Annons:
Etikett11-samlevnad
Läst 1688 ggr
[postmortum91]
7/11/16, 11:47 PM

Fel metod?

Det här handlar om mig och sambon och inte vår dotter. Vi har i år varit tillsammans i 8 år och jag har fortfarande starka känslor för honom och över lag är jag lycklig med honom. Dock har vi ett problem som aldrig blir bättre. Han är så himla negativ och ser hellre problem än lösningar. Detta gäller inom allt och där det är ett riktigt problem är att han ser bara allt jag gör dåligt men inte bra. Jag skulle lätt kunna dra 10 extrema exempel men väljer 3 så ni förstår: 1. Jag hade varit på IKEA för 3 år sedan en heldag och shoppat saker för vårt hem. Jag hade lagt 6 timmar och över 2000 kronor från egen ficka till sånt vi hade pratat om att vi behövde. Det var lite som en överraskning för jag ville göra honom glad. Väl hemma och börjar packa upp allt så är det FÖRSTA han kommenterar att det var jävligt onödigt av mig att köpa en matta till balkongen. Han hade alltså inte nämnt något positivt alls innan utan det var det första han sa. 2. Jag hade väldiga problem med mjölkstockning när vår dotter var 0-2 månader. Jag hade det 6 går och varje gång med över 40 grader i feber och en bebis med kolik på det. Då när han kom hem en dag från jobbet (väl medveten om min höga feber) så hade han mage att gnälla på att jag inte hade diskat under dagen. Ändå hade jag plockat undan och tvättat men det nämnde han inte alls och då hade jag som sagt 40+ i feber och kolikbebis att ta hand om. Och det var också det absolut FÖRSTA han sa när han kom hem, inte ens hej innan. Samtidigt låg jag helt däckad i soffan och kände mig döende. 3. Han har fler gånger gnällt på att jag inte hänger tvätten direkt efter jag tvättat. Jag har svarat att jag inte har den tiden över på dagen då dottern kräver sin tid. Vi kom då för några veckor sedan överens om att han ska hänga tvätten efter att jag tvättat. ALLA gånger har han låtit den ligga 2-3 dagar innan den hängs upp. Sen gnäller han om att den luktar surt (konstigt…) Så idag fick jag lik förbannat hänga upp tvätten efter att han lagt all blöt tvätt i soffan och lämnat vad det liknar ett bombnedslag. Samtidigt har jag varit ordentligt förkyld idag. Ändå diskade jag och plockat undan och skurat spis och andra ytor. Åter igen, det första han sa när han kom hem idag var gnäll om att hunden låg och tuggade sitt köttben på mattan (vilket jag inte såg då jag lekte med vår dotter). Han förstörde hela dagen och jag blir så himla ledsen varje gång. Vi har pratat om detta massvis med gånger och han har sagt att han ska sluta men att det är svårt. Idag sa han halvhjärtat :"förlåt, kan vi göra så kvällen blir bättre nu?". Jag är så jädra trött på repris och det känns som han tar det för lätt att han beter sig som en jävla idiot ibland. Idag vägrade jag sova med honom utan sover i vardagsrummet. Det är första gången jag gör det och gör det i hopp om att han ska fatta allvaret. Jag vill att han ska fatta hur illa han gör mig när jag dagligen får höra att jag inte gör tillräckligt samtidigt som jag försöker vara så bra som möjligt.

Annons:
Sindri
7/12/16, 12:53 AM
#1

Förstår din irritaion och vrede. Jag blir helt galen på sånt beteende. Han uppför sig verkligen bortskämt. Såna här saker ställs ofta på sin spets när första barnet kommer. Kan det ligga någonting i att kvinnan blir mer mamma och mannen helt enkelt blir svartsjuk och orolig att konkurreras ut? Har ni pratat om det här när ni båda är lugna, eller tar det fyr när du känner dig orättvist anklagad? Det är ganska bra om man kan sätta sig ner i lugn och ro och diskutera hur man vill ha sitt liv. Hur vill man bli bemött och hur bemöter man den andre? Fortsätt och skriv upp såna gånger som du ger exempel på så att du kan komma med konkreta exempel när ni har diskussionen. Gärna t ex fota blöt tvätt i soffan. Jag har en känsla av att negativa människor ofta är osäkra och rädda för att inte duga. De kanaliserar sin oro på något annat eller någon annan. D.v.s. han klagar på dig så att du inte kan känna dig som en bättre människa än vad han är.

[postmortum91]
7/12/16, 4:44 AM
#2

Det har ju inte blivit värre när vi fick barn. Han har varit så här i många år, kanske inte när vi var nykära. Jag är dock orolig att han även kommer vara så här mot dottern när hon växer upp, då han själv gått beteendet av sin mamma. Han har växt upp med känslan att aldrig duga det han gör, vilket gett låg självkänsla. Jag har mina egna spöken från min barndom som gör att jag blir känslomässigt instabil och impulsiv när vi bråkar. Allt jag vill är att bli sedd och älskad och kan bli helt uppgiven som ett litet barn om jag känner mig oälskad vilket han har fått mig känna några gånger. Ingen av oss är perfekta men om han hade blivit bättre på att sluta kritisera mig så hade även jag blivit mer balanserad.

jackiejohn
7/12/16, 8:32 AM
#3

Förstår din frustration ts, men som ett ordspråk lyder "det är aldrig ens fel att två träter"… Du nämner att han haft en uppväxt där han hela tiden fått höra att det han gör aldrig duger, får han veta att det han gör i er hem/förhållande duger? Talar du om när han gjort nåt att det är bra? Om inte så kan du inte förvänta dig att han ska göra det för dig..men det sagt så menar jag INTE att du acceptera enbart smutskastning av saker du inte gjort. Rannsaka dig själv om hur ert förhållande ser ut, hur va är ni på att kommunicera? Hur bra är ni på att ge varandra ömhet/kärlek? Är ni bra på att berömma den andra? Det är väldigt lätt att snöa in på sin partners brister men man ser inte lika lätt sina egna. Gör gärna detta ihop också och ta in öppensinnat utan att bli arg vad din partner anser att du är mindre bra på att visa och självklart vice versa. Mycket nyttigt!

Sindri
7/12/16, 8:32 AM
#4

Hur pass mycket av allt detta har ni talat om gemensamt? Är han medveten om sin mammas beteende och vad det gjort med honom?

Att prata mycket kan faktiskt läka, men undvik diskussioner när ni båda är upprörda. Försök att låta kärleksfull och omtänksam när du tar upp det här. T ex genom att säga att ni kunde ha världens mest perfekta förhållande om det inte vore för……

Fråga din sambo vad han blir triggad av hos dig, om det är något i ditt beteende mot honom som får honom att gå igång med anklagelser mot dig.

Fråga honom hur han skulle vilja att du bemötte honom när han är på det humöret och känner sig otillräcklig. Säg också att varken du eller dottern alltid kommer att vara helt perfekta hela tiden och inte kan svara upp mot alla hans förväntningar.
Men säg inte att han är hopplös, elak, precis som sin mamma.

Kärleksfullt beteende och humor kan avväpna den grinigaste. När han kommer hem och är negativ så låtsas bara inte höra, utan kontra helt enkelt med något positivt eller humoristiskt.

Man kan ändra beteende, tro mig, även om det tar tid. Om ni bestämt er för att satsa på ett liv tillsammans så gäller det att försöka få det livet att funka så bra som möjligt. Skall ni gnata och gräla i 40 år, låta barnen höra ert tjafs, eller bestämma er för att hålla en mer positiv och förlåtande ton. (Inte helt enkelt, men det går!)

Det går också att ta hjälp utifrån - nej inga problem är för små. Just under första barnets första år är det kris i många förhållanden, ju tidigare man löser dem desto bättre.

Du verkar ju vara den som är mest insiktsfull och verkligen vill förändring så det blir du som får ta tag i detta och leda det.

[postmortum91]
7/12/16, 8:51 AM
#5

#3 jag bekräftar han hela tiden eftersom jag vet att han behöver det. Jag ger han beröm och till skillnad från han så nämner JAG ALDRIG om saker som man kan gnälla över. Så på den fronten är vi ton och yang. #4 jag är en tänkare och analyserar allt. Han vet att han är så pga sin mamma men vet inte om han vet det för att jag sagt det. Jag har försökt pratat med honom och frågat om det är något beteende hos mig som är bristande och frågat varför han blir så gnällig ibland. Han säger att han typ bara funkar så. Jag har sedan dottern kom gjort upp med mig själv om att bli mer ödmjuk och mindre dömande (har inget med förhållandet att göra utan allmänt) just för att jag vet mig själv och mina styrkor och brister väl. Jag har sagt att jag vill få professionell hjälp men han tycker det är onödigt. Jag vet inte om jag kan ignorera det som du säger då jag själv har bagage jag bär på och rivs upp när han gnäller på mig. Jag har bättre självkänsla än han tror jag men min är också bristande.

Sindri
7/12/16, 8:59 AM
#6

Tror du att det skulle hjälpa om du började gå i samtal själv för att boosta din egen självkänsla? Kanske kan han bli intresserad sedan och hänga på?

Ni är ju båda väldigt unga och har tid att formas, men det behövs ju att han är motiverad också. Känns väldigt orättvist att det bara är du som är aktiv för en förändring, men det kan ändra sig.

Tror inte han vill såra dig så ju oftare du talar om för honom att och hur och när han gör det så kan han lära sig att behärska sig.
Skicka ett sms när du vet att han är på väg hem. -Bara så du vet så har jag inte hunnit det och det eller det.

Har han någon gång varit ensam en hel dag med bebisen? Kanske dags att få känna på vad "föräldraledig" betyder?

Annons:
jackiejohn
7/12/16, 9:04 AM
#7

5# Bekräftar honom ja, men hur är det med resten? Som jag sa innan det är lätt att snöa in på sin partners brister men det kan vara väldigt svårt att se sina egna. Jag vidhåller att det är aldrig ens fel att två träter, någonting du gör/är dåligt på att göra? Liksom han är, men du ser kanske inte dina egna brister utan behöver som jag föreslog sitta ner med din partner och så talat ni om för varandra vad den andre är bra på samt mindre bra på utan att bli arga och gå i försvar emot varandra.

OlgaMaria
7/12/16, 9:40 AM
#8

Ni har ju haft väldigt jobbiga månader bakom er nu och av erfarenhet kan jag säga att det är väldigt tärande för relationen. Varandras dåliga sidor blir ett större bekymmer och svårare att hantera. Samtidigt är det något som tvingar en att mogna och bli bättre för varandra, för att hålla ihop relationen. Så det är det första jag vill säga - det är inte så konstigt att det känns så här tungt just nu, att få en bebis ÄR jobbigt, ni har dessutom kämpat med kolik och flera mjölkstockningar. Man måste vara övermänsklig för att klara det smärtfritt. Du är ju i större behov än någonsin av stöd och förståelse från hans sida, men jag antar att han också tycker det är jobbigt att allt är så svårt just nu, och så uttrycker han sin frustration genom att gnälla på de olika symptomen av att det är jobbigt nu - att det är en massa disk kvar och att tvätten inte hängs upp. Han önskar väl att livet var lite enklare och ut kommer gnäll på såna saker. Ni kanske behöver få prata mer med varann om vad ni går igenom nu. Det kanske i princip är omöjligt för honom att prata om hur han mår, för det blir ju en massa gnäll i en situation där du är ännu mer pressad och i ännu större behov av stöd. Men han kanske behöver få lätta sitt hjärta också, och du kanske kan försöka lyssna lite på det utan att ta det som anklagelser eller ett förringande av den situation du är i. Sen behöver han få höra om hur du mår också. Ni behöver hitta ett sätt att prata om vad ni går igenom utan att det blir som att ni ska jämföra vem som har det värst och som att ni strider mot varann. Ni är ett lag och behöver hjälpa varandra att bära varandras bördor, men då behöver båda försöka förstå och acceptera vad den andre går igenom. Försök att inte känna dig anklagad när han gnäller över något. Tänk istället att disken som står framme gör honom ledsen över hur ni har det nu och att det inte är ditt fel, sen kan du lugnt förklara hur din dag varit och påminna om att ni behöver lösa det som ett team. Angående IKEA-grejen så förstår jag verkligen att du blev ledsen, men han kunde väl inte riktigt sätta sig in i vilka tankar du hade kring alltihop. Det var ju dina förväntningar och tankar som krockade med hans respons. Kanske får du acceptera att han inte gillar överraskningar och att det hade varit bättre att förklara dina intentioner och tankar med handlingen i förväg. Då hade han kanske uppskattat det mer?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Sarah
7/12/16, 9:52 AM
#9

Kanske dags att testa parterapi? Det är jättesvårt att komma ur mönster, även om man verkligen vill så kommer det lätt upp igen då man är lite stressad. Då är det bra att få nya verktyg att hantera det. Vi har haft ett problem som jag trodde var helt borta, men i förrgår kom det upp igen. Man blit inte av med vissa saker själv, även om det kommer upp mer och mer sällan. Killen har alltid haft tendenser att berätta hur jag borde göra saker. Små skitsaker där jag är nöjd med resultatet av hur jag gör. Ett ex är koka ägg (många år sedan) jag lägger i dem efter vattnet kokat upp. Han tyckte att jag skulle lägga i dem innan istället. Jag säger att jag vet att de blir bra så jag ser ingen anledning att ändra hur jag gör. Sen släppte han det inte och det blev världens bråk.. Den typen av bråk har vi haft 100 ggr. Att jag gnäller på honom för VAD han inte gör när han fastnar vid datorn, betyder inte att hans gnäll på HUR jag gör saker ska viftas bort med att det är alltid två som träter. Samma gäller den här tråden. Jag vet oxå varför min kille gör som han gör, hans mamma tar alltid över och gör om saker, men det betyder inte att han kommer undan med att göra så mot mig. Här är det just den här saken som gör dig ledsen, då är inte problemet om du gnäller på honom för ngt annat… Människor med en negativ grundinställning till livet har svårt att komma ur det själva, jag skulle verkligen tänka på parterapi.

frejaspluto
7/12/16, 10:22 AM
#10

Jag håller med alla på vissa delar av allt. Jag vet inte vad som har hänt eller om det har hänt ngt med honom känslomässigt. Det är svårt och se varandra och ta hand om varandra när man har varit tillsammans så länge, det är lätt hänt och bli insnöad. Och kör sitt race. 8 år är länge. Det skulle faktiskt vara värt att prova på parterapi, vet inte hur dom gör riktigt att man kan få komma själv och prata också. Det måste man göra också man måste kunna läka sig själv innan man gör annat.

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

[postmortum91]
7/12/16, 2:12 PM
#11

Vad fina ni alla är och väldigt kloka, tack! Jag menar det. Ni har fått mig att ta ett steg tillbaka och se ett större perspektiv på situationen. Jag ska prata med honom lugnt när han kommer hem och även dra upp parterapi igen för vi behöver verkligen hjälp att förstå varandra. Ibland tänker jag: "Men hur i HELV*TE tänker idioten?" Och han tänker ju säkert liknande om mig många gånger. Ibland är det verkligen som att jag är från Venus och han från Mars. Jag tror att vi båda vill hitta en lösning på hur vi ska ta oss igenom vårt återkommande problem.

Sindri
7/12/16, 2:38 PM
#12

Bra gjort av dig. Du låter så klok och mogen. 🙂 Det gäller att inte ha prestige om man vill få ett förhållande att fungera. Tyvärr är det ofta den ena partens förtjänst om man klarar sig ur kriser.
Efter 33 års äktenskap kan jag säga att jag tycker det har varit värt att kämpa igenom de jobbiga småbarnsåren och alla "barnsjukdomar" som ett förhållande kan ha.

I ett skede bestämde jag mig stenhårt (inte när jag var bebismamma full med sömnbrist, oro och annan brist) för att bara var glad och positiv. Helt enkelt spela en roll. Och det funkade faktiskt på två sätt  - Jag blev gladare! Som nån sorts suggestion. Maken blev också gladare och mer positiv!

Det går alltid upp och ner i ett förhållande - jag ser det som ett livslångt projekt, nu "på ålderns höst" är jag så glad att jag inte lät min frustration och besvikelse ta över i yngre dar.

frejaspluto
7/12/16, 7:18 PM
#13

åh, TS, gullig du är! 🤗😘, Ibland blir man inte klok på sig själv eller på andra för man inte förstår själv. Det är inte så lätt alla ggr. Jag har varit gift i 18 år. Gifte Oss samma år som vi träffades ,det är inte lätt alla ggr men vill verkligen komma hem till familjen varje dag även om det är skittdag, för oss ibland pratar vi om det eller inte det beror på hur tjafset har varit. Tror att det är bra att ni två får en slags gemenskap och är tillsammans både nöd och lust

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

Annons:
SoeN
7/13/16, 2:37 PM
#14

Alltså, om jag ska vara helt ärlig, jag hade aldrig accepterat något sådant och ursäkta ordvalet men han verkar dum i huvudet med sådant beteénde, usch! Jag blir jättearg! Du gör inget fel (i det du beskriver) utan problemet ligger hos honom. Han verkar inte ha förmågan att bry sig om andra personer. Eller det är ju så man uppfattar det. Någon fin sida har ju såklart. Jag hade inte stannat en sekund om det var sådär ofta men det är inget lätt val såklart, eller något man bara kan göra när man har barn tillsammans. Hur var han tidigare? Det får ju till en riktig förändring. Kan ni prata med någon, förstår han att det är fel/gör dig ledsen? Är det något konkret och realistiskt som han vill att du tänker på? Ja för att kunna förstå varandra.

OlgaMaria
7/13/16, 3:11 PM
#15

Alla människor gör saker som sårar och när man är i en kris ser man alla dessa saker som ett mönster, något som alltid funnits där och inte förändrats. Och det kan vara sant, men som sagt, alla har dåliga sidor och dessa behöver inte ens märkas ett dugg när man har bättre perioder. Jag tror det är olyckligt att fatta beslut om sin relation i en tid som den TS är i nu - med kolik, spädbarnsmånader och upprepade mjölkstockningar bakom sig. Det är faktiskt inte konstigt alls att man hamnar i en kris under sådana omständigheter. Sen handlar det inte om att man ska acceptera ett dåligt beteende, men för den sakens skull behöver man inte lämna. Ibland beter man sig faktiskt som en idiot, det är nog en del av att vara människa. Då behöver man vara två som kämpar för att ta sig igenom det tillsammans, och bli bättre tillsammans. Skulle vilja påstå att inget har tvingat mig och min man att mogna så mycket som människor som att få barn.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Sindri
7/13/16, 5:13 PM
#16

#14 av: SoeN
TS blir verkligen inte hjälpt av ditt inlägg. Du dömer ut en person efter tre exempel som hon ger. Hon vill ju ha hjälp så att förhållandet blir bättre!  Läs vad hon skriver här #11 av: postmortum91

Det går visst att lära sig växa tillsammans och klara ett långt förhållande. Jag har som växt och mognat genom åren med barn och med min man, och likaså han. Båda har vi nog både tänkt, gjort och sagt saker under stress och sömnlöshet som vi absolut inte står bakom idag med facit i hand.

Ett förhållande är ett ständigt pågående projekt och ja, ibland är det mer fel från den enas sida än från den andras, men sällan är det helt ensidigt någon som beter sig som en idiot. Man blir påverkad av så mycket och TS och hennes sambo har samma förutsättningar som alla andra att få ett långt och tryggt förhållande.

Sen om att få barn så tänker många att det skall vara lyckan fullkomnad, men det är ju då de verkliga prövningarna börjar. Oro, sömnlöshet, snoriga ungar, tidsbrist, trötthet, miljoner saker som aldrig blir gjorda…….

Samtidigt skall man ofta göra karriär, byter till större bostad, kanske skaffar en säkrare bil,  så ekonomin blir ansträngd, och den som jobbar känner verkligen pressen, medan den som är barnledig går hemma i en seg trötthetsdimma i doften av bajsblöjor, sopor som inte hinner tömmas, halvt tinnitus av barnskrik etc

Att då mötas vid dagens slut kan bli mer än "kulturkrock".

Sånt här är det man mest skulle tala om som förberedelse inför förlossningen istället för så mycket gympa och olika bedövningar.

SoeN
7/13/16, 6:17 PM
#17

#16, Jag har bara läst #0 (brukar inte gå igenom alla inlägg innan jag svarar) och sen sade jag precis vad jag tyckte och anser fortfarande att personen beter sig fel gentemot ts, dessutom var det tre exemepel av många enligt henne. Jag visar alltså ts empati! Jag vet inte om resten av ditt inlägg är till mig också (fast på ditt svar att döma känns det inte så) men jag skriver ändå. Jag har levt i 10 år med min sambo och vi har tre barn. Förhållandet är upp och ner som alla andras men sådär som ts skriver/berättar om sin partner är väl ändå inte okej? Hon kan väl inte ändra på honom om han inte själv vill? Det är ingen respekt så som han håller på sen förstår väl jag att man inte är ensam när två träter men nu är det ts som beskriver sin version och det är den jag utgår ifrån. Det är svårt att hjälpa andra personer som själva inte deltar, här ts man ifråga, däremot kan man ge tips på hur man själv hade gjort. Det är fel att prata om någon i tredje person (eller att vi diskuterar ts) men nu vet jag vad du tycker om mitt inlägg och så gav jag mitt svar.

sunflower185
7/13/16, 6:18 PM
#18

Håller helt med #14. Vårt förhållande känns också rätt ansträngt efter vårt första barn. Båda två försöker väl så gott det går, men vid dagens slut sitter vi båda i olika soffor och pillar på telefonen eller nån av oss kollar tv medans den andre gör nåt annat. Båda två är trötta efter dagen (han efter jobbet och jag efter att vara 24/7 med barnet), och båda vill ha lite egentid samt lugn och ro. Jag var inte beredd på att förhållandet kan göra en sån enorm svängning efter barn, fastän jag ju såklart läst om det men mest tänkt "det gäller inte oss". Mera info om sånthär vore önskvärt vid förberedelsekurserna.

sunflower185
7/13/16, 6:19 PM
#19

Sorry, ska stå "Håller helt med #16" !!

Sarah
7/13/16, 8:14 PM
#20

Min upplevelse är att om man inte sätter sig ner och diskuterar och fördelar uppgifter och egentid, så blir det kvinnan som offrar mest. Vi satte oss tidigt in i föräldraskapet och schemala en del och delade upp annat. Bra att ta när känslorna inte är upprörda. Innan killen gick på föräldraledigt hade han svårt att sätta sig in i hur mycket energi det tar att vara med bebis non stop. Det gjorde också att han inte förstod min insats hemma ordentligt. Nu är det ngt helt annat. Utan det här samtalet så hade vår relation tagit mycket stryk det här året, men nu har vi sluppit det.

Annons:
Upp till toppen
Annons: