Annons:
Etikett25-off-topic
Läst 836 ggr
blondiie
10/21/16, 11:13 AM

Barn och styvbarn

Jag är en tjej som fick barn när jag va 18 år en dotter som nu bor hos min mamma för att jag ansåg att jag inte klarade av henne pga mitt psykiska mående. Har heller inte haft henne tex helger utan endast när jag åkt till mamma. Jag har nu fått medicin som gör att jag mår bättre men är fortfarande rädd att jag varken är mamma material. Nu har jag träffat min dröm kille dock har han 2 barn. Vi bor istortsett tillsammans och jag tar mycket hand om hans barn. Jag är oxå och umgås/tar hem min dotter mer. Men de känns så himla fel att ha hand om hans barn när jag inte kan ta hand om mitt egna. Dock ha jag bara varit med hans barn ca 1 vecka men de känns ändå väldigt dumt. Är inte direkt ute efter nå svar utan ville mest skriva av mig men de hade varit kul om man hittade någon i samma sits eller någon annan "mamma" att prata med. Bolla lite tankar och så med.

Annons:
Aleya
10/21/16, 11:49 AM
#1

Det är väl lite väl att ta ut saker i förskott när du haft hand om dom i en vecka. Du vet ju inte heller hur det blir i framtiden. Mitt tips skulle vara för ditt egna samvete att kanske börja umgås mer med din dotter, så att du faktiskt sen kan ha henne på heltid. Fast kanske samtidigt är det positivt för dig att se att du kan ha hand om barn.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

blondiie
10/21/16, 11:54 AM
#2

# Ja de gör jag. Och de är ju lite av mitt problem. Börjar jag få hem dottern och sen klara jag de inte, då funkar de ju inte varken för mig eller dottern..

Aleya
10/21/16, 11:59 AM
#3

#2 så du ska strunta i att ta hem henne för din rädsla?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

blondiie
10/21/16, 12:06 PM
#4

#3 Så du tycker de är bättre att jag tar hem henne förhastat och kanske inte klara av de?

Ria74
10/21/16, 12:15 PM
#5

Kan du inte försöka umgås med din dotter lite mer ensam och se hur det känns? Nu vet jag inte hur gammal din dotter är nu. Men min tanke är att tar du hand om din pojkväns barn men inte henne kan det bli traumatiskt för henne längre fram. I hennes ögon kan det kännas som att du valde bort henne till förmån för någon annan. Nu är de ju självklart inte så egentligen men för ett barn kan det kännas så.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Aleya
10/21/16, 12:24 PM
#6

#4 det skrev jag aldrig. Men hittade din förra tråd gällande att skaffa nya barn och att din dotter då inte ens visste att du var hennes mamma, och det var två år sedan. Jag tänker att det borde vara av intresse för socialen att återföra er två tillsammans som mor och dotter och att du borde få hjälp med detta från dom. Men du verkar inte ännu ens ha intresserat dig för detta, vilket jag tycker känns lite konstigt. Att du dels har intresse för nya barn, men det du har det verkar du inte ens vilja/våga ha att göra med. Jag tycker du fortfarande borde lösa den relationen du har med din dotter så du slipper att ens gå och fundera om det är rätt eller fel det du gör.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
blondiie
10/21/16, 12:24 PM
#7

#5 De känns bra när jag har henne och ännu bättre när jag ha henne själv. Men de är fortfarande psyket jag är rädd ska svika mig i längden. Jag äter ju som sagt medicin men jag mår ju endå dåligt ganska långa perioder..

blondiie
10/21/16, 1:51 PM
#8

#6 ja men de va som sagt för 2 år sedan. Jag har ej skaffat fler barn då jag insåg att jag måste ta hand om de barn jag har innan jag skaffar ett nytt. Men då är ju problemet att dom här barnen inte är mina utan pojkvännens. Även om jag skulle börja ha min dotter igen så är de värre. Hon och jag har ett helt annat band än vad jag och hans barn har. Om vi gör slut så stannar hans barn med honom medan mitt barn i värsta fall förlorar oss båda. Jag är just rädd för den risken. Jag tycker inte de är värt för hennes skull att de kanske blir så, därför håller jag mig lite undan henne. Men jag träffar henne och lånar henne. Hon vet oxå att jag är hennes mamma men jag själv anser mig inte som mamma till henne då jag inte varit där för henne som en mamma ska. Jag är ju heller inte mamma åt killens barn men de känns endå fel att kunna ta hand om dom när jag inte har hand om min dotter.

Aleya
10/21/16, 2:01 PM
#9

#8 du gör allt krångligare än vad det är känner jag. Du kan ju inte dels skylla på att hon förlorar människor i sin närhet. Det har hon ju redan gjort med dig och hon kommer förlora vänner och annat. Det är inget man kan skydda barn ifrån. Det låter ärligt som att du kanske inte alls kommer ha någon slags bra relation med din dotter alls. För du skyller på allt. Det är inte alls säkert heller att du kommer behöva vara "mamma" åt hans barn. Jag föreslår som jag sa till dig sist: lös dina problem. Du har liknande problem som innan. Du verkar vara rädd för att ta ansvar. Och särskilt när det kommer till barn. Och om inte du kan lösa det kommer du knappast kunna hålla samman en familj i framtiden.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Surpan
10/21/16, 2:25 PM
#10

Fast alla som skaffar barn riskerar ju att försvinna ur sina barns liv. Genom att dö till exempel. Eller genom sjukdomar. Det förhindrar inte folk från att ta hand om sina barn medan man kan. Jag tycker absolut att du ska ta så mycket ansvar du kan just nu för din dotter. Skulle det inte gå om några år så får du ta hjälp då. Eller förklara för henne då. Börja med att ta hand om henne en dag/natt varannan helg kanske? Vad säger soc om din relation till barnet?

/Surpan

Juvela
10/23/16, 4:38 PM
#11

Att försöka och misslyckas är bättre än att inte ens försöka alls.

Det finns faktiskt en chans att det går bra, och går det inte då har du i alla fall försökt. Hur hade du själv sett på saken om du hade varit i din dotters situation? Jag kan bara utgå från mig själv, men jag hade hellre sett att min mamma försökte vara där och vara en mamma och med risken att hon misslyckades, än att hon sket i mig för att hon var rädd för att hon skulle misslyckas. Och särskilt om det kommer andra barn in i hennes liv. Då blir det verkligen ett svek. Du är inte ensam om att vara rädd att misslyckas som förälder, även om vi alla har olika grunder och orsaker för den rädslan. 

Du säger själv att du har börjat umgås lite mer med henne och att det går bra. Det är ju jättehärligt att höra, och känns säkert jätteskönt för både dig och henne(?). :) Babysteps. Är inget som säger att du måste ta över allt ansvar direkt, men att träffa henne mer och mer är ju ett steg i rätt riktning.

Upp till toppen
Annons: