Annons:
Etikett08-nybliven-förälder
Läst 1622 ggr
[postmortum91]
2016-10-06 21:57

överkänslig sedan barn

Visst, idag har jag mens så allt förvärras men ändå.

Idag var första dagen på mitt nya jobb och dottern är drygt 7 månader. Efter att jag varit ifrån henne i 5 h började en fruktansvärd ångest sätta in. Jag kunde inte sluta tänka på henne och började nästan gråta under rasten när jag tittade på bilder på henne. Väl hemma så kramade jag om henne och brast ut i tårar. Sambon tyckte det hela var väldigt underhållande och skämtade om att ta bild och lägga upp på facebook. Nu på kvällen när jag nattade henne så brast jag ut i tårar igen, för jag vill aldrig någonsin skiljas från henne, alltså som att dö. Jag vill att hon och jag ska vara för tillsammans för alltid och vill aldrig lämna henne ensam. Jag var rädd för att dö innan barn men nu är det 100 ggr värre. Hon är ju mitt allt, hon är mitt skäl att leva och meningen med min existens. Om hon hade dött (vilket jag är ännu mer rädd för) så skulle jag nog fasiken ta livet av mig, trots att jag är livrädd för att dö. 

Jag känner mig så mesig, men min kärlek till mitt barn är så överväldigande och jag fattar inte hur jag ska lyckas att hantera att jobba och vara ifrån henne och sen när hon börjar förskolan, skolan, kommer in i tonåren och typ stör sig på mig jämt och sedan FLYTTA (!). Erfarna föräldrar säger att man älskar sina barn mer för varje år, men hur tusan ska jag då lyckas jobba om jag kommer älska henne ÄNNU mer än vad jag redan gör?

Annons:
[GråHäxa]
2016-10-06 22:08
#1

Jag känner exakt likadant!

[postmortum91]
2016-10-06 22:17
#2

skönt att jag inte är ensam (:

[postmortum91]
2016-10-06 22:18
#3

hur gammalt är ditt barn?

[GråHäxa]
2016-10-06 22:27
#4

Hon är 6 månader. Jag vill att vi alltid skall leva tillsammans i vår lilla bubbla och jag vill att hon skall vara liten för alltid men jag vill ju såklart se henne växa upp också. Jag får en klump i halsen när jag tänker på hur hemsk jag var mot mina föräldrar som tonåring och fruktar att det kommer en tid då hon kanske bara tycker att jag är pinsam och jobbig.

Försöker leva i nuet och njuta av varje sekund. Men det är som du säger en sådan överväldigande kärlek att man inte riktigt vet vad man skall ta sig till. Jag har aldrig upplevt något som ens kommer i närheten och det gör att jag blir så rädd att allt detta underbara med att vara mamma till min dotter skall förändras på något vis.  Jag vill aldrig någonsin vara i från henne. Hon har givit mitt liv sådan mening som jag inte trodde att mitt liv någonsin skulle kunna ha. Jag skulle dö för henne, men det går ju inte för jag behöver leva för henne. Önskar att vi alla var här på jorden friska och lyckliga för alltid! Jag har också blivit jätterädd för att dö, och tanken att något skulle hända henne vågar jag knappt tänka.

Hur skall man kunna skydda denna underbara varelse mot alla hemskheter och samtidigt låta henne leva 🤔

[postmortum91]
2016-10-06 22:43
#5

Angående mina föräldrar har jag istället blivit så sjukt ledsen och arg på dem. Min biologiska mamma lämnade bort mig när jag var 1 år och 5 månader för hon "orkade inte med mig". Min pappa har alltid valt spriten framför mig och gör än idag. Så nu när jag har eget barn känns det som jag inser vad lite de måste ha älskat/älskar mig. Så det har blivit en värre sorg, att känna sig oälskad av sina biologiska föräldrar. 

Nu med min dottern vill jag lova henne att aldrig någonsin försvinna och lämna henne. Men inser i samma sekund att jag faktiskt kommer lämna henne, någon gång. Jag är sjukt rädd för att dö och missa hennes uppväxt, det känns som jag kommer dö imorgon typ, och det är fruktansvärt. Livrädd att jag kommer dö typ snart så hon inte ens kommer komma ihåg mig.

OlgaMaria
2016-10-07 10:46
#6

#5 Man kan inte älska på rätt sätt om man har omständigheter som gör det omöjligt att ta hand om sitt barn. Du skulle också vara tvungen att lämna bort ditt barn om du var oförmögen att ta hand om det pga sjukdom, missbruk eller dylikt. Förstår dina tankar, men den kärlek du känner för ditt barn nu kan ju också förklara för dig hur handikappande dina föräldrars situation måste ha varit. Missbruket och vad nu din mamma gick igenom var tyvärr starkare än kärleken till deras barn, och då måste dessa omständigheter varit riktigt vidriga. Men jag förstår dig.. men det finns många perspektiv på allt.

Första dagen/dagarna efter sommarlov och liknande har jag också samma känslor trots att mina barn är mycket större. Det känns så onaturligt att vara ifrån dem så länge och man vet hur mycket man missar. Men under första året är det mycket värre. Det var ju inte länge sen man satt ihop bokstavligt talat. Och under första månaderna gjorde det fysiskt ont i mig att vara ifrån dem någon timme. Jag tror det är mycket hormoner som spelar in där. Man är programmerad att vilja vara med sitt barn hela tiden så det blir ett starkt behov. Nu har jag inte behövt gå och jobba så tidigt. Men jag hoppas det snart känns lättare för dig och att lillan har det toppen på dagarna. Kan nog bli en fantastisk tid för henne och pappan att få knyta starkare band.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Aleya
2016-10-07 15:32
#7

Du verkar ha lite väl mycket ångest över mycket ts. Jag kan absolut förstå din tanke gällande din dotter, men att gå och ha ångest för det ena och det andra är inte bra i längden. Tillslut blir man uppäten av det och får ångest för inget. Har du kanske gått tillbaka till jobbet för fort? Bara en ren tanke. Jag hoppas att du inte tar illa upp. Men detta var mer en reflektion från min sida och inte ett påhopp. Men jag hoppas att det löser sig för dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[postmortum91]
2016-10-09 00:21
#8

Kan säkert vara så att jag gått tillbaka till arbetslivet för fort men jag hade inte så mycket val när sambon blev av med jobbet 😔

Aleya
2016-10-09 00:45
#9

#8 för mig låter det som att du kanske inte mår så bra och går för fort fram. Har du möjlighet att prata med någon? För det låter som att det är stress just nu kring dig. Nyligen blivit mamma och redan åter till jobbet. Jag hoppas att du hinner med lite vila.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

mollyt
2016-10-09 15:26
#10

Skönt att jag inte är ensam! Jag börjar lätt gråta bara av tanken på att jag ska börja jobba så smått efter att hon fyllt 1 år och min man ska börja ta över föräldraledigheten. Hon kommer bli 7 månader nu i oktober och jag mår dåligt över att vara utan henne. Sedan hon föddes har jag varit ifrån henne 2 gånger: jag har gått till affären (5min promenad) på kvällen när hon sovit och min man varit hemma - och då har jag skyyyyndat mig hem!

Upp till toppen
Annons: