om vi var hårt hållna av vår pappa.

Anmäl
2017-02-12 12:04 #3 av: Anonym

Jag kör över de som försöker när det händer. Med ett leende och mjuk röst säger jag "fast vi tillåter det". Leendet är såklart falskt och rösten lämnar inte öppet för diskussion. Väldigt effektivt. Så länge E inte förstår orden tar jag det direkt när det händer.

Anmäl
2017-02-12 12:06 #4 av: Sarah

Hmmm, vet inte varför #3 blev anonymt. Lyckas inte ändra det, men det är jag :p

Anmäl
2017-02-12 12:30 #5 av: jackiejohn

Kör på samma som #3, vårt barn våra regler, punkt!
Har en svärmor som (i alla välmening) som gärna släpper på våra regler för det går va för henne då talar jag om att så gör vi inte hemma eller omvänt så här gör vi hemma och således när vi är borta också.
Smutsar hon ner vid måltid torkar jag mer än gärna av allt efteråt.

Anmäl
2017-02-12 14:24 #6 av: OlgaMaria

Jag tror det är bra att göra som #3. Tydligt men inte så dramatiskt som jag tror det kan bli om man gör som #1 föreslår.

Sen i vissa fall får man acceptera att det är andra regler hemma hos andra. Det är ju en annan sak om mor- farföräldrar är hos er, men de har ju rätt att bestämma vissa saker hemma hos dem.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-02-12 14:33 #7 av: Sarah

Man ska acceptera regler i andra hushåll ja, till en viss gräns. Men har det andra hushållet som regel att en ettochetthalvtåring ska äta med bestick, nej då är gränsen passerad.

Anmäl
2017-02-12 22:09 #8 av: Torparmor

Det är viktigt att som #3 säger "så länge barnet inte förstår". När barnet förstår är det inte lämpligt att ta det direkt. Barn behöver inte bli så gamla för att förstå.

Dagen idag är ett oskrivet blad - gör något bra av den gåvan!

Anmäl
2017-02-13 09:25 #9 av: AnnaFagerell

Är det bara farfar? Tänker att han kanske inte varit med och fostrat sin egen son då den äldre generationen inte var det på samma vis som idag. Då har han heller inte koll på vilken ålder man äter med bestick. Kanske han behöver lite fostran också? Jag skulle sagt att så små barn äter med händerna och bättre det än att de inte äter alls. På farfars tid matade man säkert barnen!
Däremot tycker jag det är bra att andra säger åt barnen också, inte bara föräldrar. Då lär sig barnen respektera alla vuxna. Man ska inte hänga upp sig på att man själv ska bestämma. Och är man borta får deras regler gälla till vis mån. Beror helt på vad det gäller.

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-13 09:58 #10 av: Ria74

Jag håller med #9 i detta fallet.

Lite beroende på vad det gäller så ser jag positivt på att andra med säger till mitt barn. Precis som jag skulle säga till en annans barn om hen uppförde sig illa.

Nu i detta fallet så är det nog mest att farfar inte är av samma generation och inte förstår riktigt hur det fungerar med ätandet idag. Jag hade inte gjort någon stor grej av det utan sagt att när barnet inte är äldre så äter hen med fingrarna så är det bara och inte lämnat det öppet för diskussion.

En  del av våra släktingar tycker det är hemskt att dottern fortfarande samsover med mig nu när hon är 3,5 år. Det enda jag svarar är att såhär gör vi eftersom det fungerar för oss och lämnar det inte öppet för diskussion.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2017-02-13 13:39 #11 av: fluffis

Jag önskar att jag klarade av det där med att inte lämna ett ämne öppet för diskussion :)

I alla fall.... när jag pratade med min man så menade han att farfarn skämtade. För min del så lät det solklart inte som ett skämt. Jag funderade inte ens på att det kunde betyda något annat än vad han sa. Så nu kanske vi har kommunikationsproblem istället. Det här är tyvärr inte det enda problemet vi har.... Den här familjen är väldigt lurig. De säger tydligen saker som de inte menar och sen ska man förstå en massa införstådda saker. 

Den här farmorn och farfarn har blivit 60 år och jag tror inte att de har haft några vänner i hela sina vuxna liv. De är inte vana vid att umgås med folk, och då är det såklart inte lätt att bli bra på det.

De drar sig undan från de som inte är som dem, vilket i princip är alla. En gång fick jag detta bekräftat när de firade jul med oss och mina föräldrar, och året efter tackade de nej och hänvisade till att mina föräldrar var annorlunda.

Ja, farfarn är från en annan generation där man gjorde annorlunda, helt klart. Ibland har han så mycket föreställningar om saker och ting att jag blir mörkrädd. Det är en sak att ha en åsikt, det får man lov att ha, men jag upplever att han prackar på saker och ting eftersom han upprepar saker flera gånger och aldrig ger sig. Det är svårt att diskutera på riktigt eftersom han inte verkar ta in vad någon annan säger utan bara utgår från sig själv hela tiden. Väldigt egocentrerad människa upplever jag.

I somras hade vi en diskussion som handlade om att vi skulle ge en sandlåda i present till vår ettåring. Vi hade valt att köpa en färdigköpt men det fick jag nertryckt i halsen inte mindre än fyra gånger att det ska man bygga själv för det är inte svårt (och för att det hade han gjort). Jag försökte ödmjukt förklara att alla gör på sina egna sätt efter det som passar dem, men det var lönlöst att öppna munnen. Som att prata med en vägg. Jag gick hem och grät över detta så nertryckt jag kände mig.

Min man avfärdar det hela med att jag förstorar upp allt med hans föräldrar. Han själv säger att han inte längre fäster sig vad de säger utan låter det rinna av. Tänk om det vore så lätt för mig men jag bryr mig faktiskt om vad de säger och vill förstå.

Anmäl
2017-02-13 14:03 #12 av: OlgaMaria

"Min man avfärdar det hela med att jag förstorar upp allt med hans föräldrar. Han själv säger att han inte längre fäster sig vad de säger utan låter det rinna av"

Jag tror nog det vore klokt att lyssna på detta och ta efter din mans stil. Man kan inte ändra på människor, bara relatera till dem på ett mer harmoniskt sätt. När jag tänker på min relation till mina svärföräldrar som pågått i mer än 10 år så har det gått mer och mer mot det som står i citatet här ovan. Det är väldigt sällan nu som jag gör en stor grej av något jämfört med hur det var i början, och för det mesta när jag tycker något är irriterande så låter jag det rinna av mig. Det är mycket skönare. Och som jag förstår det så träffas ni inte så väldigt ofta.

Om någon har starka åsikter kring hur ni ska göra med sandlådan t ex så är det ju bara att lyssna och ta det med ro. Det är ändå ni som bestämmer och gör precis som ni själva vill. Om någon inte har förstånd till att visa respekt för hur andra vill göra saker så är det ju tråkigt för dem, men jag måste inte ta illa vid mig. Jag väljer själv hur jag hanterar det andra säger. Sen är det ju inte konstigt att man blir ledsen ibland, men man kan lära sig att låta saker rinna av.

Sen, något som jag finner tröst i, är att det mesta blir bättre med åren, om man inte skapar dramatiska situationer som förstör. I början hade vi nämligen en del bråk, och det tog lång tid att läka från det. Men resten av alla år har varit lugnare och relationen har blivit bättre för varje år. Det hade kunnat vara bättre, men att saker blir bättre och bättre är ju ändå fantastiskt och något att glädja sig över.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-02-13 14:08 #13 av: AnnaFagerell

Jag hade slutat träffa dem sporadiskt. Å när man väl måste hade jag intalat mig själv att det han säger är oviktigt.
Sandlådan, jag hade kontrat med att han gärna fick bygga 😉 Var och en till sitt liksom. Är han bra på det kan han ju bygga sandlådan medan du lagar lunch 😉
Du måste nog försöka hitta ett sätt så du inte mår dåligt. Antagligen är det mesta taget ur luften bara. Låt det ligga kvar där. Ta det inte med dig. När jag slutade med detta så blev jag en annan människa 😃

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-13 14:59 #14 av: fluffis

Jag tror också att jag måste bli bättre på att släppa det och inte ta illa vid mig. Fattar inte varför jag mår sämre och sämre för varje gång jag träffar dem, när jag ändå vet hur det är :( Å andra sidan är jag rätt så sliten nu med graviditet och allt och det sätter väl sina spår också.

Sen tänker jag på min son, hur gör man där? Han har ju inte lärt sig att sålla och kommer såklart att tro på allt de säger oavsett om det känns relevant eller vansinnigt. Det måste kännas förvirrande.

Anmäl
2017-02-13 15:32 #15 av: AnnaFagerell

#14 är du gravid så ge dig inte in i diskussioner. Man vet ju hur man restaurera då med, ännu starkare. Det har tagit mig många år att försöka släppa så det kommer ta tid men jag försökte också undvika hamna i dessa dilemman. Träffa dem mindre är ett sätt.

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-13 15:57 #16 av: Sarah

Ja öva på att låta det rinna av. Det går inte att vinna så varför ens försöka? :) 

Ang sandlådan, "korrekt svar" ( :P ) är såklart, "Jaja,  om det är så enkelt kan du väl bygga den åt oss, annars köper vi en färdig". 

Anmäl
2017-02-13 21:24 #17 av: jackiejohn

Håller med om att andra vuxna ska kunna säga till mina barn men att säga till dom när de gör något dumt vs kommentera hur de tex äter är inte samma sak för mig.

Min egen farfar kan vara lite som din svärfar verkar vara fluffis, kan och vet allt bäst....bästa sättet att kväva dom i sin linda är helt enkelt att svara avfärdande och inte lämna öppet för diskution eller helt enkelt ignorera.
Det kan vara svårt speciellt om de trycker på en öm nerv men ge honom inte "vinsten" att få dig upprörd.
Ta till dig din man råd, låt det bara rinna av som vattnet på en gås. Bry dig inte! Det kommer du må bäst av:)
Angående din son så kommer han med ålder inse vad man ska lyssna på och inte, jag skulle inte oroa mig för det nu. Blir han väldigt förvirrad får du och din man förklara enkelt för honom att har farmor/farfar är och att han helt enkelt ska lyssna på ett halvt öra typ ;)

Anmäl
2017-02-14 10:07 #18 av: fluffis

Nej för helsike, han får inte bygga en sandlåda till oss! Då kommer han ju att vara här och installera och ha sig! Och jag som vill undvika honom, haha. Annars hade det såklart varit det enda rätta :D Åtminstone just nu känner jag att jag måste ha så mycket distans som det går om jag ska orka överleva överhuvudtaget. Igår natt vaknade jag och kunde inte somna om. Låg och grubblade i 3 (!) timmar innan jag kunde somna om och så kan jag inte ha det. Jag måste få mina timmar med sömn, annars håller jag inte ihop. Inatt har jag dock sovit bra, vilket känns oerhört skönt.

Det är ju det... det går inte att vinna mot människor så är så pass omogna att de inte lyssnar på andra. Det är nog dags för mig att ge upp. Synd att jag är så envis :) Och dessutom råkar kommunikation vara ett av mina favoritämnen och jag har läst mycket om ämnet.  Så jag ser detta som träning och vill gärna komma på ett sätt att lösa det, det retar mig att jag inte kan det.

För min del är det inte okej att andra uppfostrar mitt barn. Inte om jag inte har bett om det. Det är skillnad när det gäller förskola och människor som passar mitt barn, då hör det ju liksom till. Men andra personer kan hålla sig utanför tycker jag, särskilt om de inte följsamma med hur vi själva gör.

Tack för alla svar och allt stöd hörrni!  Jag behövde verkligen prata av mig om det här.

Anmäl
2017-02-14 12:02 #19 av: Sarah

#18 haha, dock tar det inte så lång tid att bygga så du kanske kan åka iväg om han ska göra en åt er :P Jag och Elva byggde en i höstas, tog ca 1 timme :) 

Anmäl
2017-02-14 12:23 #20 av: AnnaFagerell

#18. I detta inlägg kan man läsa lite att du bör tänka lite på hur du själv framhäver dig. Hur gör du när dina barn har kompisar hemma? Då säger du väl inte till dessa barn om de gör nåt olämpligt osv? Hur är det då när dina barn är hos vänner? Får de inte bli tillsagda då heller?
Ibland får man fundera över om ens egna tankar och idéer är de bästa eller om man själv fastnat i felaktigt läge. Men mitt första barn var jag så, ingen skulle säga till mitt barn. Nu har jag tre och nr tre med adhd. Glad att jag tänker annorlunda idag. Det har format mina barn. Finns situationer när jag kan prata med helt okända barn inför deras föräldrar där barnen blir helt chockade men alla gånger har det blivit positiva reaktioner. Senast i en butik där ungen låg och skrek på golvet å inte skulle med hem. Jag sa åt barnet kunde åka med mig hem om inte denne ville hänga på sin mamma. Ungen slutade omedelbart skrika, reste sig och log å gick med sin mamma. Gladare mamma fick man leta efter. Tycker det är bättre någon annan ibland säger stopp till mina barn en gång vilket ofta hjälper, istället för att jag ska tjata å tjata å ungen ändå skiter i en. Beror helt å hållet på situationen. Men själv tror jag att om man strikt ställer sig till att det är mina barn å ingen annan ska lägga sig i, hamnar man nog oftare i konflikter också.
Granska dig själv i dina konflikter med farfar, är det så farliga saker alla gånger? Går det undvika? Kan man backa och faktiskt gå med på en del saker som de säger? Eller sitter man bara fast i nej sägandet och glömde egentligen varför man blev så irriterad. Efter tragiska saker som hänt i vår familj ser jag väldigt lätt på många saker å hänger inte upp mig på saker som egentligen kan kvitta 

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-14 14:14 #21 av: OlgaMaria

#20 Haha! Roligt exempel från affären! Håller med om att ibland är det så bra när någon utomstående rycker in. Minns en gång när jag såg ett litet barn utanför vårt hus (det går en lång gångväg som man ser från vårt fönster) och mamman, med bebis i barnvagn, försökte få med sig barnet. Mamman gick iväg och hoppades att barnet skulle följa efter men barnet gjorde inte det. Jag pysslade på med mitt här inne och sen tittade jag ut kanske fem minuter senare och då var barnet fortfarande kvar och låg på marken och vägrade resa sig, och mamman var 50 meter bort och hoppades ungen skulle komma någon gång. Åhh... kände verkligen - vad kan jag göra för att hjälpa? Ungen satt på marken och tittade sig omkring och när hen tittade åt mitt håll passade jag på och vinka och se lite rolig ut. Haha, barnet blev alldeles förskräckt och reste sig på en gång och sprang bort till sin mamma. Kände mig som en hjälte hela dagen! Gapskrattar

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-02-14 18:52 #22 av: fluffis

#20

Jag hänger med i det du säger om att fostra andras barn. Just nu är min son bara 1½ år och han har inga kompisar, så det är så jag tänker just nu. Jag har inte mycket erfarenhet av barn i andra åldrar men jag försöker följa med behoven som finns just nu. Det är mycket möjligt att jag ändrar mig senare.

Jag har varit rätt så bra på att hänga upp mig på saker tidigare. Har släppt en hel del av det där. Just nu är svärfar ett hatobjekt som du märker och det håller på att gå upp för mig att han har blivit elakare (och förmodligen inte mår speciellt bra gissar jag) sedan han slutade arbeta. Nä, han beter sig inte snällt och säger mycket som sårar mig. Det håller jag fast vid och står för. Därmed inte sagt att allt han säger är fel. Vi har faktiskt nästan trevligt emellanåt också :) Eller nu kanske jag tog i med att ha trevligt men vi pratar åtminstone normalt ibland, även om det är mest tyst när man är med dem.

Anmäl
2017-02-14 19:37 #23 av: AnnaFagerell

#22 jag kan nästan lova dig att efter varje barn tänker man annorlunda. Första barnet är alltid speciellt. Har själv haft konflikter med andra vuxna med just barn nr ett.
Jag tror säkert inte farfar är elak för att vara elak utan han vet nog bara inte hur det sårar dig och hur han framhäver sig. Min mamma är ett kanonbra exempel! Ibland blir jag bara så frustrerad. Nyligen pensionär. Ibland bara hur jobbig som helst! Hon "tror" inte mkt på adhd och vår uppfostran och jag slätar ofta över saker genom att säga att ja men såhär är det och såhär måste man göra och detta har psykologen sagt. Hur hon gör när barnen är hon henne bekommer mig inte. Men det jag ser kan jag rätta så det blir som jag vill, OM jag anser det viktigt vilket det mesta kanske ändå inte är. Inte där och då.
Det är skitjobbigt när man hänger upp sig på saker, svårt ta sig loss men jag är ett levande exempel på att det går, med få bakslag men visst blir det bakslag också. Kämpa på och tänk varje gång det är nåt om det känns viktigt för dig och ditt barn eller om du kan släppa det för allas trevnad.

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-14 19:38 #24 av: AnnaFagerell

#21 ha ha. Sådär kan jag med få för mig att göra 😃 Å jag kan med mina egna barn med! Gör samma saker fast tvärt om liksom. 🙃

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-14 19:39 #25 av: AnnaFagerell

Visst är set jobbigt nog med barn ibland, å så ska man ha det jobbigt med släktingar till barnet 😉😃måste detta ingå? 😜

Medarbetare på djurskydd.ifokus
Anmäl
2017-02-14 20:03 #26 av: fluffis

#19

Haha, då får du komma hit och bygga åt oss om du är så duktig :p Bara skojar, vi köpte ju en färdigbyggd och det gick hur bra som helst, även om det var lite jobb med att få hem den, hitta en skyddsduk att fästa på undersidan osv :D

#23

Jag tror inte heller att min svärfar försöker vara elak med flit. Det är även det som gör lite extra ont att han inte lyssnar. Tänk om jag hade kunnat nå honom och försöka sprida en positiv anda istället, då hade vi alla kunnat må bättre. Jag brukar kunna få människor att må bra i min närvaro men det beror lite på hur mottagliga de är och sen är det väl så att man funkar inte med alla.

Tråkigt att du blir tokig på din mamma ibland men det låter ändå som om ni hittat ett sätt som fungerar någotsånär och det är ju det viktigaste.

#25

Haha, tydligen :) Men skönt att veta att man inte är ensam om sitt problem :)

Anmäl
2017-02-17 15:26 #27 av: [Nalaa]

Jobbigt med problem i släkten (been there, done that!)! Nu när jag är gravid kan jag säga att jag minsann kommer utnyttja mina hormoner till att skälla på folk om jag tycker de gör fel:-) Hehe... Ser fram emot att bli en riktig b*tch:-p

Anmäl
2017-02-20 22:24 #28 av: Sindri

Jag får en känsla av att både "farfar" och du TS är lite osäkra i er relation med varandra. Hans ålder och "generation" är verkligen inget att skylla på - jag är äldre än så och har inga såna idéer.

En svärson/svärdotter är alltid på något sätt en konkurrent. Precis som en svärmor/svärson.

En gammal familj bryts upp och formas i nya familjer. Föräldrar förlorar sin auktoritet. En viktig aspekt tror jag är att nästan alla föräldrar någon gång är osäkra på om man "gjorde rätt". Att lägga sig i nästa generations barnuppfostran blir då ett sätt att testa. Naturligtvis undermedvetet. Om den yngre generationen helt underkänner ens egna metoder kan man känna sig väldigt underkänd som förälder. Typ   "Jaså, har jag gjort fel hela tiden?" (Det där gäller f.ö. inte bara barnuppfostran,  många osäkra människor provar sina åsikter på andra för att få någon sorts bekräftelse.)

Nu verkar farfar inte ha så mycket insikt om psykologiska spel, så det blir du TS som får vara den kloka och förstående här.

Det går att lära sig att spela den säkra och överseende person/mamma man inte är. (Jobba i vården är superbra träning Glad) Bestäm dig för att du gärna vill att ditt barn skall ha en bra relation till farföräldrarna. Det kan vara bra för både dig, din man och ditt barn (och syskon) så småningom.
Om barnen inte trivs i deras sällskap kommer du att få veta det.

Jag hade en situation där det kunde blivit konflikt med en totalt opsykologisk farmor av den gamla stammen, men jag bestämde mig för att försöka hitta en bra medelväg. Och mitt äldsta barn hade mycket roligt med farmor ibland, och vi fick en bra barnvakt.
Jag utvecklade så småningom en varm och bra relation med henne, även om hon gjort och sagt en del dumt, men jag hade alltid barnets bästa för handen, och naturligtvis blev det bättre och trevligare för hela familjen. (T.o.m. min mans relation med sin mamma blev bättre, och hon var verkligen oerhört tacksam för allt jag gjorde för henne.)

Det är hemskt att hamna i en situation där det hela tiden blir anklagelser mot sin partner för vad dennes föräldrar gjort eller sagt. Det tär på förhållandet, det har jag själv sett från barnets sida.
Tänk dig att det är du som är den starka, du är mamman, du har makt att ge farfar och farmor så mycket eller lite du vill av ditt barn. De får naturligtvis inte göra saker som är skadliga eller farliga för ditt barn, men med en glad och självsäker ton kan du säkert få dem att förstå att det här och det här gäller för vårt barn.

Kanske farfar vill sätta av några timmar i veckan och komma och träna barnet med bestick, sparka boll, bygga med klossar, knyta skosnören eller vad han nu tycker barnet skall kunna? Kanske kan han bli en resurs när barn nr 2 kommer och du vill ha lite avlastning? Om du förklara snällt och tålmodigt hur barn utvecklas (kanske en julklappsbok nästa jul?) så är det mycket möjligt att farfar kan ta till sig och rentav bli riktigt duktig på att ta hand om barnbarn.

Tro mig - alla har verkligen allt att vinna på om det funkar!

Anmäl
2017-02-22 05:28 #29 av: viktoria91

Visst kan jag säga till "uppfostra" andras barn. När barn rusade skrikandes mot vår hund när hon var valp med föräldrar som tyckte det var gulligt, då tröttnade jag och rusandes mot ungarna skrikandes. Plötsligt var beteendet inte så gulligt! 😉 Barn som har matat min ponny i hagen har jag också sagt till att så gör man definitivt inte, man frågar först, hästen kan dö annars om den är sjuk!

Anmäl
2017-02-22 08:32 #30 av: fluffis

#28

Mycket tänkvärt i ditt inlägg. Klart det bästa hade varit om det hade funkat, men kan samtidigt kännas en aning naivt.. Som det är nu känns det som om vi har miiiilsvidder emellan oss och helt olika värderingar så det är väldigt jobbigt att höra "få det att funka".

Jag får ta tag i detta sen. Just nu får de hålla sig borta om alla ska överleva de sex veckorna som är kvar till min förlossning :)

Anmäl
2017-02-22 09:16 #31 av: jackiejohn

Fast jag har svårt att tro att föräldrar med lite sunt förnuft skulle bli arga över sådan saker som #29 tar upp. Visst att göra samma och springa skrikandes mot barnen är väl kanske lite överdrivet då man som vuxen har ett ansvar mot sin omgivning på ett annat sätt än ett barn, man föregår med gott exempel och det finns tusen andra saker man kan förmedla att det inte är ett önskvärt beteende istället för att göra likadant.. och ja, jag har själv fått avvisa både barn och vuxna och jag har haft både översociala hundar och väldigt reserverade. Samma med hästsenariot dock gällde det vuxna människor som verka fått vatten i öronen :D

Nej men det är skillnad på att uppfostra/säga till.
För mig är det självklart att andra ska kunna säga till mina barn om det uppför sig illa men att kommentera hur de äter är helt onödigt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.