Jag har inget emot att vara helt öppen här. För mig är våra två barn det bästa som hänt mig i livet vid sidan om att finna min fru. Utan familjen skulle jag ha svårt att orka kämpa emot sjukdomarna och smärtan.

Mina egna föräldrar däremot, skulle aldrig ha skaffat barn och vore det idag, hade de blivit fråntagna barnen direkt. 

Min tillblivelse hade sin grund i att pappa skulle in i lumpen ett år och för att inte min mamma skulle hitta någon ny under tiden såg han till att göra henne gravid. Själv kände han sig dock inte hindrad att ta chansen när den uppenbarade sig. Teoretiskt sett skulle jag kunna ha 20 okända syskon.

Har två barn + 1 i minne de har alla varit planerade och inget jag ångrar även om det funnits stunder då jag saknat friheten man hade innan barnen. Idag är de vuxna och jag har all fritid i världen.

#1 Brorsan? 😉

Inte riktigt, utan sjuk humor.  Mina föräldrar insåg hur illa föräldralivet var för dom men gjorde tyvärr inget för att rädda oss barn från det.

Är också ett ångrat barn, på min pappas sida. Han krävde faderskapstest för enligt honom hade mamma legat med typ halva stan så jag kunde inte vara hans… 

Jag är ingen som tycker det är fel i att ångra ett barn, så länge man inte tar ut det över dem. Alltså, att känna ibland, typ "älskar mina barn, men synd att jag skaffade dem så ung jag hade velat göra x, x och x" tycker jag inte är fel. Men att Straffa sina barn för att man ångrar dem, som min pappa gjorde, är bara idiotiskt och fel. Var inte sur på mig, jag bad inte om att bli född. 😕

Jag har inga barn. Och jag tänker inte tvinga fram något barn heller, alltså vad jag menar är att man ska inte skaffa barn förrän man är 100 % säker. Det är alldeles för många barn som lider för dem har föräldrar som skaffade dem bara för att det är det "man ska göra" det är inte alla som passar som föräldrar.

jag fick reda nu som vuxen att mamma funderade på abort, jag vet inte ens hur hon tänkte när hon berätta det för det känns ju lite halvdant och veta. Men hon hade redan min storebror som var svårt sjuk på den tiden och hon funderade på om hon skulle orka ett till barn, men hon valde ändå att behålla mig, tror inte jag direkt var oönskad då hon alltid velat ha en flicka

Vissa perioder i mitt liv kan jag kanske ångra föräldraskapet. Det är tungt emellanåt med en make som lider av säsongs depressioner/utmattningssyndrom och en klängig unge. Men jag ångrar inte mitt barn och fast jag varje dag inte koras som världens bästa mamma har nog sonen det riktigt bra.

Jag ångrar inte mitt barn ett dugg. Sticker inte under stol med att vissa dagar kan det vara skitjobbigt och då är jag långt ifrån världens bästa mamma. Men alla dagar älskar jag henne vilkorslöst och det vet hon om också.

Jag viktigaste här är att även om man ångrar att man skaffade barn måste man hålla det till sig själv o aldrig låter barnen få reda på det.  

Mina barn är mitt allt men det är sådan jag är. Alla människor är olika.

Vår dotter var planerad men ändå inte. Vi hade försökt i nästan 3 år utan resultat (och vi var för unga för att få hjälp) så vi "gav upp" och jag satsade på att försöka gå ner i tid på aktivitetsersättning för att starta eget. Sen när väl bollen var satt i rullning för företag och att gå ner i tid, då blev jag gravid. Dessutom så blev min man riktigt, riktigt sjuk under graviditeten så vår ekonomi har sällan varit sämre ( vi har i princip levt på sparande sen dess fram till han i höstas började studera).

Så tajmingen var ungefär den sämsta som går att få. Men jag älskar dottern och hon är helt klart värd alla tajmingproblem.

Men jag önskar flera gånger att jag kunde ha gjort det i en annan ordning, tex startat företag för flera år sen så att den redan var i rullning, nu har den egentligen inte kommit igång trots 2+ år som företag. Eller tvärtom att vi hade fått barn tidigare och startat företag efter de jobbiga småbarnsåren var över.

Jag har inga barn men har själv fått höra under uppväxten av min mamma att jag inte var planerad, att hon ville göra abort men att hon var för långt gången och att hon aldrig valt livet som förälder. Hon brukade ta upp detta när vi bråkade eller när hon var full… Det gör oerhört ont i ett barn att få höra något sånt. 

Jag är vuxen nu och har en ganska bra relation med min mamma och jag vet att hon älskar mig och att hon alltid gjort det men hon uppskattar mig nog mer nu som vuxen än vad hon gjorde när jag var barn… 

Vilket fall så planerar jag att skaffa barn, det barnet kommer vara önskat och älskat och aldrig någonsin få höra att det aldrig skulle ha blivit till.

(Postar anonymt eftersom jag inte är helt anonym med mitt konto)

Vår son var så välkommen och planerad även om det kom som en överraskning att han blev till "på en gång" Jag hade nyss fyllt 22 när han föddes. Han och min man är solarna i mitt liv❤️

När det gäller min egen historia har jag valt att bara prata om de goda minnena. Jag mår bäst så.

Bara mina närmaste vet allt.

Tycker det saknas ett alternativ - typ Mina barn var inte planerade men ändå välkomna, ångrar inget. Bara för att ett barn inte var planerat kan man ju vilja behålla det trots att det det inte "var för sent att göra något åt det".

Vårt första barn kom mycket tidigare än vi tänkt och planerat men vi blev jätteglada och ägnade inte en tanke åt att ta bort det. Vårt andra barn var planerat och efterlängtat.

Nej jag ångrar inte mina barn. Jag älskar dem o skulle inte vilja vara utan dem men vissa dagar orkar jag bara inte med gnäll o trots o hyperaktiviteten. Men jag måste ju jag e deras mamma

Hade inte ändrat något om jag hade fått möjligheten. Älskar dottern mest i världen, men hon är inte mitt allt. Hade jag känt mig mer begränsad i livet med barn hade jag kanske ångrat föräldraskapet i perioder.

Jag har inte ångrat en endaste sekund. Möjligtvis ångrar jag att jag inte skaffade barn tidigare men då hade jag kanske inte haft just den dottern jag har nu. Så det är nog bra att det blev när det blev. Fruktansvärt att låta ett barn veta att de är oönskat!

Jag tror att detta ämne är så fullt av tabun att ingen egentligen vare sig vill eller vågar gå riktigt inpå livet med varje detaljfråga. För att detta inte ska se ut som att jag klagar, tar jag mig själv som exempel.

Jag är multisjuk, lever genom så kallad livsuppehållande vård. Nästan samtliga skador jag lever med har sin grund i diabetes typ 1, som bröt ut för snart 50 år sedan. Det enda system i in kropp som inte är påverkat är förståndet, skallen (tror jag i alla fall).

Jag var nyss fyllda 13 när jag fick diagnosen. På den tiden fanns inga humaninsuliner, man bröt insulin från grisar och de gav skador på framför allt kapillärerna, de tunnaste blodkärlen. Mina föräldrar var som jag tidigare antytt, inga ansvarstagande föräldrar, de var i bästa fall ifrågasättningsbara "djurskötare" till oss barn.

Jag växte upp med att självklart kunde jag inte skaffa barn, farsan var inne på avel bland människor, rashygieniska tankar osv, så en person som jag med en misstänkt ärftlig sjukdom fick så klart inte skaffa barn. Långt upp i ären var jag färgad av det där och trodde verkligen inte att jag skulle få barn, att jag inte ens var berättigad.

Några förhållanden sprack genom detta, för jag tror att det är fler som vill ha barn än vad som inte vill det. Åren flög och när jag skulle fylla 39 träffade jag min fru, andra tankar väcktes, men krokben lades av min verklighet flera gånger, ända till 7 år förflutit och vi fick vårt första barn. Jag var ett hårt kuvat och misshandlat barn, så mina känsloyttringar är sällan övertydliga eller ens märkbara, men folk i min närhet sa att det lyste om mig, jag var obeskrivligt stolt.

Bara 17 månader senare kom vår dotter och om den första förlossningen var svår, så var den andra hemsk, jag var övertygad om att jag skulle förlora både min fru och barnet, men det gick bra. Vad jag egentligen vill säga är att jag tror inte att någon människa egentligen helt säkert vet, eftersom den som väljer att skaffa barn inte har en aning om hur livet skulle te sig utan barn och vice versa.

Jag hade två mostrar, båda barnlösa och jag upplever det som att det gick hur bra som helst för dem att leva utan barn, de hade ju oss fyra, sin yngre systers barn och kunde liksom välja att "ha" barn en stund och sedan vara fri med sitt igen. Men sedan hände något med båda mina mostrar, för efter menopausens inträde blev de gamla till sätt och sinne. Min syster som är tio år yngre än jag, uttryckte det då som att de inte var "roliga" längre …

Peter det låter som du har haft det tufft, du låter väldigt stark måste jag säga.

#17 Tack 🌺

Jag har liksom att välja på att vara stark eller att inte finnas. Nu har jag en underbar fru och två fantastiska tonårsbarn som jag älskar mer än livet och jag vet att det är ömsesidigt. Det är själva drivkraften för mig nu, för den medicinska och fysiska belastning jag lever under, skulle jag aldrig orka med om jag inte hade dem.

Min absoluta övertygelse är att det finns människor som inte vill ha barn och som är helt tillfreds med att leva sina liv så, men jag tror också att många kvinnor ångrar sig efter att menopausen inträtt och det är för sent. För män är det annorlunda, de har hela livet på sig att ändra sig.

Den enda gången jag ångrade mitt barn var precis när jag kom hem från BB och hon skrek dygnet runt. Jag sov så lite att jag nästan blev psykotisk och hade ingen som hjälpte mig. 

Annars har jag aldrig ångrat mig även om det var tufft att vara själv med henne från hon var ett och ett halvt år.  

Idag har jag fått ett underbart barnbarn, som gläder mig mycket.

Kan med handen på hjärtat ärligt säga, Nej jag har aldrig någonsin ångrat mina barn. Jag ljuger om jag säger att jag inte vill vara helt själv då och då och bara vara, de har faktiskt en pappa också, men ångra dom? Inte en sekund❤️

Jag blev oplanerat gravid, det var inte för sent att göra abort men jag valde att fullfölja graviditeten. Har alltid längtat efter att få barn så han var efterlängtad och jag har inte ångrat det en sekund trots att det inte blev sig som man kanske föreställt sig tidigare. Har varit ensam från start och det går jättebra, har aldrig haft det på något annat sätt så det känns väldigt självklart. Blir nästan förvånad när folk man inte känner förutsätter att vi skulle vara en till i familjen!

Aldrig ångrat mig en sekund. Har känts helt rätt från början.

#3 Hahaha, missade den där 😃

Nej. Sonen är planerad och efterlängtad och även i de riktigt jobbiga perioderna (just nu t ex)så älskar jag honom mer än livet. Jag är så tacksam för att jag har tur och får uppleva att känna sån här gränslös kärlek. Klyschigt? Nåja, sant är det iaf.

Jag har en vuxen dotter.
Hade jag fått bestämma så hade det nog blivit 2-3 barn till, helst döttrar.

Min dotter är ljuset i mitt liv och jag hade haft ett mycket fattigare liv utan henne.
🌺❤️

Nej jag ångrar inte min dotter.

Jag har inte barn men jag skulle aldrig kunna ångra ett barn. Och att läsa vilka hemska saker vissa råkat ut för om man inte var planerad känns hemskt. Min mamma fick mig helt oplanerad. Men jag har då blivit älskad och aldrig hört ett enda hemskt ord från henne gällande mig. Min far och hans frånvaro och nekande har hon dock svurit åt.

NEJ

Non, je ne regrette rien. 

Hoppsan jag har svarat två gånger.
😞