Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 933 ggr
Litenloppa
2016-06-13 08:40

Att göra annat

Jag har världens lugnaste bebis. Han bara gillar läget för det mesta så jag har egentligen inget att klaga på. Men jag har svårt att få något gjort hemma. Jag känner mig som en urusel mamma de dagar jag låtit sonen sitta i babysitter+ligga på filt på golvet stor del av tiden medan jag går runt och plockar och städar och så. Jag plockar förstås upp honom emellanåt och hela tiden pratar jag med honom om vad jag gör och sjunger och så. Men det känns som om jag borde ägna tiden åt sonen, som att jag förstör vår relation med att göra annat än att prata och busa med honom… Men på något sätt måste jag ju få saker gjorda. Pappan jobbar heltid och i höst ska vi flytta så jag måste ju hinna packa och städa, det kan jag inte bara göra det ett par timmar på kvällen. Då blir man ju aldrig färdig. Så poängen med den långa historien är; ni med bebisar under halvåret ägnar ni all tid åt att ge ert barn odelad uppmärksamhet eller gör ni annat men med barnet i samma rum och småpratar lite?

Annons:
[Rhonda]
2016-06-13 08:45
#1

Var inte orolig! Bebisen känner av din närhet i rummet. Man behöver inte hålla på med dem hela tiden. (det är inte heller bra att göra det). Låt bebisen sitter där o fortsätt du med det du måste göra. Det blir så bra så bra!!   kram

Litenloppa
2016-06-13 09:08
#2

Nej jag vet ju att bebisen behöver få lite "egentid" ibland. Jag känner mig bara så elak som vänder ryggen åt honom och där sitter han och och tittar på min rumpa typ ^^ Men så måste väl alla göra? De som har äldre barn kan ju inte ägna all tid åt bebisen, de större barnen kräver ju också uppmärksamhet och omvårdnad tänker jag.

[Rhonda]
2016-06-13 09:20
#3

Försök o komma över den känslan av att du är elak. När min son var 1½ år fick jag min dotter. Då fick han mycket uppmärksamhet så han inte kände sig undanskuffad. Han hjälpte till med bebisen. När han var i ca 2 -årsåldern slutade han sova middag då hade vi mamma /Björn tid. Vi ritade, fikade.

densomundrar
2016-06-13 16:23
#4

Jag är övertygad om att det inte är någon fara, så länge bebisen känner din närvaro och hör dig och att du alltid har ett vakande öga. Skulle bebisen känna sig ensam eller behöva dig på något sätt brukar dom ju inte vara sena med att säga till :-) För jag förutsätter att du inte städar och plockar hela dagarna :-) Att vara mamma är ett svårt jobb men jag är säker på att du gör så gott du kan, hushållsarbetet kan ju tyvärr inte stanna upp helt för att man fått tillskott i familjen. :-)

Sarah
2016-06-13 17:06
#5

Man blir ju knäpp av att inte göra annat. Ägna dig åt ditt, så länge du är i närheten hör du ju när han vill ha uppmärksamhet. När jag har Elva är hon där jag är, men inte tusan leker jag med henne konstant. Vi pratar en del och hon säger till om hon vill ngt, men annars pillar hon med sitt och jag med mitt. Barnens fantasi och nyfikenhet utvecklas ju jättebra då de får fixa själva :)

fluffis
2016-06-13 18:37
#6

Klart man måste få saker gjorda också! Jag tillhör en av dem som spenderar mycket tid med mitt barn. Han är social och rätt så krävande. Antar att han är känslosam precis som jag och han är ganska ofta ledsen, särskilt när man inte aktivt är med honom/leker med honom. Men det har också ändrats över tid och varit mycket beroende på utvecklingsfaser och tandont/feber/sjukdom. Vi hade en lugn period där någonstans runt sex till sju och en halv månad. Före och efter har han varit rätt krävande och det är absolut en utmaning men man klarar det också :)

Annons:
Litenloppa
2016-06-13 18:49
#7

Ja det måste ju vara okej om han är lugn? Att det är nog för honom att sitta/ligga och titta? Han är dock inte nöjd på filten mer än 5 minuter… Babysittern går bättre men där ska dom visst inte sitta längre stunder(vart tusan ska man göra av dom då?) Jag har en sjal som han gillar att sitta i men det blir så varmt för honom, han är kokhet efter 20 min… Det handlar ju mycket om det vardagliga med disk och tvätt och städning. Sånt som måste göras om det inte ska bli misär. Jobbigt nog är min tolerans för stök väldigt låg:/ Större projekt som flytt får jag nog se till att ha mormor som bebis ansvarig.

Sarah
2016-06-13 18:59
#8

Sen gör jag väldigt mycket tillsammans med Elva, nu när hon är lite större. Förra helgen byggde jag med 'hjälp' av E, en sandlåda. Igår hjälpte hon mig att skörda en del spenat och hon har varit med mycket när jag fixat och planterat i trädgården. Det är väl det som är att uppfostra barn till stor del, de är med och tittar på /hjälper till med vardagen. Lek och kul är såklart viktigt det med, men när de är små så är ju allt nytt och roligt :)

Litenloppa
2016-06-13 19:06
#9

Jo när dom blir större har man ju helt andra möjligheter att involvera dom. Men vid två månader är det inte mycket jag kan "göra" tillsammans med honom. Försöker dock som sagt prata om vad jag gör och vad "vi" ska göra under tiden och hoppas att det kan vara nog för att hindra att han känner sig ignorerad.

Sarah
2016-06-13 19:21
#10

Nu tittar han på, sen är han mer involverad. Men dina handlingar är ju mer eller mindre de samma :)

frejaspluto
2016-06-13 22:04
#11

Ååhh, ditt barn ser och hör dig, det ät bra och känna sig självständig, man " klarar" utan sin mamma ett tag. När mitt barn var mindre ( inte så längesen) hon vaknade hade henne famnen en stund , la henne på filten det tar ett tag innan hon blir hungrig, då hann dammsuga , diska. Sen äter sen ut på öppna Förskola , kom hem min dotter va stimulerad fortsatte och städa då tog jag WC. Sen snabbdamma. Klart! Detta gjorde jag när jag visste att det fanns inget speciellt på schemat. Speciellt fredagar, va vi hemma för att städa, handla, inför helgen. Men jag har alltid varit störd i bollen. Vill alltid ha städat. Som idag jag dammsuger alltid innan jag går hemifrån. Komma hem till ett rent hem. Dammsuger varje dag eller varannan. När jag kommer hem har jag wc kvar, den går snabbt.( om jag inte hinner med det på morgonen) Man får in rutin snabbt om man vill. Styr upp hur du vill ha det.

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

[TanatosNyx]
2016-06-14 11:55
#12

Äsh, var lugn för att du får höra med besked om lillen inte är nöjd. Städa på du, du har säkert en nyfiken observatör som upptäcker världen för fullt på sitt hörn! :) Allt är nytt och spännande för en bebis, även om vi vuxna tycker det är trist. 😃

Niini
2016-06-14 13:47
#13

Nee, man behöver inte (och kan ju inte heller om man ska få nåt gjort) ge babyn full uppmärksamhet hela tiden. Som nån annan redan skrev så vet de ju att du är där. Nu t.ex. sitter lillebror och pratar med gubbarna på babysittern och storebror leker bredvid :)

Annons:
LiNo86
2016-06-14 20:44
#14

Vad bra att få läsa det här! Jag har som Litenloppa en mkt snäll bebis som oftast är glad, men känner precis samma sak. Känns lite mer ok att i fortsättningen faktiskt göra annat än att vara i hennes absoluta närhet hela tiden.

[GråHäxa]
2016-06-14 22:17
#15

Det här tycker jag också var skönt att läsa! Jag har nästan kännt att vi försummar vår dotter om vi låter henne var själv i babygymmet en stund tex.

Niini
2016-06-14 22:20
#16

Ni ska inte alls känna er hemska. Kidsen lär nog meddela när de får nog, ofta med besked! 😂

JeFo
2016-06-14 22:24
#17

Jag har haft tre änglar som bebisar. De sov massor på dagarna, de sov hela nätterna, åt och var nöjda. Kände precis som du lite dåligt samvete men det försvann. De var ju nöjda och det var ju huvudsaken. Är en så pass kort stund de är stilla. Plötsligt vänder de sig, sen kryper de och sen går de… Nu är mina "änglar" 2, 7 och 10. Nu kräver de uppmärksamhet vill jag lova!

frejaspluto
2016-06-14 22:28
#18

Ni lär era barn och känna sig att bli självständiga. Barn hojtar alltid till. Ni kanske borde gå ut mer? Se om det finns öppna förskola för babyn , mammagrupper dela tankarna där. Så ser barnen hur andra gör lär sig av varandra .

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

densomundrar
2016-06-15 00:57
#19

Det är nog en inbyggd instinkt att ha dåligt samvete/ må dåligt över att inte vara med barnet :-) fullt naturligt tror jag :-)

Sarah
2016-06-15 02:28
#20

Jag tror tvärtom, jag tror att det är en märklig samhällsbild som byggts upp. Man tror att alla andra gör si och så och man är rädd att bli dömd. Ska sanningen fram tror jag inte att ngn orkar mysa och gulla och vara 100 närvarande. Och varför skulle man? Man är en egen individ med egna behov och barnet är sin individ som en dag ska lära sig att stå på egna ben. Barnet behöver trygghet, inte en dygnetrunt clown. Trygghet kommer av att känna sig säker på att man har stöd när det behövs, inte av att bli underhållen hela tiden. Trygghet kommer av att lära sig klara av saker själv (i den mån en bebis nu kan) osv. Att tänka naturligt, vad är naturligt för ett människobarn? Jo att hänga med när föräldrarna kämpar för att få mat på bordet. Det naturliga är inte att gå hemma och underhålla barnet i ett år eller två :) Sorry för den upprörda tonen, men att känna skam över att man är egen person är ytterligare bara en sak som samhället lägger på kvinnor. Ytterligare en sak som ska få kvinnor att tvivla på sig själva. Fuck it, jag är en fantastisk mamma, jag lever mitt liv och tar med mitt barn i mitt numer lite mer anpassade liv. Hon får se och lära sig massa roliga saker och utvecklas som hon ska. Hon är trygg, smart, självständig och glad. Hon deltar efter sin förmåga. Tidigare var det genom att titta, lukta, känna och höra och nu har vi lagt till mer aktivt deltagande. Det är för mycket begärt att vuxna människor ska sluta leva när de får barn och jag tror inte att barnen tjänar på det heller. Sen hänger hon ju med sin pappa såklart :p

Annons:
frejaspluto
2016-06-15 05:57
#21

#20, Sarah, fantastiskt skrivet! Jag är också fantastisk mamma, min dotter är smart, trygg, social otroligt glad, tjej! Jag har en bra far till mitt barn, ! Jag har lärt henne cykla, simma, lär hennes grund till livetsfrågor.!

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

fluffis
2016-06-15 09:58
#22

Jag håller med dig Sarah men vill lägga till en sak. Jag tycker att man inte ska glömma åldern på barnet. Jag tror det är stor skillnad på att vara t.ex. två-tre månader och åtta månader. Vid två-tre månader hade jag bebisen nästan konstant i famnen, annars var han ledsen helt enkelt. Nu vid nio månader klarar han sig själv i mycket större utsträckning. Det är verkligen mycket som händer under barnets första levnadsår :) Sen tänker jag också att det skiljer från individ till individ. Jag har aldrig läst om det minsta tecken på att Elva skulle varit blyg eller osäker och inte hennes föräldrar heller verkar det som, och då kommer hon förmodligen inte att ärva blyghet/osäkerhet :) Och i den situationen kanske det är lätt att säga att bebisar inte behöver konstant uppmärksamhet. Jag tror det finns många personer som faktiskt är blyga, har sämre självförtroende och känner sig lite osäkra. Och om barnet ärver detta så verkar det som om de behöver mer trygghet och närhet. Och det kanske finns de som helt enkelt är närhetstörstande också, utan att för den sakens skull känna sig osäkra/otrygga. Oj, nu blev det två saker jag lade till :) Precis som du säger Sarah så tror jag det är viktigt att inte känna det där dåliga samvetet, för jag är övertygad om att alla föräldrar hittar sin egen nivå och själv kan känna av hur mycket närhet ens barn behöver. Det är nog trots allt ingen eller väldigt få som försummar sin bebis när den verkligen behöver en.

Sarah
2016-06-15 10:21
#23

Självklart har du en god poäng Fluffis. Vi hade ju Elva i sele väldigt väldigt mycket i den åldern också. Jag använde ex inte vagnen alls tills nu då hon är lite för tung för att bära runt så mycket. Skulle ju aldrig låta ett gråtande barn vara kan kroppskontakt :)

[GråHäxa]
2016-06-15 10:25
#24

Jag tänker lite så som du skriver också fluffis. Att det har ju med ålder att göra också. När vår dotter är lite äldre så kommer jag nog inte tycka att det känns som att man måste underhålla henne hela tiden. Men nu när hon är 2 1/2 månad inte kan sitta, hålla saker, rulla runt osv då blir man lite osäker på hur man skall göra. Fast bebisen låter ju en självklart veta när den behöver en, vilket inte brukar dröja särskillt länge här hemma :P

Sarah
2016-06-15 10:47
#25

Men, blyg är inte samma som osjälvständig. Att barnet uppmuntras att ex ligga i babygymet, eller hänger med i selen när man gör annat, betyder inte att det är en oblyg individ. Elva har absolut haft blyga perioder, men det betyder inte att hon inte pillar med saker själv hemma. Nu i efterhand förstår jag inte kopplingen Fluffis :) Att hon är trygg tror jag har att göra med dels samsovning, dels att hon fått utrymme att följa sina egna ideer och dels att vi har haft selen så mycket. Sen har andra familjer andra sätt att få trygga barn.

fluffis
2016-06-15 11:04
#26

Jag drog blyg, osäker, osjälvständig, otrygg, ha dåligt självförtroende och allt över en kam men det är förstås en grov generalisering. Går man in på detaljer så är såklart inte blyg detsamma som att vara osjälvständig.

[Thiah]
2016-06-15 11:23
#27

Joel har väldigt ofta och från tidig ålder fått vara ensam på golvet eller  i babysittern då jag inte bör bära (varken i sele eller utan) om jag haft saker att göra.  Sen när han började rulla runt och senare krypa blev det svårare för då kunde man inte vända ryggen åt honom mer än någon sekund innan han var borta. ..

Barn behöver inte konstant underhållas i någon ålder och riktigt små barn kan njuta av att ligga och titta på något färggrant. Vi hade ett täckte som joel låg på, han låg alltid i närheten av där jag var så han hörde mig, följde mig med blicken men glodde också på precis allt annat.  Jag tror mera på att det är viktigt att barn också lär sig att ha tråkigt, att ligga själva och fiffilura och fantisera.

Annons:
frejaspluto
2016-06-15 21:50
#28

#27 , bra skrivet där med! Min dotter har alltid varit självständigt barn sen hon föddes. Vi fick inte gå med henne när hon vilje börja gå. Vi fick gå bredvid henne med lära gå vagn. Jag tror att det ör bra och bara njuta och göra det man behöver och måsten. Det är en utav alla orsaker som finns att lära barnen tidigt att man har saker och göra helt enkelt.

✨✨✨🌙love is in the air 💙🐇💜💜

sunflower185
2016-06-16 10:01
#29

Känns som att jag kunde ha skrivit detta inlägg, hade (/har till vissdel ännu) samma tankar som du. Har också en lugn bebis (för det mesta) och tänkte att det kanske "förstör" vår relation ifall jag inte är med henne hela tiden, eller att hon inte känner ett band med mig. Nu är vår dotter 8 mån och jag behöver inte vara hos henne hela tiden. Hon kan helt bra vara själv på golvet och pilla på saker och ting. Babysittern gillar hon inte lika mycket längre, men golvet/mattan går bra. Det hörs nog när hon vill ha uppmärksamhet ;) 

Men när hon var mindre kunde jag knappt gå därifrån om jag hade henne på golvet, då började hon gnälla direkt. Nu kan jag pyssla på med annat medans hon är nöjd och leker med nån leksak. Är ju inte alltid så jättelånga stunder det går, och vissa gånger börjar hon gnälla direkt man lägger henne på golvet, men när det väl går så hinner jag få nåt gjort iallafall. Förra veckan hann jag t.o.m baka en paj medans hon låg på golvet och tränade på att försöka krypa! 😉

mollyt
2016-06-16 18:02
#30

Det är olika. Vår tjej är snart 3 månader och jag försöker vara med henne stor del av tiden, men hon sover ju en del och då passar jag på att göra annat. Hehe! Men även när hon är vaken så gör jag en del saker, om hon är nöjd med att ligga ner själv vill säga. Vissa dagar sitter vi ihop 😉 andra dagar så får jag massor gjort.

Pontiac57
2016-06-16 18:23
#31

Jag tror det är viktigt att man hinner med "hela livet" och inte bara bebis. Så länge barnet är nöjd så ser jag inget hinder i att göra annat också. Jag utnyttjar min sons sovstunder till dammsugning och liknande medans matlagning alltid sker när han är med, pratar hela tiden med honom och sjunger och ser till att han har leksaker så är han jätte nöjd :) Barnet lär ju sig utforska sig själv när dom får pula med sitt :)

Upp till toppen
Annons: